Innehåll:

SKÖNHET PÅ DAGORDNINGEN
TOPPEN MED TOPPIK
OS – THE TRUE SCANDAL
PÅ RULL ÖVER PRÄRIEN
ETT AV MÅNGA COUNTY I DETTA STORA COUNTRY
TVÅ DAGAR – FYRA STATER
FÄNGSLANDE ARKITEKTUR
ERROR
FÖRTYDLIGANDEN
FRÅGESPORT

Skönhet på dagordningen

Nyheterna i veckan har förstås präglats av konståkningens paråkning. Eftersom Prärienytt är en journalistisk produkt har redaktionen inga åsikter utan håller sig till strikt rapportering om att ryssarna presterade ett mer autentiskt, estetiskt uttryck.

Veckans andra stora nyhet är Greta Van Susterens ansiktslyftning. Om den är det ett himla liv, såväl på nyhetsplats som i insändarspalterna.

För er som ev. inte känner till det, har Greta Van Susteren länge varit juridisk analytiker i liberalt inriktade och – för amerikanska förhållanden – mer sakliga nyhetskanalen CNN. Men hon har sålt sig. Och det till konservativt populistiska konkurrenten FOX, som nu för första gången på åratal gått om CNN vad gäller tittarsiffror. För en årsinkomst på drygt 12 miljoner kronor (1.2 miljoner dollar) har hon nyss börjat leda FOX nya personporträtt- och debattprogram klockan tio på kvällarna, och det var vid första sändningen som nyheten briserade – Van Susteren har genomgått ögonkirurgi. ”FOX gör henne till Bimbo”, ”Var detta det bästa hon kunde göra för pengarna?” och ”Skäms Susteren” är rubriker hon måst leva med under veckan.

Toppen med Toppik

Upprördheten har slagit Prärienytts redaktion med häpnad. Här, i ett land där det är till och med mer än i Sverige är skamligt att lukta, vara fet och åldras borde väl Van Susteren applåderas som gör någonting åt sitt drygt 40-åriga förfall?

Det är ett obestridligt faktum att många amerikaner, både kvinnor och män, dagligdags använder Frownies (stora plåster att sova med i pannan så att den inte blir rynkig), Bleachers (tandställningsliknande bettskena att sova med i munnen så att tänderna bleks, man får pengarna tillbaka om garnityret inte vitnat minst 3-10 procent under två veckors användning) och Toppik (en spray som på bara några sekunder får hårstråna att tjockna och breda ut sig över huvudet,”totally natural”).

USA:s motsvarighet till hälsoministerium, F.D.A., väntas inom kort godkänna injektionspreparatet Botox för kosmetiskt bruk. Botox är ett neurotoxin som medicinskt används mot ögonspasmer. I korthet går det till så att man slår ut musklernas möjlighet att arbeta genom att förlama dem. Alltså förhindras även uppkomsten av rynkor och drogen har kommit i lukrativt, kosmologiskt bruk.

Under år 2000 injicerades 1.1 miljoner amerikaner med medlet som, enligt en tidning, ”gjort det svårt för film- och teaterindustrin att hitta kvinnor över 35 som med ansiktet förmår att uttrycka ilska”. Siffran väntas öka med 30-50 procent redan första året, om beslutet går igenom.

Samtliga TV-kanalers reportrar rapporteras sedan länge vara storkunder. När en manlig nyhets-TV-presentatör häromdagen kommenterade Rysslands Guinnesrekord i kyssande, var det mycket riktigt med bländvita tänder, rynkfri panna och ordalydelsen ”Oj, vad många mintpastiller som måste ha gått åt”.

OS – The True Scandal

Prärienytt har för sina läsares räkning under veckan försökt följa de olympiska spelen i Salt Lake City. Det har inte varit lätt. Vinter-OS har, som vi tidigare berättat, aldrig dragit någon större publik i USA. Utom konståkningen förstås, som är en mega-sport här. Men i år utspelas ju OS på hemmaplan (tja, nästan i varje fall. Utah befinner sig för de flesta amerikaner nånstans bort i väster, är befolkat av mysko mormoner och ett helvete att leva i för den som vill ha en pilsner), nationalismen efter den 11 september är på topp, och USA förväntas ta fler medaljer än någonsin tidigare. Uppmärksamheten har därför varit ganska stor.

TV-kanalen NBC visar OS 13-17 och 19-23. Förutsättningarna för att kunna följa svenskarnas framfart tycktes därför goda. (Som alla vet är amerikaner nästan lika nationalistiska som norrmän; redaktionen var därför inställd på att mest få se amerikaner tävla och blev inte besviken.)

