INNEHÅLL:

BUSH I BUSCHEN
SPELA ALAN
FÖRSTÄRKTA SJUKHUSRESURSER EFTER VALET?
MOTELLMAT UTAN FAT
MOTELLEN BÄST BORTOM ALLFARSVÄGEN

Bush i buschen

Som säkert framgått i svenska medier for Bush runt som en skållad råtta inför valet, och Republikanerna förstärkte sina positioner i både Senaten och Kongressen. Däremot fick Demokraterna flera nya guvernörsposter. Bland annat i Kansas, där Kathleen Sebelius skåpade ut sin republikanske konkurrent Tim Shallenburger rejält. Så alldeles lätt att förklara detta är det nu inte, men valet av guvernör är mycket en personfråga och har väldigt lite med rikspolitik att göra. Därför kan man vara för Bushs krigsansträngningar och rösta republikanskt i Senatsvalet, samtidigt som man stödjer en av Demokraternas guvernörskandidater.

Som svensk slås man annars mest av hur annorlunda valkampanjerna är. Inga stora annonstavlor, men mängder av små skyltar i villaträdgårdarna med texten”Vote for NN”. Inga valstugor eller torgmöten, nästan inga offentliga debatter, inga partiledarutfrågningar i teve eller radio, men en otrolig mängd teve-reklam. Korta inslag som främst går ut på att smutskasta motståndaren. Typ: ”Visste du att Kathleen Sebelius röstat MOT hårdare straff för återfallsförbrytare FYRA gånger?” uppläst med allvarlig röst till en ofördelaktig bild på Sebelius. Eller omvänt: ”Vet du att Tim Shallenburger som distriktsåklagare höjde sin lön med 94%?”, uppläst till bilden av en grinig Shallenburger. Oavsett valutgång var tevebolagen och reklamindustrin valets stora segrare. Enligt de senast beräkningarna lade årets kandidater sammanlagt omkring 1 miljard dollar (10 miljarder kronor) på tevereklam.

Kanske var det just smutskastningen som Tim Shallenburrger åkte dit på? En alldeles färsk undersökning från University of Kansas visar nämligen att väljare är väldigt känsliga för när manliga kandidater smutskastar kvinnliga. Det uppfattas som ohyfsat. Tvärtom går dock bra. Lite ska väl en man ändå tåla? Redan vid födseln stod det alltså klart att Shallenburger befann sig i opinionsmässigt underläge i kampen mot Sebelius.

Medan väljarkåren i stort alltså rört sig något åt höger, verkar förhållandet vara det omvända bland universitetslärare. Redaktionen grundar inte detta på alla ledsna miner och kommentarer på universitetsområdet dagen efter valet, utan på en undersökning utförd av Higher Education Research Institute, UCLA. Den är inte uppdelad efter partibeteckningar utan på hur lärarna uppfattar sin egen politiska uppfattning:

• 0,3 % Säger sig vara ”Far Right” dvs Väldans långt åt höger.
• 17,7 % Conservative (Långt åt höger)
• 34,3 % Middle of the road (Höger)
• 42,3 % Liberal (Åt högerhållet)
• 5,3 % Far Left (Inte höger)

En annan Kathleen med efternamnet Kennedy Townsend gick det betydligt sämre för. Trots att hon kandiderade till guvernör mot en manlig kandidat! Och trots att hon är Demokrat r i det starka demokratfästet Maryland. Hennes valförlust tolkas allmänt som det politiska slutet för klanen Kennedy. Desto mer uppåt är det bland Bush:arna. Brodern Jeb, som ju från början var den i familjen som var utsedd att kandidera till president, behöll guvernörsposten i Florida, och muntra republikaner talar nu om presidentvalet 2008 som en möjlighet för Jeb att avlösa brorsan George i Vita Huset. Om nu inte Saddam sabbar nått förstås.

