INNEHÅLL:

PIZZA HUJ
RANKING PART TWO: KU DRÄNKER SINA SORGER
BOSSEN BRUCE UTBUAD
MELLANVÄSTERN MINSKAR MEST
FRÅN TIPI TILL GRÄSHYDDA – PRÄRIEINDIANERNAS ARKITEKTUR
BLUFF JERKY – GÖR DEN SJÄLV
TIPPEX FÖR TÄNDERNA

Pizza Huj

Många uppfattar pizzan som den mest genuina amerikanska maten, kanske i konkurrens med hamburgare (vars namn dock obönhörligt avslöjar ett tyskt påbrå). Och som med många andra kärleker omges pizzan av allehanda legender. Mest legendomsusad är antagligen ”Chicago Style Pizza”.

Det berättas allt som oftast att denna tjocka, pajliknande delikatess uppfanns av en soldat som hemkommen efter andra världskrigets tjänstgöring i Italien, började experimentera med tjocka pizzor i grillbaren där han arbetade. Denna legend kan med största säkerhet avfärdas eftersom den tjockbottnade pizzan dök upp redan 1943, det vill säga två år före krigslutet. Platsen där innovationen första gången såg dagens ljus var i själva verket restaurangen Pizzeria Uno i korsningen Wabash Avenue och Ohio Street i Chicago, och den som förlöste den ur ugnen var Texas-bon Ike Sewell. (Pizzan skulle alltså på goda grunder kunna kallas Texas-style.) Det sägs att Ikes målsättning var att förvandla den italienska pizzan till en riktigt närande måltid (”a hearty meal”), att så att säga förvandla pizzan från mellanmål till riktig middag.

Hur som haver, dessa rejäla pizzor, med mycket fyllning och lite skal, blev en enorm framgång och Ike kunde snart öppna ytterligare en restaurang på andra sidan gatan: Pizzeria Due. Båda dessa finns idag kvar plus ytterligare cirka 2000 pizzerior i Chicago som serverar Chicago Style pizzas. Även i redaktionens hemstad Lawrence går det att äta Chicago-pizza. Denna har redaktionen inte provat, men originalet på Pizzeria Uno i Chicago är en sann njutning!!!

En nyhet under veckan som gick var att den globala snabbmatskedjan Pizza Hut beslutat sig att lansera Chicagopizzan över hela världen. Tidigare har matlagningstekniska skäl lagt krokben för alla planer på att föra upp den på Pizza Huts meny: på grund av tjockleken måste en traditionell Chicagopizza gräddas i upp emot en timme, medan gästerna dricker öl och har det trevligt. Den långa gräddningstiden möjliggör för ingridienterna att gifta sig, men omöjligör förstås brukande av den på ett snabbmatsställe. Nu har Pizza Hut uppfunnit en ny tillagningsmetod som reducerar gräddningstiden till tio minuter. Om den smakar lika gott? Vem bryr sig!

Ranking part two: KU dränker sina sorger

Som rapporterades i förra numret av Prärie-Nytt lade sig förstämningen över University of Kansas efter att universitetet fallit från 39:e till 41:a plats i U.S. News ranking. Dock visar det sig i veckan att det finns goda möjligheter att dränka sina sorger. KU rankas nämligen av Playboy som en av landets tio bästa party-skolor. Det är andra månaden i rad som KU syns i tidningen; i oktobernumret poserade tre av universitetets kvinnliga studenter nakna.

Förra gången Playboy rankade universiteten hamnade KU på 26:e plats. Det var 1987. På årets lista återfinns Kansas stolthet på nionde plats. Hur har denna uppryckning gått till? Ja, eftersom rankingen baseras på vad studenterna själva uppgivit till tidningen, väljer Mary Ann Rasnak, chef för KUs Student Development Center (=Studentutvecklingscenter?), att förklara den höga placeringen med att studenterna uppenbarligen klarar av att läsa tidningen, kan skriva och är duktiga på kreativt skrivande. (LJW 27/9 2002)

Om KU tänkar använda toppnoteringen i framtida marknadsföring är vid PN:s pressläggning oklart. Hittills har universitetet valt att i sin marknadsföring citera Fiske Guide to Colleges som rankar KU som ett av landets bästa köp vad gäller högre utbildning. Man håller dock tyst om att denna ranking gjordes före den senaste höjningen av kursavgifterna.

