INNEHÅLL:

DJUR I VÄGRENEN
DOUBLE NEGATIVE – EN POSITIV UPPLEVELSE
ARKITEKTUR + EKOLOGI = ARKOLOGI
SVENSK ORSAK TILL SKÄRPT AMERIKANSK LAGSTIFTNING
PUEBLOINDIANER I KANSAS
VÄGARBETE BLEV BRÖDERNA DALTONS DÖD
COUNTRY FÖR KRIG

Djur i vägrenen

I USA finns många fantastiska nationalparker där man kan få syn på kontinentens berömda djur, såsom exempelvis skallig örn, bison, svartbjörn, puma, alligator och skallerorm.

De flesta nationalparker kan bekvämt avnjutas från bilfönstret. Vill man få lite extra naturkänsla kan man veva ner rutorna. Kruxet med parkerna är dock detta att man kan få syn på berömda djur. Någon garanti finns inte. Och ofta försvinner djuret innan man hunnit titta färdigt. Kanske utan att ens lyckas artbestämma det. Var det en coyote eller en gråvarg som sprang förbi?

Billigare och säkrare är därför att spotta djurlivet i vägrenarna längs med highways och freeways. Här ligger djuren oftast still och kan om så önskas granskas närgånget, utan att de flyr undan eller bits. Redaktionen har därför ställt samman en tio-i-topp lista över skojsiga djur i vägrenen (sistnämnda är varken ett djur eller ett göteborgskämt, utan beteckningen på ytan vid sidan om körbanan.)

1) Kalkon. I vägrenen ofta under beteckningen Cold Turkey. Minnesgoda läsare minns säkert att Thomas Jefferson ville ha denna nobla fågel till USA:s nationalsymbol i stället för den asätande skalliga örnen (se PN Nr 3). Vem vet, kanske kunde världen sluppit ett och annat krig om amerikaner identifierat sig med kalkoner i stället för örnar?

2) Ekorre. Den vanligaste arten, ”Gray Squirrel” (Sciurus carolinensis), kan se söt och oförarglig ut. Men det är en riktigt enveten liten elaking, på jakt efter allt som kan vara ätbart. Varje år rapporteras om ”skvirrlar” som attackerat intet ont anande människor som försökt försvara sin take-away-mat.

3) Präriehundar. ”Prarie Dogs” är små lustiga varelser, som lever på de stora slätterna, från Kanada ner till Texas. De är väldans sociala och bor i stora ”städer” i form av gropar i marken. På de intilliggande jordhögarna sitter de och tittar på förbipasserande bilar och skallar högt om de känner sig hotade.

4) Coyote. Känd inte minst för att den tyske konstnären Joseph Beuys (1921-86) tillbringade tre dygn tillsammans med denna släkting till vargen på ett galleri i New York 1974, i performanceverket ”I Like America and America Likes Me”. Coyotes trivs i förortsområden över hela landet där de kan ses jaga bilar och tigga mat.

5) Virginia Opposum. Det enda pungdjuret i Nordamerika, ser ut som en korsning mellan en råtta och en grävling. Vilket det förstås varken är eller kan hjälpa. Finns i sydöstra USA upp till Kansas. Varning: Döda opposum kan vara vid liv. Djuret har nämligen som försvarstaktik att spela död. Vid närgången inspektion kan djuret dock plötsligt byta taktik.

6) Skunk. Finns i flera olika arter i USA. Alla luktar lika illa. Veva inte ner rutan och ta för guds skull inte in något provexemplar i bilen!

7) Bältdjur. ”Armadillo”. Väl skyddade under sitt pansar koncentrerar sig bältdjuren fullständigt på att äta, och störs inte ens i levande skick av närgången granskning. Lätt identifierbara från bilfönstret.

8) Sköldpadda. Finns av flera arter, alla lika långsamma. Kan uppfattas som mobila väg-gupp av ouppmärksamma bilister.

9) Tvättbjörn. ”Raccoon”, trivs traditionellt vid små vattendrag, men förorternas soptunnor utgör också ett lockande skafferi över hela USA. Bildade underlag för västernhjälten Daniel Boones mössa. Kan idag beställas på postorder för cirka 85 dollar. (Mössan alltså.)

