Med meddelanden från Minnesota.

I detta nummer:

RAPPORT FRÅN SÖDERN

SICKET DJURLIV

NÄSTA – MARGARITAVILLE

BYGGBOOM VAR DET HÄR

ADDISON MIZNERS GRANDIOSA UPPGÅNG…

…OCH SNÖPLIGA FALL

KÖRKORT – FÖLJETÅNGEN FORTSÄTTER

AVSLUTNINGSVIS…

Rapport från södern

Stränder och sol! Party och glamour! Hemingway och Disney! Sjökor och alligatorer!

Rätt gissat – redaktionen har varit i Florida.

För det första kan vi avliva myten om att där bara finns två inställningar på termostaten: varmt och hett. Vi hade minusgrader de första dagarna, vilket föranledde att redaktionens mest frusna medlem (gissa vem…) av överlevnadsskäl tvangs köpa en Musse Pigg-tröja – det enda alternativ som fanns i 50-årsjubilerande Disney Worlds Magic Kingdom-parks butiker. (Julsnön som föll över temaparkens Main Street USA var dock inte fruset vatten utan något slags badskum – den så viktiga, vita julen i form av äkta illusion).

För det andra har vi äntligen hittat de gated communities (inhängnade bostadsområden med låsta vägbommar) som i Europa påstås finnas över hela USA (där vi tidigare bara undantagsvis stött på dem). Gissningsvis har de europeiska arkitekturskribenter som rapporterat om saken varit på Floridasemester.

För det tredje kan vi meddela att det i Florida förvisso finns stränder – men man kommer inte ut på dem om man inte bor på lyxhotell, i villa med strandtomt eller på gångavstånd till de allt kortare strandremsor som hålls öppna för allmänheten.

Ofta finns inga allmänna p-platser. Ett populärt nöje är därför att ta bilen ut på stranden – alltså inte till stranden. Idag är hastighetsbegränsningen för det mesta 10 mpr (cirka 16 km/h), men i bilens gröna ungdom var Floridas stränder populära racingbanor, då de vanliga vägarna sällan medgav att gaspedalen trycktes i botten. Efter en stunds körning fram och tillbaka parkerar man lämpligen med nosen mot havet och vrider upp bilradion.

Sistnämnda härligt amerikanska naturupplevelse, trängs idag alltmer undan i takt med att bostadsrätter och hotell tar över kuststräckorna. Markpriserna i Florida stiger för närvarande snabbast i hela landet från en – för amerikanska förhållanden – låg nivå. Spekulanterna köper och säljer vidare, säkra på att dubbla sina pengar på mindre än två år. Boomen yttrar sig i ofta i enorma höghus som lägger stränderna i skugga, i den sydligaste halvan av delstaten. Med andra ord: Floridas största attraktioner – solen och stränderna – byggs bort.

Sicket djurliv

En läsare har nyfiket undrat hur katter och hundar, och duvor och skator, har det här i USA. Om detta vet redaktionen tyvärr lika lite som i Sverige. Däremot kan vi från Florida rapportera om ett allmänt frodigt djurliv. Aldrig har vi till exempel sett så många pippifåglar som där! Från urtjusiga, orangenäbbade, långbenta, vita  saker av för oss oklar art till svanar som sover med trottoarerna som huvudkudde, och pelikaner som gillar att parallellflyga med bilar.

Skyltarna med ”Varning för bad – alligatorer” slutade vi fnysa åt så snart vi konstaterat att det verkligen dräller av dem. Dock får man, för att få syn på dem, lämna kusterna och söka sig till de myggrika mangroveträsken i inlandet. Där är det med alligatorer som med trattkantareller – har man väl sett  en upptäcker man strax fler.

Därtill finns i Florida det vackra djur som sägs ha gett upphov till myten om såväl sjöjungfrun som sirenernas sång, nämligen sjökon. Det låter kanske märkligt när man betänker att detta däggdjur är släkt med elefanten (dock ej sjöelefanten), har morrhår, och släpar sig fram på grunt vatten där den betar alger och tång. Men trots sitt bräkiga läte, tillhör sjökon faktiskt gruppen siréndjur. Dessutom är den ett hovdjur, fast benen har omvandlats till fenor.

Tyvärr är de numera sällsynta. Så sällsynta att en känd countrysångare – Jimmy Buffett – startat Rädda sjöko-klubben.

Nästa – Margaritaville

Bob Dylan och Bruce Springsteen i all ära, men den stora stjärnan i gubbrocksgenren här i USA stavas Jimmy Buffett. Ny statistisk visar att han år 2005 fullkomligt utklassade sina i Sverige måhända mer namnkunniga bröder, vad gäller sålda konsertbiljetter. När redaktionen nyligen var i Key West, Florida, var den förstås bara tvungen att inmundiga en Margarita på Margaritaville, Jimmy Buffett’s restaurant.