Bossen Bruce utbuad

Av Prärie-Nytts läsekrets har vi förstått att svartabörspriset på en biljett till Bruce Springsteens konsert i Globen i Stockholm ligger på 5000 kr. Här reades hans biljetter förra veckan, och redaktionen slog till när priset sänktes från 75 till 45 dollar för läktarplatserna. Slutsålt blev det ändå inte. Vi var väl cirka 10 000 medelålders själar som samlades på Kemper Arena förra torsdagen. (Arenan tar 17 600 på konserter, är ritad av C. F. Murphy Associates för att även passa basket och hockey, samt byggdes 1974-75.)

Någon riktig höjdarkonsert blev det väl inte, men det svängde ordentligt när bandet efter två och en halv timme avslutade med Jerry Liebers och Mike Stollers gamla hit ”Kansas City Here I Come” (tack för fakta Pär!). Sopranos-favoriten Steve van Zandt studsade runt, för kvällen iklädd en blå huvudduk. Patti Scalfi doade så falskt som bara hon kan (det är inte så lite Yoko Ono varning på henne, hävdar en av redaktionens två hälfter) och Nils Lofgren gömde sig i närheten av trumsetet. Clarence Clemons var den största publikfavoriten och fick faktiskt mer applåder än Brusse själv.

Så där väldigt enkelt att uppfatta vad Brusse sjunger och säger är det ju inte (han saknar Ulf Lundells glasklara diktion) och redaktionen är lite osäker på vad han sade i det enda längre mellansnacket för kvällen. Vi tror att han började med någonting om att det fanns t-shirts att köpa utanför, övergick till att säga att medborgarrättsrörelsen har det svårt i dessa tider, för att avsluta med att man bör tänka sig för innan man går ut i krig. Han kan dock ha sagt något helt annat. Fullständigt säker är dock redaktionen på att han efter mellansnacket spelade Born in the USA. Lite feglir tyckte vi att det luktade. Varför inte spela War?

Amerikansk publik är lysande på allsång och handklappning. Kanske är det all träning på sportarenorna som ger resultat. Det var betydligt lättare att höra vad publiken sjöng än Brusse. Till en början var vi dock mäkta förvånade över att alla buade mellan låtarna. Vi kunde inte förstå vad bandet gjorde fel. Efter en stund gick det dock upp för oss att det inte var bu-rop utan uh-rop. När man är alldeles särskilt upprymd skriker man uuuh (en amerikansk motsvarighet till göteborgskans ôôôh), vilket för svenska öron låter otroligt likt bu. Och alldeles osökt gick det upp för oss varför Bush såg så glad ut i Göteborg när demonstranterna skrek buuuh!

Några dagar efter konserten uppfattades följande pratminus på universitetsområdet:

– I was at the Kemper Arena. It was the oldest concert I ever been to. (Ungefär: Jag var på Brusse. Sicken gubb-rock!)

Mellanvästern minskar mest

Om det klena besökarantalet på Kemper Arena kan tillskrivas Mellanvästerns sjunkande medelinkomster ska vi låta vara osagt. I veckan presenterades emellertid lönestatistik, som visar att Mellanvästerns genomsnittliga inkomstnivå minskat mest i USA i jämförelse med föregående års statistik, eller med 3.7 % till 43 834 dollar per hushåll och år (USA Today 25/9). Då ligger Mellanvästern ändå över riksgenomsnittet, som var 42 228 dollar i hushållsinkomst är 2001.

