INNEHÅLL:

ASPLUNDSKT I TOPEKA
I VALET MELLAN PIZZA OCH PIZZA
TUNGVIKTARENS BEKYMMER
MELLANVÄSTERN – EN DEFINITIONSFRÅGA
VILDA VÄSTERNKONST
BLANDAD RESKOMPOTT
NÄR TORNADON KOMMER…, JA, DÅ ÄR DET SLUT!
TORNADOKNEP
PUDELPOSTEN UTEBLIR

Redaktionen trodde sig ha läget, fullständigt under kontroll. Trots det missade den invigningen av Michael Graves om- och tillbyggnad The Topeka and Shawnee County Library i Topeka, Kansas huvudstad. Så går det, när man har sitt dagliga nyhetsintag via lokala och nationella medier – det som inte har nationellt intresse får man inte reda på, och det som ligger 20 minuters körväg från utgivningsorten är för perifert för lokaltidningen att bevaka.

Asplundskt i Topeka

Nu har vi emellertid på plats inspekterat resultatet och mött 1980-talet på nytt. Här används kvadraten och cirkeln, kuben och cylindern, på omisskännligt Graveskt manér och färgskalan – ockratoner och brutet blått – känns igen från såväl föremålen han gjort för Alessi som för Target på hemmaplan, här i USA. Graves har lagt en trevånig byggnadsdel framför den lägre, rektangulära kropp från 1951 som redan fanns på plats, behållit en del av fönstersättningen i den äldre ”lådan” men bytt fönstren och infört sin egen skala i spröjsverkens rutnät. Den nya delens entrérotunda är inte alldeles olik den i Asplunds stadsbibliotek med sin mörka nedre och ljusa övre del, sitt blonda trä och balkonger.

Trots det är upplevelsen långt från monumental. Snarare känns det som att gå in i ett leksakshus. Redaktionen lät sig en aning motvilligt imponeras av interiören, där allt är konsekvent genomfört vad gäller färger, skala, materialval och detaljarbete. Resultatet är ombonat, snarare än stelt. Trots att vissa grepp är direkt fåniga blir man charmad – som när Graves i en öppen ljusgård omvandlar den bärande pelaren till ett abstrakt träd och på rummets väggar fäster dess bladverk i blåfrostad plats. Något måste han ju göra, när alla donatorer som bidragit med pengar kräver exponering?

Graves har förstås även ritat de omtänksamma möblerna. Att läsplatserna försetts med uttag för datorer, kan möjligen anses vara självklart i ett modernt bibliotek. Att de försetts med lampor är emellertid direkt ovanligt, åtminstone för bibliotek här i trakten, där man sitter och skrynklar ihop ögonbrynen efter förmåga de få tillfällen som böcker och tidskrifter inte går att låna hem. Om biblioteksarkitekturen emellanåt brister här, är bibliotekens innehåll som regel däremot högklassigt och servicen ypperlig. Kansas University, med samma studentantal som universitetet i Göteborg, slår såväl KB i Stockholms som UB i Göteborg med hästlängder.

Ni som vill se Graves bibliotek i bild kan logga in på: https://www.washburn.edu/cas/art/cyoho/archive/Events/TSCPLopen/

Och ni som vill höra intervjuer med såväl Laura Bush som Michael Graves kan logga in på The Topeka Capital-Journals hemsida: http://www.cjonline.com/webindepth/laurabush/

Tidningen blev i fredags faktiskt utsedd till en av USA:s bästa web-tidningar. Den vann förstapris för att ha USA:s bästa on-line service, liksom för bästa sektion (Legislature 2001). Därmed brädade den såväl The New York Times som The Boston Globe.