Spela Alan

I onsdags avgjordes countrymusikens årliga prisutdelning, the CMA Awards i Nashville, med ett alldeles ovanligt starkt startfält. Redaktionens huvudintresse låg i kampen mellan Toby Keith och Alan Jackson. Keith fick, som vi tidigare berättat, inte sjunga sin ”Courtesy of the Red, White and Blue (The Angry American)” i ABC:s tevebevakning av nationaldagen för att den uppfattades som alltför aggressiv (vilket inte säger lite i ett land med George W Bush som president). En låt som sedan dess varit flitigt spelad i radion. Texten lyder bland annat som följer:

Oh, Justice will be served and the battle will rage.
This big dog will fight when you rattle his cage
You’ll be sorry that you messed with the US of A
’Cuz we’ll put a boot in your ass
It’s the American way.

(Huvudbudskapet är alltså att The American way är att slåss som hundar och sparka folk i arslet om de inte gör som de blir tillsagda.)

Alan Jacksons ”Where Were You (When The World Stopped Turning)” är en mer stillsam och efterstänksam betraktelse över världen efter 11 september. Titeln blir på svenska  ”Var var du när världen slutade snurra?”. En förmodligen omedveten lustifikation från den annars mest blygt mumlande Jackson på prisutdelningen var att han nu skulle återgå till att skriva ”drinking songs”. Måhända för att få världen att snurra igen?

Refrängen går så här:

I’m just a singer of simple songs I’m not a real political man
I watch CNN but I’m not sure I can tell you
The difference in Iraq and Iran

(Ungefär: Jag är en enkel spelman, ingen politisk tönt
Jag ser på Rapport ibland, men vet lika lite som Bush
skillnaden på Irak och Iran)

Hur det gick? Alan Jackson sopade mattan med Toby Keith. Han fick fem statyetter, för bästa underhållare, bäste manlige sångare, bästa singel (ja, singel cd alltså – han är gift och har tre döttrar), bästa album samt bästa sång. Toby Keith fick gå hem tomhänt. Förmodligen kände han starkt för att sparka någon i arslet. Dixie Chicks, vars senaste skiva obegripligt nog inte har svensk distribution, fick för övrigt priset som bästa grupp, Brooks & Dunn fick för tionde (sic!) gången pris som bästa duo, Martina McBride blev vald till bästa sångerska och Brad Paisley kammade hem statyetten för bästa video (I’m Gonna Miss Her – The Fishing Song, en alldeles osedvanligt töntig countrylåt som går ut på att Brad väljer sportfisket framför fästmön. Brad själv trodde att han fick priset för att alla blev så glada över att motspelerskan drämmer till honom i huvudet på videon).

Förstärkta sjukhusresurser efter valet?

Som rapporterats i tidigare PN blir amerikaner allt tyngre. Det har föranlett sjukhusen i Wichita, Kansas största stad, att förstärka sin utrustning. Nya bårar har beställts som ska kunna bära upp till 500 pund (227 kg) – de gamla klarade bara 350 (159 kg). Och de nya elektriska patient-lyftarna ska kunna klara upp till 425 pund (193 kg). Om personalen som ska bära de nya bårarna också har förstärkts förtäljer inte historien.

Motellmat utan fat

Viktökningen har måhända att göra med de amerikanska frukostarna ? Redaktionen förde tidigt under sin vistelse i USA detta samtalsämne på tal. En bekant berättade då om sin hittills enda Europa-resa – två veckor i Paris. ”Då gick vi en gång på amerikanskt kafé och åt en riktig amerikansk frukost. Det var underbart! Jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva utan jordnötssmör” utbrast hon suktande. Lika längtansfullt kände Redaktionen vid tanken på Paris smaken av färsk baguette och frasiga croissanter i munnen, frukostmenyn som vår amerikanska bekant flytt från till förmån för – förmodar vi – skumgummibröd och nämnda smörsort.

På amerikanska hotell och motell ingår vanligen inte frukost . Kaffe finns alltid att tillgå. Men alla har rätt att själv välja vad man vill äta till morgonmål, och vad är väl ett hotell att påtvinga någon bara ett slags val före utcheckningen?

