INNEHÅLL:

HÅLL I HATTEN!

VÄTSKEBALANS

VISSTE NI ATT… (VARDAGLIGA IAKTTAGELSER 2)

UTFLYKT TILL NEW YORK

KUL KANADA-JUL

LÄSARNAS SYNPUNKTER

Håll i hatten!

Amerikansk temperaturreglering bygger på kraftiga luftinblås. Inga vanliga element här inte som håller temperaturen konstant. I stället sitter vid golven i bostäderna ventiler ur vilka det med ojämna mellanrum kommer varm eller kall luft beroende på årstid och inställningen på termostaten. När det blåser, blåser det ordentligt. Lösa anteckningar och checkar lyfter från skrivbordet och virvlar runt i rummet tillsammans med stora dammtussar som på något mysko sätt föds nere i källaren. Också frysen fungerar efter samma princip, fast dammtussarna är färre.

Amerikaner är vana vid att ständigt befinna sig i starka luftströmmar. Alltså använder de värmen i bilen på samma sätt: max fläkt i två minuter, sedan av med värmen tills de börjar frysa, därefter maximal fläkt igen i två minuter, osv.

Vätskebalans

I en Monty Python sketch frågas det om likheten mellan australiensiskt öl och att älska i en kanot? – Fucking close to water! (ungefär: Så nära vatten man kan komma.) Detta förefaller också vara ett vägledande motto för amerikanska drycker. Det finns lika många ölsorter som tevekanaler och det är samma skit vilken man väljer (gäller alltså både teve och öl). För att ändå inte riskera någon smakupplevelse serveras allt öl och alla andra drycker iskalla. Helst ska glasen innehålla 98% is. Is är för övrigt en stapelvara i affärerna och går att köpa i stora säckar. I affärerna finns också destillerat vatten att köpa. I resten av världen används det som bekant till bilbatterier. Här dricker man det. Garanterat 100 procentigt smak- och luktfritt.

Vad gäller kaffe följer amerikanerna en annan fiffig strategi för att slippa uppleva smak eller lukt. Efter att snabbt ha låtit stora mängder vatten snabbt flyta förbi en minimal mängd grovmalet kaffe, varpå vattnet intagit en lätt smutsgul färg, serveras det rykande hett i frigolitmuggar. Det brännheta vattnet slår snabbt ut alla smaklökar och ingen riskerar att behöva uppleva någon kaffearom. För att försäkra sig ytterligare mot kaffeupplevelser de-koffeineras kaffet, dvs det befrias på teknisk väg från all kaffesubstans.

Visste ni att…

…kaffeburkarna här ser likadana ut som när medlemmarna av Prärienytts redaktion var små. De är av plåt, återförsluts med plastlock, öppnas med konservöppnare och innehåller kokkaffeliknande bryggsump. Ingen tycks dock återbruka dem som vackra förvaringsburkar, dekorerade med plastband och rosetter, som vi framställde när vi var knattingar.

…ölen ser ut att ha vanliga kapsyler men skenet kan bedra. Kapsylerna går att skruva av och på igen, om man skulle råka få någonting kvar att spara.

…alla här kör omkring med flaggor på sina bilar. På radioantennen, på bakrutan, som vimpel från backspegeln… Att döma av fransarna tycks detta inte vara något fenomen som påbörjats med händelserna den 11 september. Flaggar gör man, helt enkelt.

…glödlamporna här har mycket längre halsar än i Sverige. De är också skörare att skruva i. Rätt vad det är, står man där med glasbubblan i handen medan metalldelen fortfarande sitter i urtaget.

Utflykt till New York

Redaktionen har varit på utflykt till New York. Det var förstås fantastiskt! Alla som påstått att stan har europeisk prägel har rätt. Tempot var som i en ”normal” storstad, plötsligt var vi inte längre ensamma om att vara klädda i svart, det fanns teatrar och biografer i plural, en massa museer som ni alla redan känner till, människor promenerade, det fanns befolkning ute på gatorna efter mörkrets inbrott – vi kände oss som hemma.

Här kan man köpa flygbiljetter och hotell hyfsat billigt om man gör det via Internet, som ännu inte är särskilt vanligt i USA. En ändring tycks vara på gång. Tidningarna spådde i flera av sina julreportage att e-post i framtiden kan komma att ersätta faxen!!! Men eftersom de flesta ännu tycks vara skeptiska till trådlös kommunikation uppmuntras Internetshopping medelst kraftiga rabatter. Vi bodde således billigt och centralt ett stenkast från Times Square. Möjligen hade vi satt ribban lite väl lågt. Inte för att vi har något emot dass och dusch i korridorer, men en natt vaknade Jeff av att vi i rummet fått sällskap av en mus. Det var inte fullt så kul, trots att musen faktiskt var jättesöt.