Få av grenarna sänds direkt. Förklaringen är att det är svårt att klämma in tillräckligt mycket reklam under direktsändningar. Cirka hälften av sändningstiden är reklam. Ett slalomåk, ett par reklamfilmer, ett slalomåk till, ytterligare ett par reklamfilmer, en påannons för en senare sändning, reklam, intervju med en amerikansk åkare, nästa man i backen, reklam… så ser sändningarna ut. Alla tävlande visas naturligtvis inte: en eller flera av medaljörerna + alla amerikaner brukar vara tumregeln. Få svenskar har med andra ord synts i rutan. Inte ens Tre Kronor.

De hockeysändningar som visats har dock visats live. Eftersom IOC inte tillåter lika långsamma byten som NHL har NBC (många förkortningar här….) haft stora svårigheter att klämma in reklamen. Trots att man startar reklamfilmerna omedelbart vid varje spelavbrott är de oftast inte färdigvisade förrän spelet åter varit igång ett bra tag. Kommentatorerna måste då kvickt sätta in TV-publiken i vad som hänt under reklamavbrottet, exempelvis varför amerikanarna plötsligt fått en man utvisad.

Den enda svensk(a) som fått ett eget inslag är Magdalena Forsberg inför den avslutande jaktstarten (inga av de tidigare loppen visades). Man fick dock inte se så mycket av tävlingen, i varje fall om man med tävlingen också avser de sträckor som de tävlande förflyttar sig på skidor. Det började, som det brukar, med starten. Sedan blev det reklam. Därefter följde första liggande, sedan reklam, andra liggande, reklam, första stående, reklam, andra stående (där Maggan dessvärre missade två), reklam, samt avslutningsvis målgången. Uppvuxen med SVT tycker redaktionen att sportens själva dramaturgi går förlorad.

Våra vänner i Kansas håller inte med. De tycker att det är skönt med sändningar som inte innehåller så mycket reklam. Och det är klart, jämfört med American Football, känns OS-sändningarna nästan reklamfria. Att döma av en och annan artikel i tidningarna finns det dock folk på andra håll i landet som håller med oss. Tittare i norra USA väljer att se OS på kanadensisk TV om de har möjlighet. Och en krönikör i USA Today tyckte att det kunde vara roligt att få se några av de andra länderna tåga in under invigningen, i stället för reklamfilmer.

På rull över prärien

Wyatt Earp, Wild Bill Hickock, Bill Masterton, Bröderna Dalton, Billy The Kid… Den som läst sin Lucky Luke känner sig som hemma på prärien. På resa genom landskapet går det nästan inte att föreställa sig dessa legender av kött och blod som annat än seriefigurer.

Redaktionen tog häromveckan tjuren vid hornen (sin vita Ford Taurus, registreringsnummer POV 024) och rullade västerut enligt en rutt som skulle varit längre, men som av tidsbrist begränsade sig till att omfatta Wamego, Manhattan, Junction City, Abelene, Salina, Minneapolis, Brookville, Karopolis, Ellsworth, Great Bend, Pawnee Rock, Larned, Kinsley, Dodge City och Hutchinson.

De officiella skälen var en originalbyggnad samt bevarade målningar från Världsutställningen i Chicago 1893 (flyttade till Wamego), ett gammalt hotell i Brookville (som visade sig ha stängt) samt tips från läsekretsen (varmt tack!) om fantastiska sädessilos (grainelevators) i Hutchinson. Den i Hutchinson är ca kilometerlång och överväldigande.

Grainelevators har i Kansas samma funktion som kyrkorna på landsbygden i Sverige, och har även inspirerat en del kyrkoarkitektur här. Bländvita och resliga finns de i varje centralort och kan skymtas på flera mils avstånd. Kan man läsa väderstreck behövs egentligen ingen karta. Det är bara att följa silosarna västerut, eller vart man nu ska.

På vägen upptäcktes även några helknäppa sandstensformationer i Rock City (nära Manhattan) och Boot Hill – kullen i Dodge City där bus och lycksökare fordon begravdes med stövlarna på. Red. besökte även The Konza Prarie, de sista spåren av prärien som den såg ut när de ”första” bosättarna reste västerut. Bara fyra procent av det orörda område som ursprungligen sträckte sig från Indiana till Nebraska (väst-öst) och från Texas upp till Kanada (syd-norr) finns kvar.

