Med meddelanden från Minnesota

I detta nummer:

KULTIGA KULLAR…
…MED MAFFIGA MURKLOR
FULL INSIKT FARNSWORTH HOUSE
BETEENDEBOK FÖR TURISTER
FRANKIE ÖVERTRÄFFAR SIG SJÄLV
PRÄRIENS JUVELSKRIN
AVSLUTNINGSVIS…

Kultiga kullar…

Vad är väl Uppsala högar jämfört med dem som USA:s ursprungsbefolkning lät resa längs Mississippi för sisådär tusen år sedan? Annat än mer svenska,
förstås? Sanningen är att stora delar av USA en gång var täckta av gravhögar, men att tusentals har jämnats till av den vita mannens plogar.
Traditionen att resa gravhögar tros ha inletts omkring 1000-talet f Kr
och ha upprätthållits fram till 1200- talet e Kr.

De allra märkligaste finns förstås i Mellanvästern, från strax väster om
Mississippi till Lake Michigans västra strand. Här är nämligen kullarna inte runda, utan många av dem föreställer djur – örnar, ödlor, sköldpaddor, bisonoxar och (vanligast) björnar. Det är inte alldeles lätt att uppfatta formerna från marknivå, men uppe från luften lär de vara magnifika.
Forskningen är fortfarande oklar över varför kullarna anlagts. Ingen
förklaring finns till exempel till varför de är gjorda som för att synas bäst från ovan. Inte man vet inte varför några av dem tycks ha fungerat som gravhögar, och andra inte.
Vid sekelskiftet fanns fler än 10 000 kullar i övre Mellanvästern. I dag är färre än 1000 kvar. Den mest berömda ansamlingen är Effigy Mounds i Iowa med 206 högar varav 31 som föreställer djur. De blev nationalmonument 1949. Syftet var då, och är fortfarande, att skydda de få rester som finns kvar sedan de vita nybyggarna plöjt sönder de flesta av kullarna till jordbruksmark.

…med maffiga murklor

Indianerna lär ha kalasat på svamp, fick vi lära oss på info-centret om kullarna ovan. Men inte hade vi väntat oss hitta sådana ansamlingar av stenmurklor som vi gjorde under vår upptäcktsfärd bland de björnformade jordhögarna. Hade detta varit för 20 år sedan hade vi själva kalasat på murklor så det stått härliga till. Men numer lär ju stenmurklor vara sällsynt illasinnade svampar, med oberäkneliga mängder av giftet monometylhydrazin (MMH). Visserligen hänvisas ofta till det så kallade finska syndromet – alltså att finländare tycks kunna trycka i sig vilka svampar som helst utan att bli sjuka – men redaktionen bedömde sig inte ha tillräckligt med Koskenkorva i skåpet för att våga utmana ödet.
Nåväl, murkeljakten är i full gång över hela USA och det finns hemsidor med murkelbarometrar som indikerar tillgången på toppmurklor – den garanterat ätbara arten. I synnerhet i Mellanvästern lär murklorna stå som spön i backen. Vi hoppas att svampsäsongen artar sig fint också i de svenska skogarna…

Full insikt i Farnsworth House

Det var med sinnena på helspänn som redaktionen letade sig fram till Mies van der Rohes mästerverk Farnsworth House. Sedan grundkursen i konstvetenskap någon gång i tidernas begynnelse har Dr Edith Farnsworths sommarhus i Illinois stått högt på listan över byggnader som måste besökas. Det var därför med jubel vi insåg att det åter öppnat för allmänheten och bestämde oss för att vallfärda dit.
Vi har ett bestämt minne av att, just på nyss nämnda grundkurs, ha fått lära oss att huset låg väl skyddat från insyn, och att det var själva skälet till att Mies kunnat rita detta unika hus med enbart glasväggar. Det är ju inget problem med insyn när det inte finns någon som kan titta in.
Därför blev vi lite förvånade när vi insåg att vi fick den allra bästa vyn över
huset från stadsparken på andra sidan floden Fox river. Här finns parkbänkar som man kan sitta på och i lugn och ro studera byggnaden, med sina utskjutande terrasser och vitmålade stålbalkar . (Jo, jo, vi
förstår att tanken nog snarast är att man ska sitta och titta på floden, och eventuellt fiska i den, men det gör ju inte känslan av insyn mindre påtaglig för den som bor i huset.)
Men insynen var nog inte så påtaglig från början. Dr Farnsworth hade valt tomten vid floden för att kunna tillbringa helgerna i avskildhet. Mies började rita på huset 1945 (klart 1951) och det väckte omedelbart sensation bland arkitektkollegor som Philip Johnson. Glasväggarna får gränsen mellan inne och ute att utplånas. Även inne i huset känns det som att man befinner sig mitt i naturen.

