INNEHÅLL:

FÖRSENAT, FÖRTUNNAT JULNUMMER
SKÅL TA MEJ FAN!
MIN KÖTTBULLE HAR RYMT…
PARKERAD I PARKEN
JULHUVUDVÄRK
JULKLAPPSTIPS I SISTA MINUTEN

Försenat, förtunnat julnummer

Sorg i familjen och allmänt julstrul har försenat detta, årets sista nummer av Prärie-Nytt. Krigsmolnen hänger tunga över USA och presidenten har vaccinerat sig mot smittkoppor; han ville visa att också han var beredd att utsätta sig för denna risk (smittkoppsvaccin kan i mycket sällsynta fall leda till sjukdomsutbrott) i dessa för USA svåra tider. Redan en timme efter vaccineringen lät han sig fotograferas, bärandes sin hund under den nyvaccinerade armen. En hjälte har trätt fram!

Skål ta mej fan!

I Boston ligger puben ”Bull and Finch”, mer känd som Cheers från teveserien med samma namn. Dit vallfärdade förstås redaktionen under sitt Bostonbesök förra helgen. Cheers är en av USA:s absolut mest framgångsrika teveserier som sändes torsdagar på NBC mellan 1982 och 1993. Handlingen utspelades kring bardisken på krogen ”where everyone knows your name” (där du känner alla) och var inte särskilt politiskt korrekt: barägaren Sam var kvinnojägare och bargästerna var mer eller mindre misslyckade figurer (psykologer, brevbärare och advokater). Och alla drack förstås öl i kopiösa mängder. Om Milwaukee är det amerikanska ölblaskets produktionshuvudstad, så är Boston den amerikanska ölkulturens hjärta, med bryggerier som bland andra Samuel Adams (uttalas ”Sam Adams” eller bara ”Sam” om man inte ska framstå som en tönt vid bardisken).

Serien lades ner 1993. Inte för att den förlorat greppet om tittarna, utan för att den blev för dyr att producera.  Dyr avser här lönekostnaderna. Exempelvis fick Ted Danson, som spelade Sam, $450 000 per avsnitt (nästan 4,5 miljoner kr). Och så rolig är han ju inte.

Cheers rullar dock vidare på otaliga tevekanaler över hela världen, och redaktionens förväntningar var på topp när den stegade in på puben. Skulle Norm som vanligt sitta vid hörnet av bardisken? Skulle Carla kläcka ur sig några oförskämdheter? Och skulle Diane klara av att bära ut vår öl utan att spilla?

Riktigt som på teve var det dock inte. Visst var puben trevlig, med mycket folk. Men vi kände inte igen någon, och ingen visste våra namn. Mellan den främre avdelningen (som är förebild för den studiouppbyggda baren i teverutan) och den bakre (som är biljardhall på teve) fanns en souvernirshop där man kunde handla kaffemuggar. Kaffemuggar!!! Och när vi satt och sippade vår Sam Adams och spanade ut över lokalen upptäckte vi att de flesta av de andra gästerna drack Coca Cola.

Min köttbulle har rymt…

Halva redaktionen bjöd i veckan sina kollegor på svenskt julbord. För andra året i rad! Det var något färre tappra amerikaner som dök upp denna gång, trots att det annonserats på förhand att det inte förelåg någon risk för ”lutafisk”. Lutfisk är, i USA, närmast liktydigt med ve och fasa; stank, död och pina. Det hade putsats och fejats i redaktionsbostaden. Glögg hade glödgats, köttbullar rullats, Jansons frestelse färdigställts, sillburkar öppnats, snaps isats och en alldeles svensk julskinka hade flugits in med specialfrakt från Connecticut!

Man kan dock inte med bästa vilja i världen påstå att det var strykande åtgång på något annat än glögg. Men glöggen gick desto bättre. När värden diskret försökte påpeka att glögg med pepparkakor var avsedda som ett slags aperetif, utbrast middagsgästerna upprört: men varför kan man inte dricka glögg till maten? Det är ju så gott! Sagt och gjort, ölen och snapsen förblev orörda medan nyvärmd glögg ackompanjerade sillen och Jansonen.