Ett av många county i detta stora country

Martin Puryear. Låter namnet bekant? Redaktionen kände sig som ett frågetecken när den fick tips om möjligheten att se en utställning med denne skulptör, född 1941, afroamerikan och i USA kårad till landets bästa konstnär. Är man snäll kan man säga att han med stor integritet gått sin egen väg, alltsedan debuten på radikala galleriet Gröna Paletten i Stockholm 1968. På plats fick redaktionen dessvörre ingen möjlighet att konfrontera Puryear om dennes förhållande till Sverige, där han dessutom gjorde en meditation i Wanås bokskog 1996 (Meditation in Beech Wood, material: ag). För redaktionen var museet en minst lika stor behållning som utställningen i Des Moines, Iowa, där museet ritats i tre omgångar av Eliel Saarinen, I M Pei och Richard Meier!!!

På vägen hemåt besöktes de övertäckta broarna i Madison County. Trots att de odödliggjorts för en yngre generation av Clint Eastwood och Meryl Streep, gör centralorten Winterset mindre reklam för sina broar än för filmidolen John Waynes födelsehem som råkar ligga där. Så är det här. Det som omhuldas är varken det unika eller historiska spår som finns kvar, utan myterna som omger människor och händelser. Den som planerar utflykter måste utveckla viss näsa för när det sannolika målet är ”något att se” eller bara en plakett som berättar att ”här passerade Lewis och Clark med sin expedition 1804”.

Två dagar – fyra stater

Visst låter det härligt? På två dagar kan man utmed Missourifloden bila genom fyra amerikanska delstater. Norrut genom Missouri och Iowa, söderut genom Nebraska och Kansas. Jordbruksbygd. Det ser både roligare och vackrare ut på kartan än det är i verkligheten. Redaktionen lät sig inte ens imponeras av The Loess Hills, lössjorden som enligt amerikanska guideböcker finns i lika stora och tjocka kvantiteter bara i västra Iowa och ett område i Kina.

Det officiella skälet till resan var emellertid en mycket sevärd utställning med australiensiska Tracy Muffat i ett lika sevärt museum: Joslyn Art Museum i Omaha. Vad går väl upp mot en art decobyggnad i rosa marmor, tillbyggd av Sir Norman Foster?

Vidare besågs flygaren Amelia Earharts sömniga födelsestad Atchison. Stadens ekonomiska välstånd har börjat rasa ihop, men stadens grandiosa sekelskiftesvillor vilar fortfarande med stor värdighet på branterna som överblickar floden.

Fängslande arkitektur

I Council Bluffs, inte långt därifrån, finns ett av tre bevarade Lazy Susan Jails, alltså ett slags fängelser för lata vakter. Från utsidan ser fängelset inte så märkligt ut, en trevånig, symmetrisk tegelbyggnad från 1885. Men inuti döljer sig en märklig järnkonstruktion, med tre cylindriska trummor ovanpå varandra, därav smeknamnet Squirrel Cage (ekorrhjulet). Varje trumma är indelad i tårtbitsliknande celler, och kan roteras med hjälp av en vev i trapphuset. Endast när cellens öppning befinner sig rakt för trapphuset kan fången ta sig in och ut ur cellen. Klaustrofobiskt? Det är bara förnamnet, men denna praktiska anordning var i bruk till 1969. (Rörlig 360 graders bild av The Pottawattamie County Jail, som det officiella namnet lyder, finns på http://www.councilbluffsiowa.com/tourism/attractions/squirrel360JAVA.asp).

Error

Error är tidningarnas rubrik för rättelser här. Rättelserna lyder ungefär så här:

”Dessvärre insmög sig ett fel i Prärienytt Nr 6 av den 4 februari, notis nr 3, rubrik ”Provokativa Pilobulos” rad 6. Prärienytt skrev ”USA going to hell”. Det korrekta citatet skulle ha varit ”U R going to hell”, med översättningen Ni hamnar i helvetet.”

När vi ändå är i farten ber vi om ursäkt för att vi i Prärienytt Nr 2 förväxlade presidentens fru med hans mamma. George W:s och USA:s första dam heter Laura. Ingenting annat.

Förtydliganden…

…brukar de amerikanska tidningarna inte göra. Men det gör Prärienytt.

Tack vare tips från läsekretsens bästa fotoexpert kan vi med glädje meddela att fotografen som avsågs i Prärienytt Nr 4, antagligen är Lewis Hine som 1931 dokumenterade arbetet på Empire State Building i New York.

Samtidigt kan meddelas att medierna här, sedan de upphört med sina bilagor om kriget, till glädje för redaktionen kraftigt utökat sin utlandsbevakning.

Frågesporten

Prärienytt har beslutat att hålla läsekretsen på halster när det gäller de rätta svaren i frågesporten från Prärienytt Nr 6. Skälet är att redaktionen ännu inte mottagit några svar, vilket den – med avseende på sin begåvade läsekrets – tar för givet måste skyllas på det amerikanska postväsendet.

Mvh

Redaktionen