Byggnaden är lyft 1,6 meter över marken, vilket tillsammans med de stora
terrasserna får det att se ut som om det svävar över marken. Upphöjningen har emellertid en rent praktisk förklaring. På vårarna svämmar floden över, och Dr Farnsworth fick faktiskt sina exklusive sidengardiner förstörda redan 1954 när vårfloden fyllde huset. Som den praktiska kvinna hon var ersatte hon då Mies exklusiva gardiner med betydligt mer vattentåliga persienner. Byggnaden har faktiskt stått under vatten flera gånger sedan dess vilket medfört flera mycket kostsamma renoveringar.
Mies älskade exklusiva material. Golven är av italiensk travertin, och skåp och dörrar har fanér av mexikanskt primavera-trä. Inte konstigt att byggkostnaderna vida överskred vad han ursprungligen uppgivit för sin klient, som naturligtvis blev väldigt upprörd. Konflikten mellan arkitekten och Dr Farnsworth fick slutligen lösas i domstol, och trots att de båda levde i Chicago talade de aldrig mer med varandra. Dr Farnsworth lät inte heller Mies inreda huset, vilket han antagligen velat, utan möblerade det efter eget tycke och smak.
Hur som helst, Dr Farnsworth levde och trivdes i sitt hus fram till 1968 när
kommunen bestämde sig för att bygga en ny bro och bredda vägen utanför hennes staket. Hon försökte hårdnackat få beslutet ändrat, bland annat med hänvisning till att det fanns indianska gravhögar (av ovan nämnda slag) på tomten men utan att få något gehör. Så hellre än att lyssna på biltrafiken och titta på söndagsfiskare i parken på andra sidan floden sålde hon huset (1969) till den engelske byggherren Peter Palumbo (som också äger Frank Lloyd Wrights Kentucky Knob). Han köpte mer mark runtomkring, anlade en trädgård (Dr Farnsworth hade nöjt sig med en högst naturlig tomt), swimmingpool, tennisbana och ett båthus. Mies barnbarn Dirk Lohan fick restaurera byggnaden och Palumbo lät honom också inreda huset med Miesmöbler. Lohan rev bland annat bort de myggnät som Farnsworth låtit sätta upp för att göra terrasserna användbara under den myggstinna sommarsäsongen.
2001 bestämde sig Palumbo att sälja huset på auktion. Två år senare köptes det av the National Trust for Historic Preservation. Idag är Farnsworth hus i bättre skick än någonsin. Polumbos båthus, tennisbana och swimmingpool befinner däremot i ett långsamt förfall.

Beteendebok för turister

Prärie-Nytt har tidigare rapporterat om initiativet Business for Diplomatic Action (BDA). För två och ett halvt år sedan bildade ett antal amerikanska företag en organisation med syftet att göra amerikaner – och därmed amerikanska produkter – mer populära utomlands. Nyckeln till detta är enligt BDA ändrat beteende: ”Tune down and dress up” är slagordet (ung. ”Skruva ner volymen och dra på långbyxorna”). Amerikaner utomlands måste försöka uppträda mindre arrogant, mindre högljutt och vara mer välklädda, enligt BDA, som delat ut guideböcker om konsten att uppträda på ett icke-stötande sätt till affärsmän och amerikanska studenter på väg utomlands.
Trots dessa lovvärda insatser konstaterar BDA att det tycks som att amerikaner uppfattas som fulare och fetare än någonsin tidigare. Förr gjordes det skillnad mellan amerikansk politik och amerikaner, skriver BDA, men numer har amerikanerna fått lika dåligt rykte som USA:s politik. Därför lanseras just nu en guide för världsmedborgare, som vänder sig till amerikanska turister.
Råden är enkla:

