Slutrapport från Minnesota.

THE FINAL COUNTDOWN
TIO SAKER VI INTE KOMMER INTE ATT SAKNA…
…MEN OCKSÅ TIO SOM VI KOMMER ATT LÄNGTA EFTER AVSLUTNINGSVIS…

I detta nummer:

The Final Countdown

• tio saker vi inte kommer att sakna…
• Kaffet. Visst är det märkligt att det inte någonstans i detta stora land går att få sig en anständig kopp espresso. Åtminstone inte vad vi kunnat finna. Och då påstår sig ändå såväl stora kaffekedjor som exklusiva kaféer ha professionella barristas. Pyttsan.
• Bilförarna. Varför har de inte lärt sig blinka innan de ska svänga? Lärt sig att titta över axeln innan de byter fil? Beakta säkerhetsavstånd? Släppa in dem som behöver byta fil? Insett att det bara är korkat och hindrar trafikflödet att parallellköra med bilen i filen bredvid? Eller att det är direkt livsfarligt att Usvänga i en vägkorsning med fyrvägsstopp?

• Countrymusiken. Texterna om hjärta, smärta och fosterland får en emellanåt att alldeles storkna av kväljningar snarare än att imponeras av hjälte- och ädelmod.
• Biblioteken. Utan ordentliga arbetsbord, utan läslampor och där just den där artikeln man behöver läsa är utriven av någon student som tyckte sig kunna spara in kopieringsavgiften.
• Frivilligarbetet. Vilka chanser som fäpplas bort bara för att de ska handhas av amatörer som utför arbete på ideell basis! Vi har sedan länge tappat räkningen på alla katastrofmisslyckade kulturarvsrestaureringar vi sett. Och det skär fortfarande i hjärtat av byttan som på kaféer och bensinmackar står vid kassan för insamlingar till barn, vuxna och gamla som drabbats av sjukdom eller katastrofer som de till följd av icke existerande sociala skyddsnät inte själva klarar av att ta sig ur.
• Dricksandet. Hur mycket ska man ge? När? Till vem? Varför i hela fridens namn kan serviceavgiften inte vara inkluderad så att förvirringen uteblir.
• Servicen. När man på frågan ”kan jag hjälpa till med något” svarar ja och med vad, får man sällan eller aldrig hjälp, eftersom vederbörande inte kan (brist på utbildning) eller törs (skräck för att göra fel inför chefen) stå till tjänst med svaret man behöver.
• Maten. Det är svårt att föreställa sig något äckligare än de corndogs (grillkorvar friterade i majsmuffinsmet) och buffalo chicken wings (kycklingvingar friterade i kryddsmet) som ibland är det enda middagsalternativ som bjuds på stans enda bensinmack. Eller de danish (glasyrindränkta bullar med fyllning av kanel, vaniljkräm eller sylt) som ibland är den enda frukost som står till buds på ensligt placerade motell, långt bortom allfarvägen.

• Arkitekturen. Uppriktigt sagt ser det för d-ligt ut nästan överallt så fort man sticker näsan ut genom bildörren. Oändliga pplatser, sjabbiga tegelväggar utan fönster som enda restaurangutsikt, byggnadsmaterial och hantverkskvalitet som från mansion (slott) till trailer (koja) är så dåligt att man baxnar, extremsymmetriska ideal, allehanda konstig dekor, hej-vilt-stadsplanering där fotgängare oftare än inte hamnar i återvändsgränd… Lägg till det en färgskala som spänner från havrevälling över lungmos till snömos.
• US-mail. Brev som inte kommer fram och alla småpåvar på det lokala postkontoret som gör det nästintill omöjligt att skicka iväg en M-bag (påse med böcker) enligt reglementet. På alla återbrukskartonger måste allt förtryckt strykas över med tuschpenna om det inte är spritkartonger. Sådana får inte användas alls. (Vem vet, tullen kan ju tro att de innehåller sprit, trots att det är mer tusch än kartong, och trots att vem som helst som öppnar kartongen ser att den innehåller just böcker).