10) Jordekorre. ”Chipmunk” är en betydligt trevligare medlem av ekorrfamiljen än den ovan nämnda gråa elakingen. Ingen Walt Disney-fan kan väl ha undgått att charmas av denna lilla randiga gynnare. Historien om Piff och Puff på julafton tycks dock stå i viss motsättning till att jordekorrar sover sig igenom vintern.

Tilläggas kan att redaktionen beskådat listans samtliga nämnda arter i även i livs levande tillstånd. Att oppposum sägs vara mycket svåra att få syn på hindrar inte att vi har en boende nära Jayhawk Boulevard här i kvarteret.

Double Negative – en positiv upplevelse

Som framgått av tidigare nummer av Prärie-Nytt har redaktionen vinnlagt sig om att besöka berömda amerikanska jordkonstverk. Till de mest mytiska hör Michael Heizers The Double Negative i Nevadaöknen. Många har letat efter det, men få har funnit det. Detta beror antagligen delvis på att informationsavdelningen på Los Angeles Museum of Contemporary Art är sällsynt trög med att lämna ifrån sig vägbeskrivningar (redaktionen fick klara sig utan museets hjälp). Här följer därför en:

• Ta Route 169 till Overton (exit 93). Kör vänster på Cooper street till Overton Airport. Anmäl dig gärna till airport operator Arnold L. Winter. Inte bara för att han är en trevlig prick; det är bra om någon vet att du är där uppe om du kör vilse i öknen.
• Fortsätt Airport Road mot mesan (en ”mesa” är ett slags platåformat berg). Den är först asfalterad men blir dirt road (jordväg) strax före klättringen upp på platån.
• Uppe på mesan nollställ trip-mätaren. Bry dig inte om alla småvägar som tar av åt sidorna. Kör rakt fram i 2,6 miles och börja därefter spana åt vänster. Ta vänster på en liten dirt road efter exakt 2,8 miles. Nollställ trip-mätaren igen.
• Försök följa huvudvägen. Den följer mesans kant norrut. Efter 1,3 miles delar sig vägen. Bägge vägarna leder fram till var sin ände av ”The Double Negative”, som alltså dyker upp på din högra sida, vid mesans kant.
• Kör tillbaka i god tid före solnedgången. Det kan vara svårare än du tror att komma ihåg vilken väg du kom på!

Vis av tidigare jordkonsterfarenheter var redaktionen denna gång utrustad med en fyrhjulsdriven bil framförd av en nyutexaminerad lastbilsförare från Stockholm. Det hade regnat kraftigt och fyrhjulsdriften kom till användning redan i backen upp till mesan. Vid torrt väglag hade det nog till nöds gått med en vanlig bil med hög frigång. Uppe på platån finns en mängd dirt roads; öknen tycks vara populär jaktmark. Ett tips för att hitta fram är att hålla i huvudet att verket finns utgrävt strax till vänster vid motsatta kanten av mesan (den östra kanten). Förare med dåligt lokalsinne kan med fördel ta med sig en kompass.

Att köra vilse är inte den enda faran med att besöka ”The Double Negative”. Verket befinner sig i kraftigt förfall. Delar av väggarna har rasat ner, och man bör inte promenera för nära kanten. Väl nere i schaktet bör man både se upp för nedfallande stenar, och se ned för uppretade skallerormar. Vetskapen om att lokalbefolkningen använder ”The Double Negative” för att öva prickskytte från flygplan ger en extra krydda åt besöket.

Konstverkets upphovsmans, Michael Heizer var en av pionjärerna inom jordkonst-genren i slutet av sextiotalet. 1969 skapade han det lika legendariska verket ”Displaced/Replaced Mass”, som består av granitbumlingar från High Sierra som placerats i rektangulära försänkningar i Nevadaöknen. Detta verk lär dock inte längre gå att se. ”The Double Negative” utfördes två år senare, 1971. I kanten av Mormon Mesa grävde Heizer ut två rektangulära schakt, 30 x 42 x 100 fötter djupa. De två schakten befinner sig i en rät linje på var sin sida om en v-formad ravin, ovanför Virgin River. Anledningen till att Heizer skyfflade undan 240 000 ton grus och sten var att han ville dra uppmärksamhet till den negativa formen (”the negative space”). Det är ett verk om fullständig frånvaro, har han sagt. Ändå finns det fortfarande kvar och känns rätt positivt att se.