• Tala långsammare och lägre. Hög ljudvolym uppfattas ofta som skrytsam. Snabbt tal som aggressivt. (Inom parentes kan sägas att här tycks viss framgång ha uppnåtts. Den redaktionsmedlem som nyligen varit på spionageresa i Italien noterade att samtliga amerikaner samtalade i mumlande ton under hörbarhetens gräns.)
• Undvik tala slang. Det behöver inte alls uppfattas som ballt i andra kulturer.
• Lyssna minst lika mycket som du talar själv. Fråga gärna lokalbefolkningen om deras liv, i stället för att bara berätta om ditt eget.
• Var välklädd. I många kulturer uppfattas vardaglig klädsel (=shorts och sneakers) som respektlöst.
• Kom ihåg att din tro är din tro och ingen universell sanning. På många håll i världen är Bibeln tämligen oläst, och det är därför meningslöst att referera till den.
  
  Den fortsatta utvecklingen kan följas på businessfordiplomaticaction.org där också guideboken snart kommer att läggas ut.

Frankie överträffar sig själv

Kära läsekrets!
Vi har varit ute och rest i Frank Lloyd Wrights spår igen!
(Ni som tycker att ämnet börjar bli uttjatat kan sluta läsa här.)
Denna gång i Wisconsin – delstaten där han bland annat föddes (Richland Center 1867), blev begravd (Spring Green 1959), startade sin skola Taliesin (1932) och ritade sin bland arkitekturhistoriker näst mest ansedda byggnad (Johnson Wax i Racine 1936, den mest ansedda är villan Falling Water i Pennsylvania och den för allmänheten mest kända förstås Guggenheimmuseet i New York).
Som alltid finns mycket att säga om Frankies arkitektur. Men det tänker vi låta bli den här gången, för att i stället berätta något om hans person. Det är trots allt personkulten kring Frank Lloyd Wright som gjort hans verk
till en besöksindustri som årligen omsätter miljonbelopp – må så vara att han efter sin död fått många amerikaners medhåll i sin uppfattning att han är USA:s genom tiderna främsta arkitekt.
Först och främst uppfyller han nämligen alla kriterier på att vara en s k self-mademan, som alltid står högt i kurs här i USA. Han var predikantson, men föräldrarna skildes och han hade materiellt fattig barndom. Därtill klarade han varken skolan eller sommarjobbet hos mammans släktingar på landet i Spring Green, och han gick aldrig någon formell arkitektutbildning. Trots detta gjorde han en strålande karriär.
Och vid det hade historien kunnat stanna. Om det inte vore för det att Frank Lloyds Wrighs liv kantades av ett pärlband tragedier och skandaler, värdiga de mest spekulativa skvallertidningar.
Efter nästan 20 års äktenskap och sex barn med sin första fru Catherine Tobin flydde han 1909 till Europa med en älskarinna, Mamah Cheney. När de två år senare återvände till USA sökte han sin tillflykt till släkten i Spring Green där han byggde deras hem Taliesin (där han senare bildade skola).
Frid och fröjd?
Nejdå.
När arkitekten är på resa yxmördas Mamah Cheney, hennes två barn och ytterligare fyra personer av en anställd som efter morden bränner ned Taliesin till grunden. Frank Lloyd Wright låter bygga upp det på nytt och gifter sig två gånger till. Först med Mirian Noel, som får in honom i fängelse för att han, innan skilsmässan från henne är klar, börjar leva med Olga ”Olgivanna” Hinzenberg. Däremellan blir han flera gånger satt under tvångsförvaltning. Han tjänade visserligen stora pengar, men
hade stora spenderbyxor och levde ständigt på ruinens brant – även om avgrunden hamnade lite mer på avstånd då han 1928 gifte sig Olga.
Hon var nämligen smart. Det är knappast någon slump att Frank Lloyd Wright startar skolan Taliesin under depressionen, då arkitektuppdragen var få.
Elevavgifterna bidrog till ekonomin och lärjungarna var gratis arbetskraft, både för uppförandet och underhållet av Frank Lloyd Wrights byggnader och på det till Taliesin tillhörande jordbruket.
Hur som helst lever Frank Lloyd Wright tillsammans med Olga fram till sin död 1959. Då begravdes han som sagt på Taliesin, där gravstenen fortfarande är kvar och – trodde vi – även Frankie.
Men där trodde vi fel.