Trots allt händer det då och då att ”continental breakfast” ingår i rumskostnaden. Den enda gång som redaktionen (med undantag för alla New York-resor) hittills tagit in på hotell, i Philadelphia, var det riktigt gott: flingor, mjölk, juice och till det bagels samt muffins med flera olika smaker med sylt och Philadelphiaost som påläggsval. På motellen ser det oftast annorlunda ut. Frukost består då i 99 fall av 100 av pulverjuice samt munkar (flottyrringar för er från Göteborg) med choklad, vanilj eller hallonglasyr. Ibland är munkarna utbytta mot muffins, endera blåbär eller banan och valnöt. Vid sällsynta tillfällen finns även flingor och då i en Kelloggsvariant som till följd av förbud mot tillsatser av färgämnen i mat aldrig skulle kunna säljas i Sverige. ”Flingorna” är rosa, pistagegröna, ljusblå, gula och lila stjärnor, solar, månar och andra astralt utformade sockerpiller som ätes med mjölk. Ännu mer sällsynt – men godare – är att man får en frukostkupong med rumspriset som kan växlas in på en restaurang med vilket motellet har avtal. Basen är ägg (-röra, eller stekta), med tillval av bacon, korv eller både och samt hash browns. Det senare vet man aldrig riktigt på förhand vad det är. Vanligen varierar det mellan kokt, stekt potatis, råstekt potatis, potatis- och lökröra eller rösti.

Restaurangfrukosten är den enda som serveras på porslin. Den som väljer att äta på hotell eller motell i USA, gör det sällan på hotellet eller motellet. Hellre tar man maten med sig till bilen och äter den där, endera stående på tomgång eller under färd. Således plockar man oftast till sig födan endast med en servett (till munken) och en plastmugg (till pulverjuicen). Ibland finns pappbrickor att bära med sig utrustningen i. ”Flingorna” ätes för det mesta på stående fot i lobbyn, som på motell vanligen saknar sittplatser. Sedan tar man resten med sig ut i bilen. Tilläggas kan att de flesta amerikaner kompletterar denna ”starter” på dagen med ett extra drive through-besök på McDonalds eller Taco Bell. Att döma av frånvaron av jordnötsmör såväl på hotell och motell som restauranger, verkar det vara en produkt som ätes hemma. Inte på resande fot.

Motellen bäst bortom allfarvägen

Om redaktionen inte är så bevandrad i hotellboende, är den numera ganska rutinerad i motellboendets sköna konst. För att åter knyta an till amerikaners Europaresor, frågade en vän till Redaktionen nyligen hur den plägade bo vid besök i Paris? Åh, mumlade Red., som berättade om några minuters promenad kring Gare de l´Est eller Gare du Nord i jakt på en- eller tvåstjärniga småhotell i flera våningar utan hiss. Hon rekommenderade oss genast att ta in på Best Western eller ”någon annan amerikansk kedja” de första dagarna, för att man ”då vet vad man får”.

Redaktionen vill hellre bli överraskad och har blivit det i rikt mått på hittillsvarande resor runt om i landet. Dock tog det lite tid innan den klurade ut hur systemet ”motelldistribution” är utarbetat.

Inte någon resenär kan missa kedjorna vid motorvägsmoten. Några miles före städernas in- och utfarter börjar annonseringen med stora reklamtavlor. Sedan följer delstatligt eller federalt uppsatta skyltar som säger ”Lodging, Exit XX” (Boende, avfart XX). Där ligger då Best Western, Comfort Inn och Holiday Inn, som oftast är lite snofsigare. Samt Motel 8, M6, Econologde, Travelodge, Knights Inn med flera, som är lite billigare. De flesta kedjorna är rikstäckande, men – precis som det är med matvarubutikerna – är några högst regionala, alternativt finns endast i ett fåtal stater. För att man ska kunna välja konsekvent ger kedjorna också ut kataloger över var de finns i USA, med telefonnummer dit man gratis kan ringa för att boka.

