Innehåll:
UTFLYKT ETT – LUCIA I LINDSBORG
BILÅKNING
UTFLYKT 2 – POSTKONTOR I KANSAS
NYHETSJOURNALISTIK
VARDAGLIGA IAKTTAGELSER
LÄSARNAS SYNPUNKTER
Fotnot: Eftersom det för närvarande inte går att skriva på svenska i Word 2000 och använda plustecken samtidigt i text utan att datorn hänger sig, kommer denna upplaga att innehålla om möjligt ännu fler stavfel än vanligt. Nu vet ni orsaken till detta.
Utflykt ett – Lucia i Lindsborg
Jo, ni ser rätt. Detta är Jeff, spänd av förväntan inför avtäckningen av The Wild Dala Horse i Lindsborg. Där är det lusse första lördagen i december (”eftersom vi amerikaner vet hur man får ut pengar av evenemanget”). Förr, berättar Joyce Lindholm som vi träffade på plats, tävlade man varje Lucia i vem som kunde äta mest lutfisk, men eftersom samma personer vann varje år, övergick man till att kasta lutfisken så långt som möjligt i stället.
Lucia firas i kyrkan, dit hon åker bil. Hon ”väljs” bland folkdansande flickor i avgångsklassen från ”gymnasiet”, eller snarare: tjejernas namn läggs i en hatt, därefter dras det lott om vem som får den äran. Årets, om ni ursäktar, lindrigt intelligenta Lucia vittnade på förfrågan från reporter Deborah Kinirons, The Hutchinson News, om att hon var livrädd för att håret skulle ta eld och att kronan var tung. Någon skönsång kunde hon inte bjuda på, och med undantag för ett sjukhusbesök under kvällen hade hon heller inga andra välgörande förpliktelser. Dock bjöd hon på äppelcider och pepparkakor när gudstjänsten var slut.
Lindsborg grundades av värmlänningar på 1860-talet. Kenneth Sjogren, en pensionär som numera målar dalahästar, berättade att hans familj den första tiden bodde i en jordkula utgrävd ur Kaw-flodbanken. Fantastiskt att de värnar så varmt om sina traditioner att de på svenska fortfarande sjunger Tryggare kan ingen vara och serverar svenska pannkakor med lingonberries! Bethany Colleges fotbollslag kallas fortfarande The Terrible Swedes… På Bethany College finns förresten ett separatmuseum över en svensk konstnär, Birger Sandzén. Hur många finns det över svenska konstnärer totalt sett? Ett tiotal?
Bilåkning
Det tar tre timmar att köra till Lindsborg från Lawrence där vi bor. Amerikanare kör bil lika vansinnigt som italienare, med den avgörande skillnaden att amerikaner faktiskt inte kan köra bil. Förarna har noll koll. De mest märkliga stopp, utbackningar och parkeringar får oss som europeer att häpna. Vi känner oss europeiskt stolta över vår bilkörning (nej, vi har inte kört upp ännu för våra amerikanska körkort) men tycker ändå det är knepigt att lära sig trafikreglerna här. Till exempel får man köra mot rött när man ska svänga, bara det inte är några andra bilar i vägen. Så finns det två, tre och fyrvägsstopp, där den som stannat först för ”sin” stoppskylt också är den som får köra först. När man svänger ut på en tvåfilig väg ska man först lägga sig i omkörningsfilen, där man får in rätt hastighet innan man går in i innerfilen. Teoristudierna sker för närvarande halvhjärtat.
Utflykt två – postkontor i Kansas
Vi har även varit på utflykt med Jeffs institution. Tretton personer i en minibuss, gasen i botten och statshuvudstaden Topeka som första anhalt. Statsguvernören heter Bill Graves. Vi fick kliva in i hans arbetsrum för att se måleri av John Stone, men det som främst fångade Jeffs och min uppmärksamhet var den uppstoppade kalkontrofén från guvernörens årliga kalkonjakt som satt på väggen. För er som ev. inte känner till det: president Thomas Jefferson ville på sin tid ville ha kalkonen – inte någon fjantig örn – som nationell symbol. Här i Kansas sitter takterna minsann i! Jeffs fråga om den gigantiska, naivistiska porslinshästen i förrummet också tillhörde guvernören, bemöttes med svaret att det faktiskt var en stor ära att få komma in på hans (obemannade) kontor. (Amerikanare har ingen humor när man skämtar om deras eget land. Eller om deras bilkörning.)
Nå. En Curry hade målat bildcykeln som var målet för utflykten, med John Brown i fokus. De flesta svenskar kan ju sången där hans kropp ligger och ruttnar i sin grav. Här i Kansas var han en av dem som anförde striderna mot slaveriet, främst alltså mot Missouri. En tornado syns bakom hans väldiga gestalt, där han står med högaffeln i högsta hugg. En symbol såväl för staten som för John Browns hetsiga humör och förmåga att sätta snurr på tillvaron.