Nedgången i ekonomin syns i USA:s samtliga regioner, med undantag för östkusten där det inte var någon förändring från år 2000 till år 2001. Det innebär också att antalet fattiga har ökat. I dag lever 32,9 miljoner människor på inkomster under fattigdomsgränsen, som för en familj på två vuxna och två barn går vid 18 104 dollar. Det är 1,3 miljoner fler än förra året.

De flesta fattiga är svarta, men av de etniska grupperna, inklusive blekfisar som vi själva, är det hispanos (spanskspråkiga) som tjänar minst. Högst snittinkomst har asiaterna.
Framgår av statistiken gör också de stora inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. Förra året hade ensamstående män en snittinkomst på 32 312 dollar. Ensamstående kvinnor tjänade 20 264 dollar i snitt.
Alla tidningar basunerade siffrorna dagen efter att The Cencus Bureau presenterade sin årliga rapport, den här gången baserad på uppgifter från 78 000 hushåll.

Siffrorna för år 2001
Medianinkomst per hushåll: 42 228 dollar

Åldersgrupp
25-34 år: 45 080 dollar
35-44 år: 53 320 dollar
45-54 år: 58 045 dollar
55-64 år: 45 864 dollar

Ras
Vita: 46 305 dollar
Svarta: 29 470 dollar
Aiater: 53 635 dollar
Hispanos: 33 565 dollar

Hushållstyp
Gifta par: 60 471 dollar
Ensamstående män: 32 312 dollar
Ensamstående kvinnor: 20 264 dollar

Geografiska skillnader
Nordost: 45 716 dollar
Mellanvästern: 43 834 dollar
Södern: 38 904 dollar
Västern: 45 087 dollar

Etnisk spridning av dem som lever under fattigdomsgränsen (18 104 dollar/familj)
Vita: 8%
Svarta: 23 %
Asiater: 10%
Hispanos: 21%

Regional fördelning av dem som lever under fattigdomsgränsen
Nordost: 11%
Mellanvästern: 9%
Södern: 14%
Västern: 12%

Storstad–glesbygd
Storstad: 45 219 dollar
Glesbygd: 33 601 dollar

Från tipi till gräshydda – prärieindianernas arkitektur

Eftersom delar av läsekretsen tycker att det förekommer alldeles för få indianer i Prärie-Nytt, var tanken att en del av detta nummer skulle tillägnas indiandanser, eller snarare indianernas nutida Pow Wows. Pow Wows är stora dansmöten, där företrädare för olika stammar både tävlings- och uppvisningsdansar sina traditionella danser. I skrift kan de ofta härledas till 1500-talet (då spanjorerna kom hit) men rötterna är förstås äldre och danserna har förändrats markants sedan dess.

Eftersom redaktionen lyckades shabbla med datumen missade vi emellertid den aviserade föreställningen. Men säg den redaktion som står utan buffert? Vi skriver en snutt om indianernas byggande i stället, och ägnar oss då åt prärieindianerna som bodde här, i Mellanvästern.

Från Oklahoma i söder till Nord Dakota i norr, från Wyaoming i väster till Wisconsin i nordost, fanns företrädesvis tre byggnadstyper: Jordhuset, gräshyddan och tipin.

Med undantag för tipin försvann dessa byggnadstraditioner på 1880-talet, när regeringen genomförde sin jordfördelningspolitik och tvang indianerna att flytta till reservat. I dag finns inte ens ruiner av jordhusen kvar. Rekonstrueringsförsök av hur man bygger gräshyddor har dock gjorts på reservaten i Oklahoma.