I valet mellan pizza och pizza

Det finns mycket fantastiskt att upptäcka i USA. Till det hör matkulturen. Tack vare invandringen finns tillgång till spännande kök från hela världen nästan överallt. Storstädernas utbud spänner som alltid förstås från varmkorv till ostronbarer och bjuder japansk, thailändsk, fransk och indisk kockkonst av högsta klass. Men till och med minsta lilla småhåla har för det mesta restauranger med vällagad mexikansk och kinesisk mat, utöver den inhemska amerikanska. Dock inte alltid. Det är då man finner sig stå där i valet mellan pizza och pizza. Och det är då man till fullo inser hur svårt det måste vara att plutta med Viktväktarna i USA.

Prinsessan av York, Sarah Ferguson har precis varit på amerikaturné och predikat Viktväktarnas lov. Samma dag som hon hade halvmiljonstaden Oklahoma Citys restaurangutbud att välja på, befann sig redaktionen i Chandler, 2 600 invånare, och köade i likhet med resten av befolkningen för take away-pizza från enda restaurangen på Main Street.

Pizzorna beställer man endera efter diametermått eller antal tårtformade bitar. Varje storlek har ett grundpris, som inkluderar tomatsås och ost. Därefter kostar varje ingrediens ca en dollar extra. Att inte ens lilla Chandler klarar sig utan pizzabutik är bara ett av många tecken på pizzans populäritet i USA. Ett annat är att publiken i satirprogrammen på TV kan nämna ”pizzan kommer sent” när den ombeds komma med exempel på typiska samtidsfenomen att driva med. Leveransen till redaktionen tog denna gång 20 minuter för en 14 inch (ca 28 cm) tiobitars pizza med bacon och lök á tio dollar.

Tungviktarens bekymmer

När redaktionen ett par dagar senare nådde Oklahoma City – bland annat för att studera I. M. Peis stadsplan och beskåda arkitekten John Johansens fantastiska teaterhus från 1970 – fanns mycket riktigt flera lättare alternativ att välja på, i restaurangen invid minnesmonumentet över de 168 personer som blev ”Oklahomabombaren” Timothy McVeighs offer mellan 9.01 och 9.03, morgonen den 19 april 1995.

(Osmakligt att skriva om detta i samma veva? Betänk då att amerikanska turister i dag kastar macka i spegeldammen som täcker hela den forna federala Murphybyggnadens tomt. McVeigh avrättades med en giftinjektion förra året och hävdade in i det sista att attacken var riktad mot USA:s regering – inte ett terrordåd. Flera barn dog av tryckvågorna.)

Samtliga alternativ innebar att smörgåsarna serverades med fettfri majonnäs i stället för vanlig majonnäs och med lättchips i stället för vanliga chips. Alltid något.

För redaktionen är det obegripligt hur bantande amerikaner bär sig åt för att räkna ihop sitt dagliga kaloriintag. På varorna som säljs i affärerna beräknas näringsinnehållet inte i procent av 100 gram som i Europa (inte så märkligt i och för sig eftersom måttenheten gram inte används i USA) utan i procent av dagsbehovet. Sistnämnda baseras på en diet om 2 000 kalorier per dag – fem tårtbitar pizza utan extra toppning, om man följer vår pålitliga huskokbok Fanny Farmers beräkningar. Men beräkningssystemet är långt ifrån överskådligt. För att illustrera problemet anges nedan exemplen ost och chips:

• Fettfri amerikansk cheddarost innehåller 30 kalorier, 0 gram fett och 2 gram kolhydrater. För kolhydraterna motsvarar det 1 procent av dagsbehovet per serveringsportion. En serveringsportion är lika med en skiva, eller 21 gram, ost.
• Extra Sharp New York Style Cheddar-ost innehåller 110 kalorier, mindre än 1 gram kolhydrater och 9 gram fett. Sistnämnda motsvarar 14 procent av dagsbehovet. En serveringsportion är 1 ounce, eller 28 gram, dvs man förväntas äta lite mer av denna än av det fettfria alternativet.
• Norskimporterad Jarlsberg Lite-ost innehåller 70 kalorier, 0 gram kolhydrater och 3,5 gram fett. Fettet motsvarar 5 procent av dagsbehovet. Storleken på serveringsportionen framgår förvirrande nog inte av baksidestexten.

