Med meddelanden från Minnesota.

I detta nummer:

SÅ SKA EN COWBOY KLÄS
KAN HAN TEXTEN?
TEXAS TRASH – MAT FÖR EN TEXAN
BAKTERIEFRI FLYGTUR GARANTERAS
PRÄRIE-NYTT PÅ SAMRÅD
AVSLUTNINGSVIS…

Så ska en cowboy kläs

Inte sedan John Travolta-filmen Urban Cowboy har cowboymodet stått så högt i kurs som nu. Försäljningen har gått i topp för skjortor, hattar, cowboysnören, bältspännen och modekedjor som Marc Jacobs, Ralph Lauren och Calvin Klein har snabbproducerat nytolkningar av den intrikata klädstilen.

Förklaringen till uppsvinget är förstås också denna gång en film – Brokeback Mountain. Kostymören får med beröm godkänt för att de förälskade kofösarna fått helt rätt skjortor. Inga Calvin Klein här inte, för äkta cowboys gäller bara Rockmount Ranch Wear.

Värre är det med brallorna. Äkta cowboys bär bara stärkta, välstrukna Wrangler No 13MWZ – något som countrystjärnan George Strait (som faktiskt förblivit cowboy med musik som extrasyssla) praktiserat med en konsekvens som gjort honom närmast ikonisk.

Bland bootsen finns större valfrihet – så länge man skippar Dior Hommes nyproduktioner. Justin är en säker klassiker.
Hatten då?
Och bältet?

Enligt The New York Times guide till hur en cowboy kläs är bältesspännet en bra första investering. Och sista. De flesta som går vidare från detta steg ett gör nämligen oftast bort sig kapitalt genom att investera i – hatten.

Tvärtemot vad man kan tro är hatten nämligen inget äkta cowboyattribut, utan en uppfinning av Hollywood. Äkta cowboys började bära hatt först sedan de kapitulerat för bildens makt och förstått att de, för att inte framstå som fullständiga bluffar, måste se ut som de illustrerades på film.

Kan han texten?

Hur är det egentligen ställt med känslorna för den federala nationen?
Frågan debatterades flitigt under OS där hjältarna som vann inte alltid sjöng med i nationalsången! Kan det vara så illa att de inte kan texten?
Och så illa är det faktiskt.

Detta hade musiklärarna inom National Association for Music Education redan fattat. Och för att råda bot på faran för framtida okunskap arrangerar de nu The National Anthem Project – en melodifestival för barn som just nu turnerar runt USA och där alla deltagare sjunger samma bidrag: Nationalsången The Star-Spangled Banner.

Sången är från början en dikt som skrevs av en Francis Scott Key, som inspirerades till texten då han i eld och rök såg den amerikanska flaggan vaja då amerikanska trupper den 3 september 1814 försvarade sitt Fort Mc Henry från anfallande britter.

Dikten – Defence of Fort McHenry – framfördes redan en månad senare i musikform på en krog, och med melodin snodd från den populära, brittiska ölhävarsången To Anacreon in Heaven.

Även med dessa kunskaper är det illa ställt i USA, där befolkningen också regelmässigt vimsar ihop orden i fel ordning (sex av tio amerikaner kan inte texten).

En förklaring till att så få kan Nationalsången är, enligt musiklärarna, att den är så svårsjungen. I stället för den stolthet texten ger uttryck för, känner man sig som sångare i stället närmast förnedrad eftersom det är så svårt att träffa tonerna rätt.

Må vara hur det vill med den saken.

Själva är vi glada över att äntligen ha fått se vilka ord som följer efter Oh, say can you see…

…by the dawn’s early light
What so proudly we hailed at the twilight’s last gleaming
Whose broad stripes and bright stars, through the perilous fight
O’er the ramparts we watched, were so gallantly streaming?
And the rockets’ red glare, the bombs burstin in air,
Gave proof through the night that our flag was still there.
O say, does that star-spangled banner yet wave
O’er the land of the free and the home of the brave?

Texas Trash – mat för en texan

Hockey-slutspel och Allsvensk premiär – då behövs kanske lite cowboy-snacks?
– Varje medlem i vår släkt lagar sin egen variant av Texas Trash, säger countrystjärnan Todd Fritsch. En har mer nötter i, en annan mer kryddor.
– När vi har stora familjefester kommer alla med sin egen sats, så att vi kan prova varandras recept.

Todds eget består av:

4 koppar Kellogg’s Crispix Cereal
3 koppar pretzel sticks (salta pinnar)
3 koppar Cheez-its (ost-kex)
(Dessa 10 koppar kan i Sverige ersättas av ett rejält paket Party-Mix från ÖB)
2 koppar pecan-nötter
ca 75 gram margarin
1 ½ tsk salt
1 tsk vitlökspulver
2 tsk Worcestershire sås
1 tsk Tabasco

Häll flingorna, pretzlarna och nötterna (alternativt Party-Mixen) i en bunke. Smält så smöret tillsammans med kryddorna i en kastrull och häll det över snacks-blandningen tills allt är ordentligt genomblött. Stjälp upp det på en plåt och stoppa in det i ugnen på 125° C. Rör om en gång i kvarten under en timmes tid, eller tills blandningen åter blivit krispig. Låt svalna och sedan njut!

