INNEHÅLL

VÄLKOMSTORD

INGEN RÖK UTAN BARBEQUE?

KANSASHJÄLTAR

GARAGE SALES I TEORIN…

…OCH I PRAKTIKEN

MASKOTAR PÅ PARAD

GÄSTSKRIBENT I MELLANVÄSTERN

JE NE SUIS PAS MALADE, JE SUIS SUÉDOIS…

Välkomstord

Kära läsare!

1 november 2001 bosatte sig redaktionen i USA:s mitt; Lawrence, Kansas. 18 månader och 30 nummer senare, den 30 april 2003, författas detta sista nummer av Prärie-Nytt, på O´Hare-flygplatsen i Chicago, där redaktionen gjort ett sista stopp före avresan till Sverige.

Under de 1 ½ åren i Lawrence, har redaktionen givetvis inte gjort någonting av det den bestämde sig för att göra redan första veckan på plats. Således åker den hem utan att ha sett Comache; hästen som överlevde slaget vid Little Big Horn och som nu står uppstoppad på KU:s naturhistoriska museum. Inte heller har den sett den enda byggnad som finns med i alla översiktsverk om modernismens klassiker i USA; en kyrka helt i betong från 1960-talet (redaktionens uppgifter om arkitekt och byggår ligger på någon båt på väg till Sverige). Vi har inte besökt Lawrence stadsmuseum, där bråk mellan styrelse och museiledning varit en längre följetång än kriget i Irak under redaktions vistelse. Den kvinnliga hälften har fortfarande inte varit på manikyr. Och ingen av oss har varken vaxat hår på armarna eller blekt tänderna.

Ingen rök utan barbeque

Däremot har redaktionen äntligen varit på hemma-hos-barbeque! Lärarkåren på institutionen för konsthistoria slog på stort och festade av oss med denna ljuvliga grillmat, där köttet sprejas med äppeljuice eller sockerlösning under den långa tillagningstiden som pågår i timmatal.

När redaktionen hörde att det skulle bli barbeque, tänkte den ett svagt ögonblick – hur ska det hinnas med när vi samlas först sent på eftermiddagen? Men detta är nu en gång USA. Här ser människor sällan någon anledning att lägga tid på matlagning, när maten ju kan köpas färdiglagad. Barbequen var givetvis take away! Men jättegod, med biffkött, fläsk och kalkon med tillhörande bönor, coleslaw och saltgurka. Och med massor av härliga, spännande människor.

Kollegiet har sedan länge uppmärksammat att redaktionen förbryllas av all take awaymat och gärna lagar maten själv (tyvärr inte alltid till odelad förtjusning för kansasbor som uppfattar vinsmaken i boef bourgignon som påträngande…). Med sig hem fick redaktionen därför en kokbok med Kansasrecept, så att den kan grilla bäst den vill när den kommer hem till Sverige. Och en kylskåpsmagnet med Kansas stadssigill och ordspråk: ad astra per aspera. Mot stjärnorna trots svårigheter. Eller som Jane, vår vän som sitter för demokraterna i senaten, brukar säga: Towards the stars, through the asparagus (mot stjärnorna genom sparrisen).

Kansashjältar

Som Prärie-Nytt nyligen kunnat berätta ska Kansas-hjältarna i The National Statuary Hall Collection, Capitolium, Washington D.C. bytas ut. (PN 23)

Redaktionen visade sig ha alldeles rätt i spekulationerna att Dwight Eisenhower – född i Abeline där Wild Bill Hickock var marshal – ersätter forne guvernören George Washington Glick, och att senator John James Ingalls, som myntat ovan nämnda ordspråk får vara kvar. Dock bara ett litet tag till, visar det sig. Snart ska han ersättas av flygaresset Amelia Earhart, född i Atchison en dryg timmes resa åt nordost från redaktionens huvudsäte i Lawrence.

Inte nog med detta: Kansas visar sig vara den första staten någonsin att dumpa hjältarna från förr. Därmed har staten redan blivit en trendsetter, för nu står fler på tur.

Beslut om att varje stat enligt lag har rätt till två statyer i statyhallen togs 1846.

Garage sales i teorin…

Loppis – ”garage sales” – är populärt i USA. Mycket populärt. Så här på våren städar folk ur sina skrymslen, ställer prylarna på garageinfarten och tillbringar lördagen med att tjôta och göra affärer. Alternativt tar man sig runt i grannskapet med bil och köper på sig saker på andra garage sales som man senare kan sälja framför sitt eget hus.

Redaktionen har under de 18 månaderna i amerikat samlat på sig en del, trots en minimalistiskt inredd bostad: TV, bäddsoffa, stolar, bord och köksutrustning. Påhejade av vår favoritmoster i Kanada beslöt vi oss för att ordna en egen garage sale.

När annonsen sattes in i lokaltidningen fick vi på köpet stora gula skyltar att sätta upp vid infarten. Samt ett par kartor med prislappar. Alla varor ska prismärkas, står det i instruktionerna  som vi fick från tidningen. Detta för att folk ska kunna pruta ordentligt.