Över till chipsen:
Lättviktsalternativet till smörgåsen var en serveringsportion av märket Lay’s Baked. Den innehöll 130 kalorier. En liten påse vanliga Lay´s (USA:s motsvarighet till OLW ungefär, chipsen som smakar Estrella heter Ruffles) innehåller 150 kalorier.

En serveringsportion utgörs av 13 chips, vilka tillsammans ger 150 kalorier. Den lilla påsen som följde med sandwichen på restaurangen innehöll dock betydligt fler, men man kan ju alltid bjuda sina bordsgrannar. Köper man vanliga chips, men med vinägersmak, ökar antalet chips per portion till 17, vilket är bra eftersom de är godare. Med ett storpack lättchips får man generöst nog äta 20 chips per portion.

Den som föredrar Pringles får, efter inköp av originalet, äta 14 chips per portion. Den som köper paket där fettet reducerats med 1/3 mindre fett får äta 16 chips per portion och den som köper det fettfria alternativet 15 chips. I kalorier motsvarar det 160, 140 respektive 70 per portion. Den totala fettmängden är 11, 7 respektive 0 gram per portion, vilket motsvarar 17, 11 respektive 0 procent av dagsbehovet. Antalet kolhydrater är dock av oklara skäl fler i mellanalternativet – 6 procent av dagsbehovet – än i de övriga två, där de bara uppgår till 5 procent.

För Prärienytts müslituggande vänner har redaktionen även ätit sig igenom en påse fullkornschips av märket Sun Chips Multigrain French Onion med 30% mindre fett än i reguljära potatischips (enligt påsens framsida). Vänder man på påsen konstateras att en serveringsportion omfattar endast 10 chips (chipsen smakar masonit och man känner sig garanterat nöjd efter redan en halv portion). Dessa tio chips innehåller 140 kalorier och 6 gram fett, samt hela 2 gram kostfibrer vilket motsvarar 7% av dagsbehovet. Eftersom påsen innehåller 14 portioner kan den matematiskt händige räkna ut att om man äter upp hela påsen får man i sig hela dagsbehovet av kostfibrer. Kom sedan inte och säga att chips är onyttigt!

Hur stor del av det dagliga behovet av akrylamid man får i sig, framgår inte i någotdera fallet. (F ö har amerikanska Time meddelat att man inte alls behöver bry sig om den svenska studien. Akrylamid är bara farligt vid inandning och vem är väl dum nog att sniffa chips?)

Mellanvästern – en definitionsfråga

Som framgår har redaktionen varit på resa i Oklahoma, som ligger i Mellanvästern.
Eller?
På läsekretsens enträgna begäran ska redaktionen försöka utreda vad Mellanvästern egentligen är.

Till att börja med är det, som framgår, ett sammansatt ord bestående av två delar: Mellan och Västern.
Delen ”Mellan” kan härledas till att det i regionen efter det Amerikanska inbördeskrigets slut, fanns en allmän känsla av att man befann sig mellan det industrialiserade, urbana nordöstra USA och de outvecklade, bonniga sydstaterna (som Mellanvästern kämpat emot, eftersom de var slaverimotståndare). Ordets andra del, ”Västern” kommer sig av att området vid 1700-talets slut låg väster om Philadelphia, USA:s första huvudstad, när USA började expandera som nation. Som begrepp etablerades Mellanvästern inte förrän under 1900-talet då drömmen om den region (läs: nation) som förenar det bästa av två världar började mytologiseras. Allt enligt The Encyclopedia Of The United States In The Nineteenth Century (Vol 2, New York 2001). Där finns förresten en jättebra bibliografi för den som vill veta mer.

Med undantag för svenska Nationalencyklopedien, urtrista livsstilsmagasinet Midwest Living Magazine, USA:s regering och konstnärsorganisationen Artsmidwest.com tycks de flesta i dag vara överens om att den enda rimliga definitionen av Mellanvästern lyder som följer:
Alla är överens om att den finns – ingen vet bestämt var den börjar eller slutar.