…men också tio som vi kommer att längta efter:

• Kaffet. Vad går väl upp mot stora baljor blaskigt amerikanskt kaffe till lunchmackan. För att inte tala om halvlitersmuggar med take away-kaffe från bensinmacken inför nästa långrull på motorvägen.
• Bilförarna. Vilken tolerans i trafiken! Inte någon annanstans i världen lär bilförare stå ut med samtrafikanter kapabla att utföra vilka stolligheter som helst. Utan att tuta. Utan att peka finger.

• Countrymusiken. Texterna om hjärta, smärta och fosterland får en emellanåt att hulka av gråt eftersom de med totalt uppriktig känsla träffar så mitt-i-prick med sina skildringar av vardagshjältars ädelmod. Och vilka skickliga musiker!!!
• Biblioteken. Nästan allt man kan tänka sig finns – oftast i öppna magasin. Med generösa öppettider – flera dygnet-runt öppna. Och med – bokstavligen – tusentals databaser att fritt söka i.
• Frivilligarbetet. Vilka underverk som åstadkoms när människor går samman och arbetar ideellt för ett gemensamt mål. Vi har sedan länge tappat räkningen på mängden lyckade kulturarvsrestaureringar vi sett. Och glädjen är varje gång lika stor då vi får nyheten att, tack vare donationer har lille Johns canceroperation gått vägen och familjen Johnson fått en ny trailer i stället för den som blåste bort under traktens senaste orkan.
• Dricksandet. Åh, vad det är skönt med klara regler för vem som ska ha vad och när. 10% till bartendern. 15% till servitrisen. Det kommer att bli outhärdligt hemma i Europa, där dricksen är påstått inkluderad i priset men man ändå förväntas dricksa vid sidan om och inte har en aning om hur mycket som ska betalas, när, till vem och för vad.
• Servicen. Varje gång blir vi lika förvånade som glada då vi omedelbart vid inträdet till en affär eller restaurang möts av ett bländvitt leende och frågan ”Med vad kan jag stå till tjänst?”
• Maten. Det är svårt att föreställa sig något läckrare än de absolut fantastiska sandwiches (dubbel- och trippelmackor fyllda med biffskav, knaperstekt bacon, ugnstekt kalkon, genmanipulerad sallad och tomat, majonnäs…) som serveras med generösa sallader, pommes frites gjord från scratch som serveras på arkitektoniskt imponerande diners över hela landet. För att inte tala om alla goda biffar! Och till vilket kvarter ska vi nu gå om vi vill välja mellan afrikanskt, vietnamesiskt eller mexikanskt till middag?

• Arkitekturen. Vilken lyx det är att som på östkusten kunna se välbyggd, välpro-portionerad folklig arkitektur från 1600-talet och framåt, i södern låta sig fascineras av allt från dogtrots (två fristående trähus-kroppar förbundna av ett tak) till plantager med välarbetade träkolonner, från mellanvästern till västkusten njuta av karamellfärgat snickarglad Queen Anne-arkitektur och magiskt dammiga downtowns och – över hela landet – se fristående juveler av den internationella arkitekteliten från 1950-talet och framåt. Och hur ska vi överleva utan Frankie????? (Just han, allas vår favorit Frank Lloyd Wright.)

• US Mail. Alla snälla postiljoner, i era fina blå kortbyxor och små roliga bilar som kånkat alla våra paket till oss. We love you!

Avslutningsvis…

…kan vi meddela att vi denna natt kommer att sova upp våra hopskramlade poäng från Wisconsin Dells i downtown, Minneapolis. Lägenheten är tömd och städad. Vi har sålt bil, cyklar, möbler och mycket annat och har bara fem alltför tunga resväskor att försöka få igenom säkerhetskontrollen i morgon. Men vi ser framemot att komma till Sverige. Till svampen. Till Gais-Helsingborg på söndag.

Men mest av allt allt längtar vi förstås efter att träffa er alla igen!!! Väl mött!

Redaktionen