Här måste ett förtydligande kanske in? Jimmy Buffett är sedan 1977 för alltid förknippad med Margaritaville, som både är en fiktiv ort (som kraftigt påminner om Key West) och ett mentalt tillstånd som uppnås efter att ha inmundigat tillräckligt många Margaritas. Margaritas görs på Tequila, Triple Sec (eller annan citruslikör) samt limejuice och är förföriskt läskande i sommarvärme (diverse andra märkliga varianter av drycken finns också, men dessa avarter vägrar vi skriva om).

Jimmy Buffett föddes 1946 i Pascagoula, Mississippi. Efter en examen i journalistik vid University of Southern Mississippi 1969, sökte han sig till Nashville för att pröva en musikalisk karriär. När den stora framgången uteblev flyttade han i stället till Key West, där han uppträdde  som bar- och gatumusiker. Han sägs ha levt ett liv som ”beach bum”, vilket enligt lexikonet borde översättas ”strandlodis”, även om redaktionen föredrar ”strandpudding”, tills han 1977 fick sitt stora genombrott med sången Margaritaville, där han till synes sjunger om sitt eget liv i ett behagligt alkoholrus.

Sedan dess har han varit Jimmy ”Margaritaville” Buffett för de trogna fansen. Märkligt nog är det dock först på 2000-talet som han blivit ett riktigt stort publiknamn, kanske hjälpt av att han under åren också publicerat romaner och novellsamlingar som placerat sig högt – mycket högt – på försäljningslistorna.

Nåväl. Margaritaville är numera ett begrepp i USA. Det är dit man tar sig – eller vill ta sig – när arbetsveckan eller arbetsdagen är över. Begreppet är så etablerat och känt att när restaurangkedjan Chi-Chi’s döpte loungerna i sina restauranter till Margaritaville stämde Jimmy Buffett dem för varumärkesintrång. Efter förlikning har nu Chi-Chi’s licens att använda namnet.

Jimmy Buffetts egna Margaritaville finns idag på åtta orter i USA, men som sagt, Key West är urorten. Vad för slags mat som serveras? Dum fråga! Det var ju Jimmy Buffett som skrev ”Cheeseburger in Paradise” (vilket f ö är namnet på en annan restaurantkedja som han också äger)!

Byggboom var det här

Numera bor Jimmy Buffett i Palm Springs, en gång i tiden en boomtown USA. Dagens byggboom är nämligen inte den enda som drabbat Florida. I likhet med många andra delstater i USA exploaterades den första gången i stor skala med järnvägens ankomst. I Florida skedde detta sedan oljemagnaten Henry Morrison Flagler anlagt lyxhotellet Ponce de León Resort Hotel i St Augustine och insett att det behövdes järnväg för att få gäster till hotellet. På 1890-talet hade järnvägen nått Palm Beach, och två år senare Key West.

Någon markspekulationsboom i större skala följde inte omedelbart. Men på 1920-talet hade överklassen – alltid flitigt omrapporterad i pressen – gjort delstaten känd genom sitt lyxhotellboende och egnahemsbyggande i framförallt Palm Springs.

Nu hade också bilen blivit tillgänglig för den större medelklassen,  motorväg dragits söderut, och Florida insett värdet av att locka turister. Inför vintern 1924-25 uppmanade statsstyret invånarna att skriva minst 100 000 vykort till vänner och bekanta för att få besök. Och markspekulationen satte igång, framförallt i Miami Beach norr om Key West och i Boca Raton, strax söder om Palm Springs.

Carl G Fischer, som drog motorvägen till Florida, använde som fastighetsexploatör i Miami Beach samma metod som sina gelikar: Först dränerade han träskmarken. Därefter byggde han hotell för spekulanterna att bo i medan de valde tomter. Sedan agerade han byggherre för, först deras hus, och sedan deras gemensamma fritidsanläggningar för golf, tennis, bilsport etc. Allt kombinerat med en riksomfattande reklamkampanj, med slogans och tävlingar som ”It’s always June in Florida” och Miami Beachs ”Bathing Beauty”.

Till skillnad från många andra spekulerare angav Fischer i Miami Beach aldrig några riktlinjer för vilken slags arkitektur som skulle uppföras.

Annat var det med Addison Mizner, arkitekten på modet bland de rika i Palm Beach, som med vinster från landboomen ville göra sig ekonomiskt och socialt jämlik sina uppdragsgivare.

Addison Mizners grandiosa uppgång…

Addison Mizner (1872-1933) var född i San Fransisco men uppvuxen i Centralamerika, där pappan var USA-ambassadör med stationering i Guatemala. Därifrån påstås den självlärde Mizner ha fått sin kärlek till den ”spanska” arkitektur som gjorde honom till USA:s i sin tid hetaste kändisarkitekt.