Arkitektur + ekologi = arkologi

Redaktionen har på sistone också bidraget till drömmen om en bättre värld genom att inköpa en bronsklocka, mycket snarlik en koskälla. Pengarna gick oavkortat till det utopiska projektet Arcosanti nära Cordes Juncion norr om Phoenix i centrala Arizona. Så är skällan också formgiven av Arcosantis grundare Paolo Soleri, guldlejonmottagare vid arkitekturbiennalen i Venedig år 2000.

Tema för den stora utställningen den gången var Mindre estetik – mer etik. Och ingen kan säga annat än att Soleri, född i italienska Turin 1919, konsekvent arbetat med lanseringen av ett mer etiskt alternativ till the urban sprawl (dvs den amerikanska stadens ständiga förstadstillväxt) under större delen av sin levnad.

I USA är det generellt sett svårt att omedelbart se några tecken på stadsplanering. Städerna är stora rutnät som expanderar i takt med befolkningstillväxten. Enda höghus är som regel några skyskrapor i affärs- och finanscentrat som oftast ligger downtown. I övrigt bor fattig som rik generellt sett i enfamiljshus. Må så vara att huset ibland är en husvagn som är uppställd på en plätt hyrd mark.

Detta, anser Soleri, är ett oerhört slöseri med natur, energi och tid.

Hans alternativ stavas Arkologi (arcology), en symbios av arkitektur och ekologi där arkitekturen är ritad för att på bästa sätt tillvarata naturens resurser genom att göra minsta möjliga våld på den. Soleri föreslår kompakt byggda städer, där husen används för både boende, affärsverksamhet och kontor. Då får människor nära till såväl fritid/kultur som arbete/skola, vilket innebär att bilberoendet reduceras markant. Solenergi används för uppvärmning och avkylning av husen. Genom odlingar nära byggnaderna och växthus även i staden kan den i stort sett bli självförsörjande och transportbehovet reduceras än mer.

Arcosanti började byggas som en prototyp 1970 och ska, när staden är klar, rymma 5 000 människor. Om den någonsin blir klar. Ett besök på plats är sanningen att säga en ganska deppig upplevelse. Hela området efterlämnar en sunkig bismak av sekt och sjaskighet. Bygget tycks gå på tomgång. Allsköns brôte ligger överallt. De ”excellenta” guidade turer som utlovas av diverse turistbroschyrer från Phoenix var inställda utan förvarning åtminstone de dagar redaktionen uppehöll sig i trakten. Den multimediautställning som hävdas i samma broschyrer är i verkligheten några plakat i papp samt ett glasskåp där Soleris guldlejon knappt skymtar genom dammlagren. Upplevelsen kan på många sätt liknas vid Gotland om sommaren, då luggslitna och pårökta rester från det radikala 1970-talet ger sig till känna bland landsbygdens ruiner.

Det hela blir inte mycket bättre om man fortsätter till moderstiftelsen The Cosanti Foundations huvudkontor i Phoenixförstaden Scottsdale (där Soleri slog sig ned med sin familj 1956, efter att först ha tagit doktorsexamen i arkitektur i Turin 1946 och sedan ha arbetat 18 månader för Frank Lloyd Wright vid Taliesin West i nämnda Scottsdale). I en av de sandgjutna cementbyggnaderna, till formspråket ett slags organisk mix av den sene Frank Lloyd Wright och franske art nouveau-arkitekten Hector Guimard, står en modell av Arcosanti. Den är trasig. Den är dammig. De stolta kupolerna har brakat ihop.

Vill man trots detta tro på utopin kan man, som redaktionen, köpa sig en bronsklocka. Eller, varför inte, gå en 5-veckorskurs i arkologins teori och praktik. Vid avslutad utbildning kan man säkert gjuta sin koskälla själv.