Väljer man att bo vid ett mot behöver det inte bli särskilt dyrt, oftast landar räkningen för ett sällskap på två personer under 600 kronor natten (det annonserade priset avser oftast rummet, men somliga kedjor tar ut extra avgift om man bor fler än en per rum). Dessutom är det så gott som undantagslöst mysigare än att bo inne i stadskärnan, där det är betydligt ruffigare och mer våldsamt så att man ibland helst inte vill gå ut. Då känns ett mot tryggt, med bekvämt bilavstånd till gourmetrestauranter som nämnda McDonalds och Taco Bell.

Vill man emellertid bo ännu mysigare, och ännu billigare, kanske med gångavstånd till en liquor store (systembolag) exempelvis, ska man svänga av vid moten och fortsätta mot stan och leta reda på dess gamla huvudled men stoppa utanför själva stadskärnan. Där ligger de mest udda motellbyggen, alla noggranna med att på skyltar påttala att de minsann är uppdaterade med både färgteve och Sopranos-kanalen HBO. ”Nyrestaurerade rum” brukar det ofta stå. Dock utan årtal, så det kan betyda lite vad som helst. Det kan vara fantasifullt utformade satellitliknande byggen med alla takvinklar förstärkta av neon, eller vanliga, vita skokartonger med pooler utan vatten. Fina neonskyltar hör också till.

Står valet mellan ett motell på två våningar, och ett på en våning är det generellt sett billigast att ta in på det senare. Och, om sanningen ska fram, ibland finns inga val. På tvåvåniga motell är det ibland billigare att bo på andra våningen – det vill säga längre från bilen. Kör man inte utmed motorvägen, utan på landsbygden och genom småbyar finns ibland bara ett eller ett  par motell att välja på. Det ena av dem brukar endera ha stängt, eller efter en snabb blick på bilparken vara uteslutet.  Som regel väntar då verkliga kulturupplevelser. Som att man bor precis som det ser ut i amerikanska roadmovies, där motellskyltarna hänger på sniskan, vinden viner genom spruckna fönster och bara en bråkdel av den ursprungliga neonbelysningen är vid liv. Så var det exempelvis då  Redaktionen med gästskribent Pär Lindén samt Josephine Andersson övernattade nära Bear Dunes i Michigan och gästskribentens beigeskära motelldörr till nöds gick att stänga, dock ej att låsa.

Är det riktig lågsäsong, har Redaktionen ibland funnit sig vara ensam gäst. Dock är det vanligare med en eller två andra besökande att moltigande dela tillvaron med. Så var exempelvis fallet vid övernattningen i Chalk Hill, nära Frank Lloyd Wrights hus Kentucky Knob och Falling Water i Pennsylvania. Stället drevs av en krigsveteran och dennes cirkus 55+ frodiga dotter, som till hans stolthet höll på att måla en traktor grön då vi checkade in. Mannen var rullstolsburen och kom till oss om kvällen i sin elstol för att informera oss om att vi inte skulle beblanda oss med negrer och andra elaka, tjyvaktiga latmaskar längre söderut.  Hela motelltomten (ja, inte mannen i rullstolen alltså, utan platsen runt omkring motellet) var full med gamla rostiga föremål från nybyggartiden; järnspisar, ett ånglok, sågar i mängder, prärievagnar och kaminer. Ett rött skjul med pulpettak rymde reliker, både från inbördeskriget och Buffalo Bill. Men det bästa av allt var sängen som det knappt gick att ta sig förbi i det mikroskopiska rummet. Stoppade man 25 cent (2.50 kr) i sänggaveln började den vibrera som bara den. Avslappnande massage, var det oemotståndliga försäljningsargumentet.

Fram till nästa nummer av Prärie-Nytt uppmanas läsekretsen fundera över vilken befolkningskategori som vanligen driver de motell som Redaktionen brukar frekventera:

1. svarta
2. indier
3. hispanos
4. asiater
5. kaukasiska krigsveteraner (vita alltså)

Rätt svar kommer om två veckor.
Detta var allt för denna gång.

Väl mött

Redaktionen