Enligt Artsmidwest.com ingår nio delstater:

• Illinois
• Indiana
• Iowa
• Michigan
• Minnesota
• North Dakota
• Ohio
• South Dakota och
• Wisconsin.

Nationalencyklopedien, USA:s regering och Midwest Living Magazine, med redaktion i Des Moines, IA, lägger till ytterligare tre:

• Kansas
• Missouri och
• Nebraska.

På forskningsfronten är det främst geografer och idéhistoriker som försökt avgränsa Mellanvästern. Fram till i dag inkluderar den bland forskarna allt från Artsmidwest.coms nio stater till en yttre ring, slagen runt Nationalencyklopedins definition. Från nordväst ingår då således även Montana, Wyoming, östra Colorado, östra New Mexico, Oklahoma och mellersta Texas. I öster medräknas nordvästra hörnan av New York State, västra Pennsylvania och Tennessee. Arkansas hoppas som regel över av samtliga.

I den utmärkta lilla boken Barns of the Midwest (Mellanvästerns ladugårdsbyggnader, Ohio, 1995) går författarna Allen G. Noble och Hubert G.H. Wilhelm igenom hur olika Mellanvästern definieras och av vem.

Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att Mellanvästern är USA:s jordbrukande hjärtland, geografiskt avgränsat av Kanada, Appalacherna, Klippiga Bergen och Ohiofloden – eller, mer specifikt, de delar av USA där designern Karim Rashids papperskorg Garbo inte har några återförsäljare.

De största knäckfrågorna är om staterna vilkas ekonomiska bas är boskapsskötsel också ska räknas dit, om en krok ska göras kring ”rostbältet” med industristäder som Chicago och Detroit och om skogsbygderna i norra Michigan verkligen ska ingå.

Oavsett var Mellanvästern nu ligger någonstans, har den ofta skildrats i konsten. Och ligger Oklahoma nu inte i på rätt plats, så är det i alla fall hit man ska åka om man vill se västernkonst:

Vilda Västernkonst

I Amerikansk konsthistoria brukar man få lära sig att Hudson-skolan (dvs Thomas Cole, Frederick Church m. fl.) var den första inhemska konstskolan. Det är emellertid ytterligare ett utslag av Östkustens förakt och negligering av Mellanvästern. Det första, och enda sant genuina amerikanska konsten, är naturligtvis Västernkonsten, alltså skildringarna av indianer och cowboys, samt den fantastiska natur de vistades i (och som redaktionen nu upptäcker per bil).

Vill man vara patriotisk, och det är det alls ingen skam att vara här, kan man säga att det finns en svensk förhistoria. Den allra första konstnär att måla indianer var nämligen svensk! Gustav Hesselius var den första europé att porträttera indianer, på uppdrag av kväkaren John Penn 1735 (ni minns rätt: han som grundade Philadelphia).

Under de tidiga expeditionerna västerut, exempelvis den berömda Lewis-Clarkexpeditionen 1804-05, gjordes en del teckningar av Västern, men de första konstnärerna att systematiskt appropriera Västern som sitt motiv var George Catlin (1796-1872) som anlände till St. Louis 1830 och Karl Bodmer (1809-1893) som kom 1832. Båda utförde ett stort antal porträtt av indianer, landskapsmålningar och genrebilder (inte minst buffeljakter). Sedan rullade det på. Otaliga äro de som ägnat sina liv åt att måla präriens hjältar! Charles Russel (1864-1926) och Frederic Remington (1861-1909) tillhör de mest folkkära. I Tulsa och Oklahoma City finns goda möjligheter att studera dem, och tiotals andra Västernmålare.