Svensk skälet till skärpt amerikansk lagstiftning

Den arkologiska utflykten följdes för redaktionens del av en arkeologisk dito. Vi tog tjuren vid hornen (greppade Taurusen om ratten) och styrde kosan mot Four Cornersregionen med bland andra Hovenweep National Monument i Utah och Mesa Verde i sydvästra Colorado. Vid den senare blev en av våra landsmän för drygt hundra år sedan den utlösande faktorn för tillkomsten av USA:s Federal Antiquities Act från 1906, som gör att det alltsedan dess är förbjudet att föra arkeologiska fynd ut ur landet.

Så här gick det till:
I december 1888 höll kofösarna Richard Wetherill och Charles Mason på att samla ihop boskap på rymmen. Jämte boskapen fann de klippboningarna Cliff Palace och Spruce Tree House, små städer med flervåniga stenhus byggda i naturliga grottor i berget som reser sig lodrät från branta ravinbottnar. Efter upptäckten tog Richard Wetherill hjälp av fyra bröder med att gräva ut husen och sälja keramik, skallar, benrester och andra fynd till The Historical Society of Colorado. Därifrån spred sig ryktet om fynden till bland annat Sverige, där de väckte Gustaf Erik Adolf Nordenskiölds nyfikenhet. 23 år gammal begav han sig i väg, etablerade sig på Wetherills ranch vilken användes som högkvarter, och tog hjälp av bröderna för att gräva ytterligare. Med sig tillbaka till Sverige kunde han således föra en stor mängd föremål, samt berättelsen om fynden som han 1893 publicerade i bokform under titeln Ruiner av klippboningar i Mesa Verdes Cañons. Därav kravet på den amerikanska lagstiftning som trädde i kraft 1906.

Bosättningarna i Hovenweep och Mesa Verde är ungefär samtida med dem i Chaco Canyon från ca 800-1200 e Kr. (se PN Nr 19). I Hovenweep är de från ca 700-1300 e Kr och i Mesa Verde från 550-1270 e Kr. Men bebyggelsen ser något annorlunda ut och äldre delar av den finns bevarad.

Skiljer gör framförallt de höga fyrkantiga och runda torn som finns i såväl Hovenweep som Mesa Verde, och som ibland är förbundna med en kiva, ett ceremoniellt utrymme, genom en underjordisk gång. Varför tornen byggdes och ibland förbands med kivor, vet man inte. Precis som fallet är med lämningarna i Chaco Canyon vet man inte heller säkert varför bosättningarna övergavs, men spekulerar i en rad samverkande faktorer som torka, krig och ändrad livsstil.

Det hindrar inte att det är skoj att stå där i ruinhögarna och avläsa spår från olika perioder. I Mesa Verde finns allt:

1. grophus, de äldsta avtrycken arkitektur som var nedgrävda i marken och hade tak av flätade trädgrenar tätade med jord samt var placerade i små grupper till små byar, till
2. fristående hus i adobe (lertegel) som började byggas ovan jord från 750 och framåt och som vid ca år 1000 börjat muras i sten och
3. de stora sammanhängande ”hyreshus”-komplexen från 1100-1300, den period som även tornen stammar ifrån.

Ca 1200 började befolkningen flytta in i dalgångarnas stora naturliga grottor, där de fortsatte att stenmura sina hus om många rum i flera våningar. Än en gång: varför vet man inte. Däremot känner man sig numera ganska säker på att den ceremoniella kivan fått sin form av det tidiga grophuset. I stället för att anpassa de religiösa ritualerna till det nya, fristående byggnadssättet ovan jord renodlades småningom grophusets funktion som religiöst rum. Än idag används underjordiska kivor för ceremoniellt bruk av puebloindianerna .

Puebloindianer i Kansas

Här kan redaktionen inte låta bli att påpeka att även Kansas hade en pueblobosättning, El Cuartelejo nära nuvarande Scott City i delstatens västra del. I jämförelse med ovan är lämningarna både futtiga och skruttiga, men i alla fall. Bosättningen tros ha etablerats av Taos-indianer som år 1664 var på flykt från New Mexico undan spanjorerna. Taosindianerna fick redan från början stöd och sällskap av apache-indianer som de delade bosättningen med, och några år senare även av picuri-indianer. 1696 kom en Juan de Ulibarri och ”återförde” puebloindianerna till New Mexico igen. Sedan dess har bosättningen varit övergiven, med några sporadiska undantagsår under 1700-talets början då först spanjorerna hade den som tillfälligt övernattningsläger på expeditioner norrut och senare franska handelsmän hade den som samlingsplats.