6 Tips för framgångsrik försäljning (snodda från Lawrence Journal World)

1. Vad går att sälja? Gräsklippare och trädgårdsverktyg är lättsålda. (Jämrans tänkte redaktionen som på sin höjd äger en blomkruka, men sedan radades allt tänkbart upp i texten, exempelvis gamla kläder och trämöbler.)

2. Dubblerad Garage Sale! Slå dig ihop med en granne, det är alltid roligt att ha haft den största garage salen någonsin! (Redaktionen betraktade uppgivet sina ynka tre lådor med skräp.)

3. Prissättning. Konsultera storvarushusen Sears, Wards, Penneys m fl för att utröna vad du ursprungligen kan ha betalt. Sätt priset till 1/3 av ursprungspriset, förutom för väldigt gamla saker som är värda mer än vad de kostade. Underprissätt inte. Hur dålig en stol än är, kan du alltid ta fem dollar för den! (Konsultera några storvaruhus orkade redaktionen aldrig göra.)

4. Försäljningens längd. Bäst är att ha försäljning under tre dagar. Den första dagen lockar till sig professionella köpare, den andra amatörer och den tredje kan användas för att bli av med det sista. Torsdag är den logiska dagen att börja. Justera priserna varje dag. (Redaktionen satsade morskt på enbart en halv dags försäljning. De flesta garage sales börjar 7 eller 8 på morgonen – amerikaner är obehagligt morgonpigga – så vi tillförde en europeisk touch och annonserade start kl. 9.)

5. Annonsering. Den viktigaste delen! Mun-mot-mun metoden är bäst och billigast. Glöm inte att sätta upp lappar på tvättomaten. Plus annonsera i tidningen. (Redaktionen koncentrerade sig på det sistnämnda.)

6. Uppställning. Arrangera ett högkvarter varifrån du har god uppsyn över området. Gå till banken och skaffa växel. Låna en räknemaskin. Använd cementtrottoarerna så att du inte får onödigt slitage på gräsmattan. (Jodå, redaktionen placerade sig på en filt i solen, med växelmynt i fickorna.)

…och i praktiken

Kl 9.00 när garage salen skulle börja, var hälften av redaktionens saker redan sålda. Medan den ene morske medarbetaren fortfarande stod i duschen, sålde den andra raskt iväg Martha Stuarts stora spagettikastrull samt två campingstolar, som använts som vardagsrumsfåtöljer, till en nyinflyttad granne från Texas. Kort därpå kom en kvinna som samlade på stekpannor, och hade en dotter som skulle gifta sig. Hon köpte förstås stekpannan men också nattygsbord, salladsbestick och så mycket annat att redaktionens båda medlemmar fick hjälpa henne till bilen. Teven och radion gick till ett ungt par från Ryssland. Och hårklippningsmaskinen till en fyrabarnsmamma med uteslutande tonårspojkar.

Kl 10.00 kände redaktionen mest för att packa ihop de få kvarvarande sakerna, men eftersom annonsen sagt att försäljningen skulle hålla på till klockan ett, ville den inte svika senkomna spekulanter. Mycket riktigt kom folk hela tiden under dagens lopp, i allt större antal mot slutet. Då hade nämligen studenterna som var intresserade av futonsoffan vaknat. Den hade gått medan de fortfarande låg och sov.

Några prutningsfasoner, för vilka redaktionen varnats i förväg, förekom knappt alls. Tvärtom. Nämnde ryss exempelvis, lade tre dollar extra på teven för att han fick en antennkabel på köpet.

Redaktionen hade förvisso satt underpriser för att bli av med alla saker. Men ett mer sannolikt skäl till prutningsbristen är snarare att de flesta av besökarna var alldeles för utmattade för att orka pruta då de väl klättrat uppför de åtta trappstegen till vår tomt. Många lyckades med nöd och näppe ta sig upp, innan de flämtande utbrast:

– Ni måste få mycket motion som bor så här högt upp!

– De här kullen är brantare än Klippiga bergen.

– Ni har verkligen långt till parkeringsplatsen.

Maskotar på parad

När allt var över promenerade redaktionen ner till stan och åt lunch. Downtown har verkligen ändrat karaktär sedan redaktionen kom till Lawrence. Många av restaurangerna som fanns där då vi kom har klappat igen och ersatts av nya. Några av byggnaderna har rustats upp, medan andra hotas av rivning. (Bråk pågår stadigt mellan två starka falanger: En som vill bevara det historiska downtown med dess 1800-talshus a la vilda västern, och en annan som vill skapa bättre business genom fler parkeringshus och större butiker).

Den visuellt sett största förändringen som ägt rum är emellertid de knappt kvinnohöga jayhawks i glasfiber som under de senaste två veckorna placerats ut runt stan. Och på själva dagen för redaktionens avresa stod den 26:e (av de totalt 30 som det ska bli) färdig: The John Brown Jayhawk som placerats på taket till redaktionens favoritlokaltidning The Lawrence Journal World!