Besökte två postkontor med ytterligare måleri från new deal-tiden. Här, liksom i Topeka, blev det folkliga protester mot konstnärernas sätt att representera Kansas som stat. Ölflaskan som dracks i en skördepaus fick bli till ett mjölkglas, de två männen som sitter och tar igen sig byttes mot en man och en kvinna för att inga misstankar om att Kansasbor är bögar skulle uppstå. Självbilden var lika viktig då som nu.
Nyhetsjournalistik
Kvaliteten på svensk journalistik, stiger med avståndet. Nyhetsbevakningen här är extremt lokal och det är svårt att bedöma aktualiteten i det som refereras, även i de större medierna. Citaten är ofta ospecificerade, också i tidningar som New York Times och USA Today: Blablabla ”sade XX häromdagen” alternativt ”på en presskonferens i veckan” eller, ”bekräftade en undersökning nyligen”, eller, händelsen YY ”kommer att äga rum inom kort”.
Samma gäller för nyhetskanalerna i TV, alla mer eller mindre ohöljt proamerikanska i sin bevakning av kriget mot Afghanistan. Lokala TV-nyhetssändningar finns, med ett innehåll som är oerhört svårt att skilja från reklam. Nyhetsinslagen kan handla om skönhetskrämer av ett visst märke som de facto har effekt, eller julklappar som man måste köpa NU om man ska kunna få tag på dem före julafton. Svensk TV:s ibland ganska pinsamma Rapport morgon och Nyhetsmorgon framstår i sammanhanget som oerhört välbalanserade och korrekta. Vi är tacksamma för att en delstatligt finansierad kanal om kvällarna sänder BBC World, för att få några slags nyanser.
TV-kanalerna är de som har den minst balanserade krigsbevakningen. Fox förtalar öppet talibanerna och kallar Bin Laden för skitstövel i direktsändning.
Tidningarna skiljer krigsbevakningen från övrig bevakning. Kansas City Star med rubriken War on Terror, Lawrence Journal World med rubriken America Strikes Back och New York Times med bilagan A Nation Challenged.
Vi får in en (lokal) radiokanal som sänder nyheter från Washington varje hel och halv timme under tre timmar på morgonen. Däremellan gör den mest reklam för husdjur, vad man bör köpa till hunden i julklapp och att alla katter mår bättre av att få tänderna borstade. Och spelar klassisk musik. Vi frågade Jeffs institutionskamrater två gånger om det verkligen var nyhetskanalen som vi rattat in. Det är den bästa, löd svaret.
Utrikesbevakningen – med undantag för kriget – är i princip noll. Det gäller samtliga medier. De som har mest, av dem vi läser är det NYT (broadsheat) och USA Today (berliner), är det två spalt gånger en halvsida, eller 5-6 notiser om dagen. En brukar vara från Asien, och tre-fyra från Mexico eller Spanien. Den sista en olycka, som flygolyckan i Schweiz.
Vardagliga iakttagelser
Eftersom vi antagligen väldigt snart kommer att uppfatta sådant som vi i dag tycker är ovanligt, kommer här några vardagliga iakttagelser utan någon särskild inbördes ordning eller sammanhang:
Över hela universitetsområdet finns utebelysning med blå skärmar. Det är en signal om att det där finns larmknappar att trycka på, om man lyckas ta sig dit sedan man råkat illa ut.
Trottoarerna är betonggjutna, och upphör plötsligt i ingenting. På sina ställen bär de, liksom vägarna, spår av tidigare stensättning med blodpuddingsrött tegel.
När man är utomhus i skymningen flaxar en och annan uggla förbi.
De ”vanliga” fåglarna är sällan mindre än större hackspettar till formatet och väldigt färgglada med knallröda och knallblå bröst.
Att ekorrarna spelar en framträdande roll i Kalle Ankas jul är ingen tillfällighet. De sitter och mumsar valnötter lite överallt, är jättestora och nästan tama.
Did you shop for it? är en vanlig fråga som betyder att vederbörande undrar om man verkligen jämfört priserna på samma vara i olika butiker ordentligt. Vi shoppade ordentligt när Lena skulle fixa säsongskort på ett gym. Därför kan vi konstatera att alla gym i Lawrence har sina golv täckta av heltäckningsmattor. Ursnuskigt att ligga och svettas på när man snubblat omkull på step up-brädan.
Vi har englasfönster i huset. Glasen fäster dessutom illa i spröjsverket, varför det just nu är så kallt i arbetsrummet att Prärienytt måste sätta punkt.
Bara en sak till…
Läsarnas synpunkter.
Flera insändare till Prärienytt har önskat bilder från livet på prärien. Försök pågår för närvarande med att tillgodose detta önskemål, varför det med detta nummer på försök distribueras en extra bildbilaga som separat dokument. Synpunkter mottages tacksamt på Prärienytts periodicitet. Hittills har utgivningen varit en gång var fjortonde dag. Är det lagom eller för ofta?
För att inte tråka er för mycket denna gång, avvaktar vi med rapporteringen om Kansas kulturliv till ett senare nummer.