Vägarbete blev bröderna Daltons död

Det var en gång en syskonskara Dalton. Totalt utgjordes den av 15 personer, födda mellan 1852 och 1878. Tio av syskonen var bröder. Fyra av bröderna var kriminella. Tre av dem ingick i The Dalton Gang, eller som det kallas i Lucky Luke: Bröderna Dalton.

I förnamn lystrade Bröderna Dalton till förnamnen Grat (Gratton, f 1861 då familjen bodde nära Lawrence, Kansas), Bob (Robert, f 1869) och Emmet (f 1871). Brodern Grat var i likhet med en hedersam storebror, Frank, under en tid vicesheriff vid Fort Smith i Arkansas innan han blev skurk (Frank blev skjuten i tjänsten då han jagade andra bovar). Även Bob extraknäckte i polisuppbåd före sin rånarkarriär.

Trots att Daltongänget enligt myten lyckades sätta skräck i hela USA tycks deras framgångar som rånare ha varierat. Ett tågrån i Kalifornien lär ha misslyckats eftersom bröderna inte kunde få upp kassaskåpet. Och i Coffeyville, Kansas, brödernas mest kända bankrån, fick det planerade dubbelrånet dödlig utgång för två av dem.

Bankerna som skulle rånas låg på var sida om gatan Walnut Street, centralt i stan. Planen var att båda skulle intas vid öppningstid 09.30. Hade det inte varit för ett oförutsett vägarbete på åttonde gatan, där Daltongänget planerat binda sina hästar under rånet, hade det hela möjligen gått vägen. Som det nu var tvangs de binda hästarna längre bort. Därför hann de aldrig tillbaks, utan blev skjutna på vägen som i dag kallas Dödens allé. Fyra stadsmedborgare samt alla utom en i rånarligan dog.

Överlevde gjorde bara Emmet, som dömdes till livstids fängelse. Han frigavs efter 15 år, gifte sig, blev framgångsrik fastighetsmäklare i Kalifornien samt skrev med livlig fantasi snarare än gott minne böckerna Beyond the Law och When the Daltons Rode. När detta var gjort blev han även filmstjärna i rollen som sig själv.

Bröderna Dalton har inte bara inneburit vinster för den amerikanska film- och turistindustrin. Även ur ett bebyggelsehistoriskt perspektiv har deras framfart varit till fromma. Tack vare det misslyckade rånet i Coffeyville år 1892 finns Condon Bank (byggd 1890) på Walnut Street fortfarande bevarad. (Hela stan dräller för övrigt av minnesmålningar över Bröderna Daltons fiasko och det modiga motstånd som bjöds bankrånarna den svala men ödesdigra oktoberförmiddagen för drygt hundra år sedan.) Att banken bevarats är kanske ändå mindre märkligt än att en underjordisk gång mellan en lada och ett bostadshus i Meade några mil nordväst om Coffeyville finns kvar. Huset var en brudgåva till brödernas syster Eva från hennes make, affärsmannen och pokerspelaren J.N. Whipple vilken hon äktade år 1887. När bröderna var på rövarstråk, kunde de ställa hästarna i ladan och osedda ta sig in i huset för att få vila och mat hos stadens respekterade hattmodist med make. När ryktet om brödernas rånarbravader spred sig flyttade paret till Oklahoma. Huset såldes som konkursbo. Senare lyckades turistmedvetna ägare få loss statliga pengar samt arbetskraft för bevarande genom Work Projects Administration. År 1940 ”rekonstruerade” styrkorna ”den av trästöttor upp-pallrade jordtunneln genom att mura upp väggar av sten så att man kan gå upprätt utan att ta av sig hatten.