Vi såg Ground Zero. Ett av tornen ser ut som en tidig César, en enda stor köckenmödding av förvridna stålbalkar olikfärgade av varierande hetta. Det andra tornet är insvept i presenning. Den sjätte januari öppnar en utställning med flera internationellt kända arkitekters förslag till vad som kan göras med området. Måste bli ett oerhört stort problem för nytillträdde borgmästaren Bloomberg, som i dagarna gjort sitt bästa för att garantera att det absolut inte kommer att bli fråga om några som helst skattehöjningar i framtiden. Vilka skälen för sådana än vara månde. Snabbmonument är redan framtagna. Trädgårdsmästare är anställda för att hålla alla blommor, brev och andra gåvor som ställts runt hela området i skick. Bronsskulpturer av brandsoldater finns framtagna och körs runt på bilar för att periodvis stå på olika platser i stan. Mest anmärkningsvärd är en tredimensionell bronsreproduktion av männen som i en paus under arbetet med Empire State Building sitter och dinglar med benen från en balk. Tyvärr har redaktionen tillfälligt glömt namnet på fotografen till bilden, som måste vara en Magnumbild från någon gång på 1930-talet. Byggjobbarna har i skulpturen transponerats till räddningsarbetare. Hjältar, de som skapar Amerikas framtid, har de förblivit.

Vad gäller konst och arkitektur skulle man behöva minst en vecka bara för att snabbspola salarna på The Metropolitan Museum of Art, som vi knappt besökte alls. Upplevelsemässigt blev den största behållningen en separatutställning på Whitney med Jacob Lawrence (1917-2000), den förste afroamerikanske konstnären att få sitt genombrott på Manhattan. Det var 1941, då han gjorde Migration Series om de svartas vandring från slavstaterna i söder till industristäderna i norr. Berättelsen är befriande rakt på sak. Geometriska färgplan av enkel affischfärg ställs mot varandra. Helt osentimentalt och befriande medvetet politiskt, tyckte vi som dagen innan sett Norman Rockwells mer humoristiskt, nostalgiskt nationalistiska poster-konst på Guggenheim en bit därifrån.

Kul jul i Kanada

Över julen styrde vi kosan till Kanada. Inte främst för att strosa runt i konstnären Janet Cardiffs hemprovins Alberta, utan för att hälsa på Birgit och Aleck Ambler med vänner = redaktionens kära släkt i Calgary. Vi var med om mycket, men begränsar oss av utrymmesskäl här till att berätta om:

The Wedding Shower!

Jodå. Vi hann knappt landa innan brudduschen satte igång. Den går till så att ett stort antal vänner i hemlighet går ihop och köper presenter, endera till bruden som under en möhippa, eller till det nygifta paret vid en efterfest. Traditionen bjuder att de som öppnar paketen parallellt klär ut sig i presentpappret, snöret, rosetterna etc. Medarbetare Jeff Werner såg mer än prydlig ut i sin tallrikshatt med guldsnöre under hakan. Medarbetare From lyckades förbli förhållandevis normal i sin extrakrage av krepp-papper i turkos. Till vår stora lycka fick vi precis sådant som ett redaktionellt hushåll behöver bäst: en ugnsfast form, muggar, badhanddukar, kökshanddukar, förvaringsburkar… Sponsrade från Birgit och Aleck med en stavmixer och rivjärn dessutom, var det med viss bävan som vi inför hemresan närmade oss tullen. Ingen fara. Den enda förändringen sedan strump-smugglaren försökte ta sig till USA från Paris är att vi numera måste visa att våra datorer och kameror fungerar innan vi släpps genom säkerhetskontrollen.

Badare i Banff

En av veckans många utflykter gick till Banff i fantastiska Rocky Mountins. Kallt, -21 Celsius, och enastående vackert. Tyvärr hade vi inte möjlighet, varken att åka skidor eller bada i de naturliga varmvattenkällorna, vilka var skälet till att området utropades till Kanadas första nationalpark 1885. Badkomplexets arkitektur står kvar intakt sedan 1911, då arkitekten Walter Painter ritade den i nyklassisistisk stil. Dock besökte vi Lake Louise, med ett av traktens mest anrika hotell alldeles vid foten av sjön som i sin tur gränsar till en stor, blågrön glaciär. Det första hotellet byggdes 1883 i schweizerstil, men brann ner, vilket gör att de äldsta originaldelarna i dag är från början av 1900-talet. Överallt väcks associationer till Schweiz och Edelweiss. Mycket medvetet, visar det sig senare när vi besöker Whyte Museum of the Canadian Rockies. The Rockies marknadsfördes redan före sekelskiftet som ”hundra Schweiz på en och samma plats” och inhyrda bergsguider från Europa lärde de viktorianska kanadensarna friluftsliv. Österrikaren Conrad Kain lärde dem åka skidor (källorna är tysta om hur det gick för hans broder). Gus Johnson – Sverige – lärde dem backhoppningens ädla konst!

Läsarnas synpunkter

Efter att ha inhämtat synpunkter från läsekretsen förstår vi att ett Prärienytt var 14:e dag anses vara lagom. Så snart universitetsbyråkratin lyckats ge redaktionen bredbandsuppkoppling fortsätter försöken med bildreproduktion i större skala. Nu är det, som ni förstår, bara en tidsfråga.

Avslutningsvis tillönskar redaktionen sina läsare en mycket god fortsättning på år 2002.