Tipin

Tipin är den byggnadstyp som blivit mest känd, i Sverige såväl som i USA, förmedlad inte minst genom gamla indianfilmer. Detta tält av bisonhudar, fästade kring en stomme av tre eller fyra träpålar med stödjande slanor resta mellan sig, byggdes främst av de nomadiserande jägarfolken. Som Crowindianerna och Cheyennerna på prärien öster om Klippiga bergen, och Siouxindianerna i nordost. Ringar av stenar som tyngde tältduken till marken, är de äldsta arkeologiska spår som man funnit av tipin som byggnadstyp, daterade till 1 500 e Kr. Planformen var oval. Tälten kunde vid variera i storlek från 3,5-9 meter i vidd vid golvets bredaste del. Tältöppningen var vänd mot den uppgående solen i öster. I väster var högsätet för familjens överhuvud, som var en man. I mitten fanns eldstaden och vid sidan av den ett husaltare. I byn var tälten placerade kring en öppen oval, avgränsad av en påle i öster, som symboliserade födelsen, och en annan i väster, som symboliserade döden. ”Linjen” mellan pålarna fungerade som en gräns mellan de personer inom stammen som förknippades med manlighet: himlafolket (The Sky People), som bodde i norr, och de som förknippades med kvinnlighet: jordfolket (The Earth People), som bodde i söder.

Jordhuset

Jordhus byggdes främst av de jordbrukande, fast bosatta stammar som levde utmed Missouri-floden, till exempel Omaha, Ponca och Mandanindianerna (geografiskt höll de hus i dagens Nebraska, Syd- och Nord Dakota). Dessa uppsöktes ofta av nomadfolken, som i utbyte mot buffelhudar kunde få exempelvis tobak, grönsaker, hästar till och med danser, som faktiskt var en handelsvara.

Jordhusen hade jordgolv och en cirkelformad planform som i diameter varierade mellan 12 och 27 meter. Fyra pålar, hörn i en kvadrat, var resta i mitten. Utanför dessa slogs en vid pålring upp. På pålarna vilade bärande bjälkar, på den lägre pålringen i cirkel, på de högre mittpålarna i en kvadrat. Mellan dessa lades slanor som grund för det välvda taket. Till denna grundstomme flätades sedan slanor och gräs som klarade av att bära tyngden av jord som slammades på byggnaden.

Dörröppningen var, liksom hos tipin, i öster, högsätet i väster, altaret och eldstaden i mitten. Ibland satte man upp träväggar, som indelade huset i rum. I byn var husen placerade kring en cirkelformad, öppen plan. I mitten av planen stod ett altare. Husen som användes i religiösa syften utgjorde byns innersta ring. Den yttersta var vanligen i träpalissad i försvarssyfte.

De äldska spår man funnit av jordhus är daterade till 700 e Kr.

Gräshyddan

Gräshyddornas historia tros vara äldre än jordhusens. Hyddorna byggdes av indianerna som bodde i redaktionens trakter, som Kansa-indianerna utmed Kansas river, och Wichitaindianerna i södra Kansas och Oklahoma. I likhet med de jordhusbyggande folken var de jordbrukare, bosatta i permanenta byar. Runt byarna låg fält där man odlade främst majs, sojabönor, pumpa och squasch.

Också gräshyddorna hade en cirkulär plan. Men de var inte flacka, som jordhusen, utan konformade. Som halva ekollon, ungefär. Först slog man ned pålar av cederträ, alla avslutade med en naturlig klyka, i en kvadrat. Dessa kompletterades med ytterligare pålar så att alltihop tillsammans formade en ring. Utanför denna slogs fyra vidjor ned i marken, som hörn i en kvadrat, och böjdes sedan mot mitten. Också dessa kompletterades så att helheten till slut formade en ring. På slanorna träddes sedan ”rockringar” nedifrån och upp, mellan vilka buffalogräset fästes.

Gräshydde-byarna tycks inte ha varit omgivna av någon försvarspalissad. Inte heller tycks de ha haft en öppen plats i mitten. I stället verkar hyddorna i sig utgöra en fylld cirkel, placerad i landskapet. Efter bostadshusen var en särskild danshydda det första att uppföras. I mitten av en av hyddorna hölls en helig eld vid liv.