Så till den skurkaktige brodern Nr 4: Denne var Bill (Mason, f 1863). Han dog med stövlarna på, sedan han skjutits av vicesheriffer i Oklahoma som jagade honom för försök till tågrån. Bill var en skötsam, stadgad jordbrukare med fru och två barn i Kalifornien fram till början av 1890-talet. Då blev han falskeligen anklagad för rån, vilket uppenbarligen fick honom att göra slag i saken och leva upp till sitt efternamn. Han lämnade sin familj och slog följe med de tre andra Daltonbrödernas tidigare kumpan Bill Doolin och hans gäng. Vid tiden för sin död ska han precis ha startat ett eget – nytt – Daltongäng.
Ack ja.

Västernhjältarnas släktträd är inte enkelt att hålla reda på. En ofta spridd missuppfattning är att Daltons skulle vara släkt med Jesse James. Sanningen är dock att mamma Dalton, som hette Adelaide i förnamn, var moster till en annan skurkaktig klan från Missouri, The Youngsters, som på 1860-talet red tillsammans med Quantrill och således, liksom bröderna James, ingick i de guerillastyrkor som stred på sydstaternas sida under inbördeskriget. Bröderna Dalton föddes emellertid först under eller efter inbördeskriget och var således för unga att delta i detta.

Komplicerat? Ytterligare förvirring skapas av att en J Frank Dalton år 1948 påstod sig vara den verklige Jesse James och att en annan laglösing, Charlie Bigelow, var den som blivit skjuten och begravd som Jesse James många år tidigare. Några bevis för att denne Dalton på något vis var släkt med endera Jesse James eller den berömda rånarklanen föreligger inte, vilket inte hindrar att J Frank vid 97 års ålder gjorde succé genom att turnera som Jesse James.

Country för krig

Sångerskan i Dixie Chicks, Natalie Maines, sade vid en konsert i London att hon skämdes över att Bush kom från samma delstat som dem, nämligen Texas. Som resultat slutade Fox att spela deras musik, och deras nya skiva rasade på försäljningslistan. Att hon senare tog tillbaks uttalandet har inte hjälpt. Ska det vara country, ska det vara 110% patriotism och gärna lite extra krigshets. Att Toby Keith fattat grejen skrev vi om redan i Prärie-Nytt nr 20. Hans låt om att amerikaner gärna sparkar andra folk i röven spelas nu åter flitigt i både TV och radio. Aaron Tippin och Darryl Worley har också fattat grejen och lanserat nya patriotiska sånger. Sistnämnde har dessutom utökat det engelska språkets möjligheter i sången ”Have You Forgotten?” där ”forgotten” (uttalat ungefär ”forgaaaaden”) på ett oförglömligt sätt tillåts rimma på ”Bin Laden”. Sången vänder sig mot alla idioter som är emot kriget och börjar med ”I hear people saying we don’t need this War. I say there’s some things worth fighting for” (Det finns dom som säger att vi inte behöver detta krig. Jag säger att det finns det som är värt att slåss för.) och strax därefter kommer refrängen, där slutraderna är:

…Have you forgotten when those towers fell
We had neighbours still inside going thru a living hell
And you say we shouldn’t worry about Bin Laden
Have you forgotten?

(Har du glömt att när dom där tornen rasa
blev många av våra grannar kvar i en helvetes brasa
ändå säger du att vi inte ska bry oss om Bin Laden
Haru glömt vem som bomba staaaaden?)

Nu är det ju inte bara konststycket att få ”Bin Laden” och ”forgotten” att rimma som kan förvåna en svensk; frågan är också vad Bin Laden har med kriget i Irak att göra. Saken är den att amerikaner i allmänhet inte bara har lika svårt som Alan Jackson att hålla reda på skillnaden mellan Irak och Iran (Se PN nr 20), i det allmänna medvetandet är Bin Laden och Sadam Hussein ungefär samma sak, det vill säga elaka muslimer som vill skada frihetens och demokratins rike på jorden. En majoritet av amerikanerna tror exempelvis att det var irakier som kapade planen som flög in i World Trade Center. Kriget i Irak är därför i folkmedvetandet, med ett slags förvriden logik, en hämndaktion för 11/9. Ett nytt förslag till text skulle därför kunna vara: ”Kim il Jung, Saddam Hussein eller Bin Laden, vem fan kan hålla reda på alla i den raden?”

Peace, love and understanding,
önskar

Red.