Efter att inledningsvis ha prövat lyckan som ett slags Micael Bindefeldt i New York, hamnade han 1918 som gäst i Palm Beach. Trots att järnvägsanläggare Flagler redan 1893 bestämt sig för att göra orten till en resort, fanns dåförtiden knappt några nybyggda sommarhus på plats.

Med Mizners första byggnad blev det snart ändring på den saken.

Everglades Club var en privatklubb med den mest luxuösa inredning man kan tänka sig av antika möbler, mörka trätak, mässing och springbrunnar, som snart födde en efterfrågan på privatbostäder av samma kaliber.

Första uppdragsgivare var symaskinsmiljonären Singer. När andras efterfrågan blev så stor att Mizner inte ägnade Singers beställningar all sin uppmärksamhet, blev denne svartsjuk och stängde tillverkningsindustrierna han etablerat för att garantera Mizner tillgång till material. Mizner svarade med att, för lånade pengar, starta egna brännugnar för taktegel, golvtegel och kakel, ett huggeri som bröt sten från egen gruva och – när de äkta spanska möblerna han införskaffat under resor till Europa och Sydamerika tog slut – möbelsnickerier för ”antik” möbeltillverkning.

På sju år ritade Mizner ett 30-tal privata hem, kontor och affärer i Palm Springs. Överklassen som beställde dem gjorde Mizners spanska stil till högsta mode. Och samtidigt som deras beställningar stärkte Mizners aktier på marknaden, stärkte Mizners arkitektur sina beställares sociala position. Hans planlösning i villan El Mirasol exempelvis, påstås ha gett Philadelphiasocietetens trumf över den rivaliserande Washingtonsocieteten, och bekräftat beställaren Eva Cromwell Stotesburys ställning  drottning över densamma.

Kåkarna är verkligen enorma. Och svårtillgängliga. Trottoarer saknas som på så många håll i USA och redaktionen höll på att få örsprång från biltutande, ilskna husägare när den försökte ta sig fram och tjuvkika över staketen.

…och snöpliga fall

Med tanke bland annat på skulderna, är det inte konstigt att även Mizner ville tjäna en slant på 1920-talets spekulationsboom. Vilken arkitekt drömmer förresten inte om att själv få bygga en hel stad? Mizner skapade ett konsortium och köpte mark i Boca Raton, strax söder om Palm Springs. Konsortiet utsåg Mizner till stadsarkitekt, och stadsarkitekten skulle enligt statuterna rita alla offentliga byggnader samt godkänna samtliga övriga projekt innan de fick bygglov. Själv började Mizner förstås med att rita ett stort hotell. Men sedan utvecklade han också ett tiotal småhusmodeller, om 1-3 rum och kök. Paradgatan gick från hotellet vid stranden, till järnvägsstationen i inlandet, och småhusen skulle byggas i kvarteren däremellan.

Målgrupp för småhusen var medelklassen. Att Mizner ansåg sig stå över i rang, framgår bland annat av att tomterna för småhusen var ca 70 kvadratmeter, medan vardagsrummet han ritade för det egna huset med strandtomt mätte 170 kvadratmeter. Det hindrar inte att småhusen var toppmoderna för sin tid, och hade väl utformade planlösningar.

Problemet var bara att luften gått ur boomen innan husen stod klara. En svår orkan 1928 blev droppen som fick skuldbägaren att rinna över. Mizner gick i konkurs, fick sina sista år leva på vänners nåder och dog 1933 i en hjärtattack.

Hade det inte varit för den klämmiga s k postmodernismen, hade Mizner antagligen varit helt bortglömd i dag. Nu finns i stället storskaliga nytolkningar av hans ”spanska” arkitektur i sjungande rosa, inte bara i Boca Raton, utan över hela Florida.

Så kan det gå.

Körkort – följetången fortsätter

Vänner, Jeff har äntligen fått sitt körkort!!!

Men säg den lycka som varar för evigt.

Lenas lapp hotas för närvarande av indragning omgående, om hon inte före den 27 februari lyckas rafsa fram fler papperslappar  till körkortsmyndigheten.

Så här lyder dennas glada nyårsbrev: ”The residency document you presented at the time of your application is expiring” följt av en massa papper man måste lämna in vid ett personligt besök. ”Failure to comply with this request by February 27, 2006 will result in the cancellation of your Minnesota License.”

Inte bara vi är förvirrade. Ingen av personalen i huset förstår vilket dokument som avses (en räkning kanske?) eller vad exakt det är som håller på att löpa ut (det kan inte vara boendet, du bor ju här).

Vilka följderna blir för den myndighetspersonal inte från början efterfrågat rätt slags papper framgår ej.

Avslutningsvis…

…kan vi på förekommen anledning svara en läsare som bekymrat undrat hur många hus av arkitekten Frank Lloyd Wright som det egentligen finns i USA: 433.

Eftersom redaktionen bara sett knappt hälften lovar den att återkomma med fler. Och detta redan i nästa, rafflande nummer av Prärie-Nytt!

Väl mött!

Redaktionen