Kvarlevorna är inte kvar. Det är faktiskt ingen som vet var de är.
Det enda man vet (enligt guiden som under en halvdag skjutsade oss runt i
området) är att Olga inte ville ha Frank vilande i Taliesin tillsammans sin andra fru och barnen från hans första äktenskap.
Och en mörk och kulen natt… – just det – grävs graven upp och Frank Lloyd Wrights kropp är sedan dess spårlöst försvunnen.
Nu ska man för all del inte tro att guider vet bäst.
Enligt vanligtvis välspekulerande websajter var kroppen förstås uppgrävd på order av Olga som lät bränna den, och i sitt testamente föreskrev att arkitektens aska skulle blandas med hennes egen för att sedan spridas för vinden.
Oavsett vilket har Frank Lloyd Wright på något vis även efter döden, lyckats överträffa sig själv.

Präriens juvelskrin

Ni som vid det här laget följt Prärie-Nytt en period känner möjligen arkitekten Louis H Sullivan (1856-1924) bäst som den som gav allas våran Frankie sparken. Med rätta, givetvis. Frank Lloyd Wright extraknäckte nämligen med att rita villor i eget namn, samtidigt som han var anställd av arkitektkontoret Adler & Sullivan vilket han förstås inte fick – den fulingen!
Detta var 1892, då Adler & Sullivans arkitektur stod som högst i kurs. Inte minst Sullivans växtornamentik, som i och på byggnaderna kryllar sig fram som dekorativa bårder, dörromfattningar och pelaravslutningar.
Läget var ett helt annat då Sullivan är 1906 fick i uppdrag att rita National Farmers Bank i Minnesotas Owatonna. Då ansågs han vara en nedsupen föredetting (åtminstone enligt en arkitekturkritiker i Owatonna) men uppdraget gav en nytändning åt hela hans karriär och Sullivans hedersamma status som myntare av uttrycket ”form follows function” (formen följer funktionen). Banken blev en av åtta han kom att rita i Mellanvästern och kallas med rätta för ”präriens juvelskrin” – en självklar vallfartsort för amerikanska arkitekter.

Banken ligger i ett gathörn och är ritad som en stor tegelkub med två, stora halvcirkelformade öppningar på fasaderna mot gatan. Det enda som i övrigt bryter de släta, tegelfärgade ytterväggarna är sandstenssockeln och deras respektive Här vilar inte längre Frankie…
inskrivna, stora rektanglar av blågrönt, glaserat kakel med för Sullivan typisk dekor.
Den blågröna färgskalan fångas upp i interiören, bland annat genom dess Sullivansignerade dekorativa måleri, takarmaturen (minst
sagt fabulös!) och de halvcirkulära öppningarnas blyinfattade fönster.
Och banken är fortfarande i bruk.

– Välkomna, säger personalen då vi kliver in.

– Ni vill säkert gå upp på balkongen, därifrån syns lokalen bäst.
Helst skulle man velat haft med sig sovsäcken, ost, vin och sovit över.
Det är sällan man besöker banker som månar ypperligt också om sina arkitektoniska tillgångar.

Avslutningsvis

vill redaktionen bara meddela att den tar semester på obestämd tid.
Jajjamen!