Inte för att så många kunde avgöra det, men det mesta smakade ganska svenskt. Julskinkan hade visserligen ingen som helst likhet med en svensk dito (den var ganska fyrkantig med två (sic!) stora ben) men den gick ner också utan hembakt vört (ersattes med amerikansk Rye – mörkfärgat rågbröd). Störst problem mötte köttbullarna. De hade av redaktionen olyckligtvis placerats på värmning i ugnen under Jansonen, vilket visade sig skapa en stenhård men samtidigt ganska elastisk konsistens (ett gastronomiskt mirakel?), som medförde att de for som guttaperkabollar över golvet när de attackerades med slöa plastgafflar.

–  Swedish meatballs are more fun than hamburgers, försökte kocken skämta bort det hela med (köttbullar är roligare än hamburgare! Kanske en ny slogan för Mamma Scan?).

Parkerad i parken?

Brainimport är ett viktigt begrepp i USA. Det syftar på att amerikanska företag och universitet importerar en stor del av sin personal från andra länder, i synnerhet Kina, Indien och Ryssland, eftersom det inte finns tillräckligt många begåvade amerikaner. Prärie-Nytt vill förstås inte vara sämre och redaktionen har under julhelgen förstärkts med göteborgsk arbetskraft. Denna göteborgska import insisterade på att få se riktig amerikansk julstämning och lotsade redaktionsbilen till Longview Lake i utkanten av Kansas City, där den årliga ”Christmas in the Park” hålls.

Jul i parken kan ge en svensk associationer till julmarknad, där man strosar runt bland hemslöjdsbodar, skrockande tomtar och glöggrytor. Glöm det. I USA betyder det bilburet beskådande av juldekorationer uppbyggda av julbelysning kring aluminiumstommar. Man får inte lämna bilen och gå i parken till fots. För att minimera billyktornas störande effekt uppmanas man att slå av halvljuset och köra med parkeringsljus. Trots detta var billamporna ett mer påtagligt inslag i parken än de utställda dekorationerna, när en flera miles lång karavan av bilar kröp fram längs vägarna i parken. Med julmusik i bilradion.

Julhuvudvärk

…kan bero på kosthållningen, har vi fått veta i veckan som gick. Folk med anlag för huvudvärk uppmanas av USA Today att under helgen undvika intag av kaffe, choklad, varmkorv, salami, skinka, rökt lax, kaviar, ansjovis, inlagd sill, starka ostar (keso, ricotta och amerikansk ost går dock bra), alla slags nötter utom solrosfrön, alkohol, balsamvinäger, citrusfrukter, avokado, lök, ärtor, surkål, linser, bönor, bröd, bagels och kakor.

Det var inte mycket annat än lutfisken som blev kvar på det julbordet!

Julklappstips i sista minuten

Glöm alla DVD-spelare. Årets julklapp kan mycket väl bli en rakapparat – för män! Mycket utrymme ägnas i amerikanska skönhetsspalter åt problemet rygghår. Oroliga flickvänner undrar vilket metod som bäst lämpar sig för att få bort pojkvännens ryggmatta. Ska man plocka håren ett i taget? Vaxa? Raka? – och i så fall med elektrisk apparat eller med hyvel? Vilket fabrikats produkter är bäst? Hur efterbehandlar man för att minska återväxten, alternativt fula blemmor. En sak är emellertid skönhetsspalterna rörande överens om – män bör inte raka sina ryggar på egen hand; det är inte bara svårt, det kan leda till ödesdigra olyckor!

Men nu har en producent av elektriska rakapparater kommit med en lösning, som kan bli årets julklapp: en elektrisk hyvel fastsatt på en lång stång så att man själv enkelt och säkert kommer åt alla delar av sin baksida…

Avslutningsvis vill redaktionen tacka för året som gått, samt önska alla en riktigt lurvig God Jul och ett Gott Nytt År! På återhörande i januari…