I Västernmåleriet prioriteras detaljtrogenhet och realism. Det avspeglar i hög grad de skiftande relationerna mellan vita och röda. I det tidiga måleriet skildras indianerna med stor nyfikenhet och värme (ex. hos Catlin). Under det förra sekelskiftet när indianerna fördrevs söderut gestaltas de som dumma och blodtörstiga (Remington, Charles Schreyvogel m fl).

Än i dessa dagar finns det de som viger sina liv åt Vilda Västernkonst. Varje sommar hålls på The National Cowboy & Western Heritage Museum i Oklahoma City en pristävling för samtida västernkonstnärer. Knappt hundra konstnärer brukar ställa ut/upp. Förra året vann Morgan Weistling med målningen Dansen. Kontrasten till Country-musiken är stor: Countryn är snabb på att suga upp nya sound och rytmer. En av topplåtarna för närvarande – Toby Keiths I Wanna Talk About Me– innehåller exempelvis långa rap-inslag. (Keiths video är nominerad till årets video 2002 i The Annual Academy of Country Music Award. En annan av hans låtar, My List, toppar veckans countrylista.) Men i Västernmåleriet har inte mycket hänt sedan impressionismen.

Prärien växer

Utöver denna omtumlande konstupplevelse, bjöds på resan fullt av dramatiska och roliga överraskningar. Exempelvis beskådade redaktionen (i Kansas) Det lilla huset på prärien. Nåja. Själva byggnaden var en rekonstruktion av den som Laura Ingalls Wilder beskrev 1935, i den tredje boken (av åtta) om familjen Ingalls pionjäräventyr. Men det var roligt att se trakten. Independence, dit familjen tog sig för att införskaffa förråd. Hur kullarna böljar genom landskapet.

En bit söderut (i Oklahoma) upptäckte redaktionen till sin förvåning att det finns fler prärier bevarade än den påstått enda utanför Manhattan som vi tidigare rapporterat om (Prärienytt Nr 7). Reservatet strax utanför Pawhuska har till och med bisonhjordar strövande på sina 38 000 hektar. Och vill man, kan man adoptera sin egen bison för 40 dollar (drygt 400 kronor) om året. (Pawhuska är för övrigt Osageindianernas huvudstad. De är USA:s mest förmögna indianer, eftersom de klokt nog förbehöll sig rätten till fyndigheter av olja och mineraler när jordbruksmark såldes till vita.)

För den del av läsekretsen som känner till arkitekten Frank Lloyd Wright är det förstås ingen överraskning att han på 1950-talet ritade höghuset Price Building mitt på prärien. För redaktionen var emellertid upptäckten av dennes vän, Bruce Goff, en sådan.

Goff (1904-82) hade under många år sin ateljé och bostad i Frank Lloyd Wrights byggnad, som i dag drivs av en stiftelse och som dagligen ger guidade rundturer av huset. Inklusive rummen i Goffs ateljé. Goff har skänkt hela sin ritade kvarlåtenskap till nämnda stiftelse. Det innebär modeller och skisser till drygt 400 projekt av vilka ca 130 blivit uppförda. Mest villor i Oklahoma, och främst i Tulsa, Oklahoma City och Bartlesville. Hur kan man beskriva hans byggnader? Ingen är den andra lik. De tidiga exemplen visar prov på stram art deco. De senare är excesser i organiska formexperiement, till vilka redaktionen hoppas kunna återkomma vid senare tillfälle. Tills vidare kan konstateras att Goff visserligen verkade mest i Oklahoma. Men det var i Kansas, Alton närmare bestämt, som han var född

När tornadon kommer… ja, då är det slut!