Som den uppmärksamme läsaren redan märkt är cirkeln och siffran fyra gemensam för de olika byggnadstyperna. Egentligen är det fel att betrakta dem bara som arkitektur. För att bli begripliga, måste de läsas som visualiseringar av de olika stammarnas mytologiska föreställningar om skapelseberättelsen, livet och döden. Cirkeln står hos dem alla som symbol för existensens eviga kretslopp, hos människa, djur och natur. Den är solens och månens form och, för präriefolken, den himmel som mot en obruten horisont välver sig över jorden.

Siffran fyra symboliserar generellt de olika väderstrecken, haven som omger jorden, de fyra vindarna… I jordhusen symboliserade de fyra pålarna i mitten de pelare som bär upp himlavalvet. Materialet till gräshyddorna samlades från fyra vädersträck, vart och ett representerat i de fyra första pålarna och fyra första slanorna som slogs ned i marken.

Byggnadsmaterialen var praktiskt och funktionellt betingade. Man använde helt enkelt det som fanns närmast till hands. Formen var förvisso funktionell, men återspeglade i första hand en livssyn.

Bluff Jerky – gör den själv

Som delar av läsekretsen redan vet, är beef jerky dagens svar på pemmican, det torkade buffelkött som avåts i hus modell ovan. Numera mumsas jerky på nötkött och kalkon av skolungar som får den som matsäck hemifrån, partajande KU-studenter som dricker öl samt av dem som besöker Pow Wows. Jerky finns vad vi vet inte att köpa ens i amerikanska butiker hemma i Sverige, men är lätt att – i en bluffvariant – göra själv.

Detta behövs:
700 gram magert biffkött i bit
¼ kkp soja
1 msk liquid smoke (brukar stå vid cajun-kryddorna i butiken)
½ tsk vitlökssalt
½ tsk vitpeppar
1 msk Worcestershiresås
½ tsk natriumglutamat

Sedan går det till så här:

Dag 1

• Skiva upp det halvfrusna köttet i 4 mm tjocka skivor.
• Rör samman resten av ingredienserna till en marinad.
• Lägg köttet i marinaden, täck skålen och låt stå i kylskåpet över natten.

Dag 2

• Sätt ugnen på 75 grader.
• Lägg köttskivorna på ett ugnsgaller och sätt gallret i mitten av ugnen med en panna under.
• Torka med ungsluckan på glänt i sex timmar och vänd köttet varannan timme tills det fått läderartad koncistens.

Läckerheten håller sig två dagar i rumstemperatur och upp till två veckor i lufttät förpackning i kylskåp.

Riktig jerky, kan tilläggas, är torkat kött. Varken mer eller mindre. Ursprungligen skars det ut ur ett enda stycke till en bred remsa, upp till två meter lång! Om sommaren hängdes den i solen för att torka, vilket tog ett par dagar. Om vintern torkades köttet inomhus, hängande i taket. Sedan bröts det för att ätas som det var, eller blötlades och lagades till gryta. Eller soppa, som hos gräshyddefolken, där jerkyn i soppan fick sällskap av torkad majs, torkad squash samt vildväxande palsternacka och lök.

Pemmican gjordes av jerky, som först rostades över glödande kol tills den började svettas, och torkade, vilda körsbär. Ingredienterna bultades ihop till ovala plattor som torkades på nytt.

Tippex för tänderna

För att äta Beef Jerky krävs starka tänker, och här i USA ska de som vi tidigare nämnt vara vita. Avslutningsvis kan vi därför glädja läsekretsen med att man inte längre behöver ligga med bettskenor i flera veckor för att uppnå en vitare nyans. En helt ny metod marknadsförs just nu i teve – tippex för tänderna! Jättebra att ha i byxfickan eller handväskan. Bara att ta fram när tänderna behöver blekas på.

På återhörande!

Redaktionen