Minnesgoda läsare vet ju numera att Jayhawks var de guerilla-soldater som i gränstrakterna mellan Kansas och Missouri stred på nordstaternas sida under inbördeskriget. John Brown var som bekant en minst sagt entusiastisk slaverimotståndare. Därför finns John Brown (jämte en tornado) som symbol för hela delstaten på den stora väggmålningen ”Tragic Prelude” i Topeka kapitolium.

Målningen i kapitolium är målad av Kansas store konstnär, John Stuart Curry. Curry tyckte själv att målningen (1937-1942) var hans mästerverk. Trots detta signerade han den aldrig, som protest mot att republikanerna i stadshuset drev en resolution om att han skulle förbjudas pryda statshuset med Kansas-dåren John Brown.

Currys gestaltning av John Brown är förlaga för glasfiberfågeln som, liksom denne, har håret på ända, geväret i högernäven och bibeln i den vänstra.

Jayhawks är som våra läsare redan vet också maskot (sedan 1886) för KU:s alla idrottslag. 1912 avbildades den för första gången, inte oväntat i KU:s studenttidning. Att avbilda denna hybrid av den ohederliga sparvhöken och den tjuvaktiga blue jay-fågeln (som gärna stjäl ur andras bon) var ingen lätt sak den gången. Att det inte är det nu heller blir uppenbart för envar som traskar The Jayhawk Parade.

Stadens olika företag har sponsrat och lokala konstnärer smyckat fåglarna som ska stå på stan fram till den 22 november, då herrarnas amerikanska fotbollslag gör sin sista hemmamatch för säsongen. Därefter doneras glasfibermaskotarna diverse penningbehövade organisationer som får välja om de vill sälja dem vidare eller ej. Vilket sannolikt innebär att fågelskrällena kommer att stå kvar där de redan nu befinner sig (att någon köper och sedan ger tillbaka brukar vara regel i sådana här sammanhang).

Utanför redaktionens favorit-sprit-butik Cork & Barrel kan man således antagligen även fortsättningsvis se en märklig Abstr-Hawk-tion. Utanför Mc Donalds står givetvis The Uncle Sam Hawk. Dans- och teaterscenen Lead Center har träffande försetts med en Mardi Gras On The Kaw Hawk. Hur man ska förhålla sig till den märkliga Jayhawk As A Cow On Parade på huvudgatan Mass. Street är något oklart.

Men gatan används för parader av alla de slag, bland annat då idrottslagen firas. Och varför ska inte en maskot få kunna klä ut sig?

Gästskribent i Vilda Västern

”Jag och min syster Mari åkte över till USA för att hälsa på Lena och Jeff. Vi hade pratat om det länge och lyckats skjuta upp det tills hemresan nästan kommit för dem. Lika fullt så fick vi två fina rutter att välja på när vi skulle åka över. Att bara sitta i Lawrence, det gick ju inte! Vi valde Las Vegas, för att sedan åka hem mot Kansas de två veckor som stod till vårt förfogande. Och det visade sig vara en vinnare! Vi fick se och uppleva massor av roliga saker varvid jag tänkte nämna om det som jag tyckte var roligast: Bröderna Dalton! Visst, jag kan min Lucky Luke, men att dom verkligen funnits tog jag allt med en nypa salt. För mig skulle det vara lika troligt att träffa Tintin, Kapten Haddock och Castafiore som att bröderna Dalton skulle stå utanför min dörr. Vi såg platsen där bröderna med mindre framgång hade försökt att råna två banker i Coffeyville. Och i en målning var det porträtterat var dom låg efter det att dom blivit skjutna. Även Doc Hollidays och Buffalo Bills grav fick vi se. Fast där fanns inte bilder på när dom dött så det blev inte lika verkligt…

Mer än så blir det inte. Om jag ska skriva allt som vi fick vara med om så skulle det inte räcka med ens med hela upplagan av ett nummer. Jag är i alla fall jätteglad att vi kom över och fick se allt och hur de hade det där borta.”

Je ne suis pas malade, je suis suédois…

Dags att gå ombord. Redan så här i gaten är det vagt obehagligt att inte kunna prata rakt ut om allting eftersom alla svenskar förstår vad vi säger. Vad jobbigt det måste vara att vara amerikan! Pratar amerikaner begriper ju alla vad de säger så snart de öppnar mun. Och avslöjar sig därtill direkt som just amerikaner. En vän till oss – vi ska till Venedigbiennalen tillsammans – funderar på att försöka framstå som fransman för att inte drabbas av amerikahat när han är i Europa. Eftersom hans amerikanska accent när han pratar franska är lika signifikant som vår när vi pratar engelska verkar det inte som en särskilt smart strategi…

Och ser inte svenskarna lite märkliga ut? Gula tänder har de allihopa och det ser ut att vara längesedan de var på manikyr, pedikyr och pormaskklämning. Kort sagt: Man känner sig nästan som hemma. Vi citerar vår favoritkompositör Gunnar Danielson: ”Je ne suis pas malade, je suis suédois” (Jag är inte sjuk, jag är svensk).

Snart syns vi!