Redaktionen höll i Oklahoma jämna steg med ovädret som i solsken betraktades på avstånd. Kansas City, däremot, har i veckan drabbats av en tornado. De materiella skadorna blev omfattande, men inga dödsoffer har rapporterats. Tornados tillhör inte ovanligheterna här i USA, varje år far ett tusental fram över slätterna, de flesta på våren och sommaren. Det är sällan som de ödelägger några tätorter, men cirka 40 personer per år stryker med. Ingenstans i hela världen förekommer det så många tornados som i ett bälte upp från Texas, över Oklahoma och Kansas, och vidare norrut. Området kallas ”The Tornado Alley” (ungefär ”Blåshålet”) och omfattar alltså delar av Mellanvästern och The Great Plains (vars etymologi inte ska utredas här och nu). Tornados hälsar också flitigt på i Alabama, Arkansas, Florida, Georgia, Illinois, Indiana, Iowa, Louisiana, Mississippi, Missouri, Nebraska och South Dakota.

Den metreologiska förklaringen till varför dessa oväder, där vindhastigheten kan nå närmare 300 miles per hour (nästan 500 km/timmen), är så frekventa just här, är att de föds i mötet mellan varma, fuktiga luftströmmar från Golfströmmen (Mexikanska bukten) och kalla torra vindar från Rocky Mountains. Ett tornadiskt åskväder, dvs ett åskväder med kapacitet att föda en tornado, skapas när varm, fuktig luft fångas mellan stabila lager av kall, torr luft, ungefär som pålägget mellan brödet i en dubbelmacka. Går det hål i ”locket”, exempelvis på grund av att en front närmat sig, börjar den varma luften stiga i en spiral. Slår det gnistor kan det bli en väldans snurr, skulle man kunna säga.

Tornados kan se ut på många olika sätt. Många är långa och svåra att fånga. Andra är små, mycket små; eller kanske 50 meter i diameter. Är de ännu mindre förtjänar de inte benämningen tornados. De största har en bredd upp mot 2 km. En del varar några få minuter, andra i över en timme. Vissa tornados kan man springa ifrån, ja en del står praktiskt tagit still. Andra far över landskapet med en hastighet av 60 mpr (90 km/h).

Kansas har rykte om sig att vara särdeles tornadofarligt. Kanske som en följd av öppningsscenerna i Trollkarlen från Oz. Men sanningen är att Texas är en bra mycket intressantare plats att vara på – om man är tornadoforskare vill säga. Hur som haver, i alla offentliga byggnader här i Kansas – och i redaktionens hyresbostad – finns anslag som berättar vad man ska göra om tornadolarmet går igång. Tornadolarmet är ett ljudligt tut. Det har i allmänhet föregåtts av Tornadouppsikt (Tornado Watch), dvs uppmaningar på TV och i radio om att se upp.

Tornadoknep

Några tips när tornadon kommer, hämtade från vår lokaltidning:

• Om du befinner dig i ett hus med källare: gå ner i källaren och göm dig under ett tungt bord, hyvelbänk e. dyl.
• I hus utan källare: kryp ihop under trappan, långt från alla fönster. Ställ dig inte i hissen (om du har en sådan).
• I ett ”mobile home” (populär form av flyttbara hem i USA, ofta för mindre bemedlade): Gå ut! Sök skydd i en riktig byggnad eller lägg dig platt på marken.
• I bilen: Parkera och såg skydd i en byggnad. Eller lägg dig platt på marken. Ställ dig inte under en bro; broar skyddar uselt mot flygande föremål.

I samma lokaltidning var en inflyttad kvinna från Kalifornien intervjuad. (Prärienytts läsare bör här uppmärksamma kodordet ”Kalifornien” som tydligt indikerar att intervjupersonen inte kommer från det riktiga USA utan från de mjäkiga kusttrakterna.) Hon blev så skräckslagen när tornadolarmet gick att hon var tvungen att stärka sig med en drink! Drinkar är dock inget att rekommendera; de skyddar också uselt mot flygande föremål, såvida man inte tar så många att man faller platt till marken.

Prärienytt tar semester

Härmed gör redaktionen utgivningsuppehåll med planerad återkomst någon gång i augusti. Redaktionen passar samtidigt  på att tillbakavisa alla rykten om att Prärienytts prenumeranter kommer att få Pudel-Posten från Östermalm som ersättning under uppehållet.

Glad sommar!