Bakteriefri flygtur garanteras

Redaktionen har – peppar, peppar – klarat vintern utan vare sig förkylningar eller fågelinfluensa. Kanske för att vi tillämpat amerikanska försiktighetsåtgärder och alltid bär med oss en flaska hand-sanitizer (gel som dödar alla kända och de flesta okända bakterier, $3). Dock tycker till och med vi att paranoian börjat gå alltför långt när vi studerar det senaste utbudet av renlighetsprylar för den amerikanske flygresenären. Inte nog med att det finns diverse överdrag och lättviktsfiltar att ta med sig för att undvika kroppskontakt med ytor som andra tidigare kan ha berört. Nu marknadsförs även:

• Resetofflor som skyddar mot fotsvamp när man tvingas ta av sig dojorna i säkerhetskontrollen. Garanterat metallfria så att de inte ger utslag i skanningsapparaten. ($89)
• Miniluftrenare som hängs i ett snöre runt halsen och som dödar luftburna bakterier. ($129)
• Luftrenare som monteras i luftutblåset ovanför huvudet. ($10)
• Engångsansiktsmasker som skyddar mot utandningsluft från medpassagerare (2 st för $8)
• Toalettsitsskydd. (10st $3.50)
• Engångstrattar (så att kvinnor kan stå och kissa, 10st $8)

Det finns alltså inga hälsoskäl att avstå från att komma och hälsa på redaktionen!

Prärie-Nytt på samråd

Seglarklubben vid vår närmsta sjö, Lake Calhoun, vill bygga nytt.
Redaktionen kunde inte avhålla sig från att gå på samråd. För hur går de egentligen till här i USA, där något samrådsförfarande inte är lagstadgat och det för oss som kommer utifrån tycks vara en fråga bara om pengar vad som blir byggt och inte?
Nu blottades oväntat möjligheten att tycka till, genom en gul lapp i brevlådan från vår lokala neighbourhood-förening.
Redaktionen gav sig i väg. Och delade med ett 30-tal andra intresserande följande erfarenhet:

Först fick alla en dagordning med namn på kvällens talare samt vidhängande instruktioner om uppförande: ”Visa övriga närvarande respekt. Tala en i taget. Håll dig till ämnet. Höj inte rösten. Förolämpa ingen.”
Sedan fick vi två klisterlappar att använda vid en omröstning. Ville vi att seglarklubben ska gå vidare med sin idé eller inte?
Därefter började mötet – som i princip visade sig gå till precis som hemma.
Först drog seglarklubben  sin idé: En flytt är nödvändig eftersom det är alldeles för få parkeringsplatser vid det nuvarande klubbhuset.
Sedan förklarade parkförvaltningen, som svarar för skötseln av Lake Calhoun, vad den måste få för garantier för att kunna ställa sig positiv till förslaget: Klubben måste själv stå för alla kostnader av bygget och för parkförvaltningens eventuella merkostnader under byggnadsperioden (om den nu bestämmer sig för att säga ja).
Slutligen var det frågestund från oss, allmänheten, och frågorna vi ställde kan i princip reduceras till två:
Hur ska vi som inte är med i seglarklubben kunna parkera vid ”vår Central Park” om seglarklubben ska ta ännu mer plats?
Om seglarklubben bestämmer sig för att låta sig uthyras som festlokal för att dra runt ekonomin, kommer den i så fall att tillåta spritservering? Och hur ska barnen i området i så fall skyddas från alla rattonyktra som kommer att vingla omkring på p-platsen i sina bilar?

Det enda som avvek från vad redaktionen förväntade sig, var myndighetens beteende, alltså Minneapolis stads parkförvaltnings tjänstemanna-representant.

Han delade ut en dubbeltryckt, tätskriven A4 som berättade att bara för att han händelsevis råkat infinna sig på mötet, var det på inga vägar någon garanti för att parkförvaltningen ens var intresserad av projektet. Och om den nu skulle vara det, att just han skulle kunna ha något inflytande på frågans förflytande genom byråkratins labyrinter. Framförallt tänkte parkförvaltningen under inga omständigheter betala några pengar för någonting alls. I själva verket, skrev representanten, är det ytterst få av allmänhetens förslag som genomförs eftersom den nästan aldrig kan betala för sig.

Efter att ha läst frågade en av de närvarande:
”Men delar av det här förslaget utreddes av förvaltningen för nio år sedan och då beslöt ni att gå vidare i frågan. Vad har hänt med det beslutet?

Tjänstemannens svar:
”Det var före min tid på förvaltningen, så det vet inte jag”.

Vi har skrutit med att svenska tjänstemän står bättre i allmänhetens tjänst. Och hoppas att vi inte ljuger…

Avslutningsvis…

…vill vi bara meddela att stora utmaningar väntar Minneapolis bilförare.
Hittills har det varit fyrvägsstopp som gällt, det vill säga alla som närmar sig en korsning möts av stopp-skyltar, och måste ta sig igenom korsningen genom att komma överrens med samtliga övriga trafikanter om i vilken turordning de stoppade. Men nu ska rondeller, ”European-style traffic intersactions, called roundabouts”, att införas på flera håll.
Till en bild (se ovan) av hur rondeller ser ut, bifogade tidningen en pedagogisk förklaring av hur de fungerar:
”A roundabout works by allowing four roads to feed into a circular intersection, with one-way traffic traveling counterclockwise”. Den är så glasklar att vi avstår från att översätta!
Återstår att se hur våra amerikanska kamrater ska kunna lära sig att köra moturs, i stället för i vädersträck. Vi funderar på att ställa oss på tryggt avstånd och räkna krockarna som sannolikt kommer att inträffa om bilförarna sin vana trogen fortsätter att sms:a, sminka sig och äta hamburgare samtidigt som de kör bil, samtidigt som de ska bemästra detta ”nya” europeiska påfund.

På återhörande
Redaktionen