Med meddelanden från Minnesota.

I detta nummer:

SVÅR KONST BLI AMERIKAN
TORN MED HISTORIA VÄRD ATT HYLLAS
HUMMERN TILL ELEKTRISKA STOLEN
LITE SOCCER PÅ TOPPEN SÅ GÅR MEDICINEN NER
KONSERVATIVT OM KORV
AVSLUTNINGSVIS…

Svår konst bli amerikan

Kära läsekrets!

När ni öppnar detta är ni antagligen lika nationaldagsyra som vi, som hela tisdagen den 4 juli firat USA:s självständighetsdag. Och försökt lösa tidningarnas frågesporter om vad man måste kunna för att bli amerikansk medborgare: ”Neutralized”, som det heter här i Amerika (vilket inom parentes också låter sig översättas ”oskadliggjord” enligt Bonniers engelsk-svenska ordbok).

För den som vill bli neutraliserad på allvar finns regeringens ”Naturalization Study Guide” utlagd på nätet av Department for Homeland Securitys förlängda arm USCIS (U.S. Citizenship and Immigration Services, allmänt känt som limbo för dem som fastnat i dess byråkratiska nät).

Läser man den lär man sig ett och annat, både om vilka frågor som anses särskilt viktiga för USA:s historia och om hur dessa formuleras.

Redaktionen klarade galant avgörande spörsmål som:

• Vilka färger har USA:s flagga? (Rött, vitt och blått)
• Vad heter nationalsången? (The Star-Spangled Banner) och
• Nämn tre av våra fiender under andra världskriget? (Tyskland, Italien och Japan).

Den klarade faktiskt också knepigheter som:

• Vilken nation blev först att landa på månen? (USA!)
• Hur många tillägg har konstitutionen? (27) och
• Vem är högsta domstolens nuvarande ordförande? (John G. Roberts Jr).

Däremot körde den fullständigt på ett par kuggfrågor som härmed överlämnas till läsekretsen som får svar i nästkommande Prärie-Nytt. Precis som när man tar körkort formuleras frågorna med fyra svarsalternativ vardera:

Vad är USA:s huvudstad?

1. En tummelplats för mutkolvar
2. Den ort där presidenten är skriven
3. En mötesplats för kongressen
4. Platsen för Sveriges nyaste ambassad (arkitekt: Gert Wingårdh)

Vilket INS-formulär ska du fylla i då du ansöker om att bli en naturaliserad medborgare?

1. Form N-200 ”Petition for Naturalization”
2. N-400 ”Application for Naturalization” 
3. Social Security card
4. FD-258

Lycka till!

Torn med historia värd att hyllas

Självständighetsdagen firas som bekant med anledning av USA:s oavhängighetsförklaring från Storbritannien. De som tidigare varit britter bestämde sig helt enkelt för att bli något annat och gjorde revolution. Detta skedde emellertid inte den 4 juli 1776, vilket man gärna tror. Det var i stället den 2 juli samma år som revolutionskongressen i Philadelphia med acklamation antog Richard Henry Lee’s resoluta förklaring att ”these United Colonies are, and of right ought to be, free and independant states”. Thomas Jeffersson fick omedelbart uppdraget att sätta deklarationen på pränt men dokumentet undertecknades faktiskt inte förrän den 2 augusti. Nåja. Man behöver ju inte alltid vara så petnoga med historieskrivningen.

Händelsen avbildas hur som helst i målningar och bildsviter som i dag är spridda över hela USA. Ett exempel är konstnären Bernard P Thomas (1918-94) 1970-talstypiska, 60 meter långa väggmålning i Rapid City, South Dakota, som företrädesvis upplevs till berättarröst, dramatiska ljudeffekter och suggestiv belysning.

Men den hittills mest imponerande hyllningen av USA:s historia vi hittat är Astoria Tower. Tornet reser sig 38 meter högt från en kulle i staden Astoria på Oregonsidan av Columbiaflodens mynning och byggdes 1926 på initiativ av Ralph Budd (1879-1962).

Är tornet kulturarvsturismens själva uppkomst? Budds idé var nämligen att skapa ett slags kulturarvsturism som komplement till den nationalparksturism som på 1920-talet hade etablerats längs USA:s järnvägssträckningar. 1925 reste han därför tillsammans med 125 historiker, kulturpersonligheter och reklammakare med tåg från Chicago längs hela The Great Northern Railway (ett företag där han som av en händelse också var ordförande). På vägen lät det celebra sällskapet resa minnesmärken över USA:s historia, inte minst på platserna med anknytning till Lewis & Clarks berömda expedition 1804-06. Resan var på en och samma gång en vallfartsresa i den amerikanska historiens spår, och en promotiontur för att initiera kulturarvsturismen. Redan året därpå genomfördes en ny resa, nu med ett tåg som kompletteras med museivagn, utställningar och böcker. Och med Astoria Tower som mål!

Tornet ritades av arkitekten Electus D Litchfield från New York City. Inspiration var inget mindre än Trajanuskolonnen i Rom (uppförd 113 e.Kr som en hyllning till Trajanus fälttåg i Dakien), och dess sentida efterföljare, Vendômekolonnen i Paris (ritad av Denon, Gondouin och Lépere, 1806-10 som en hyllning till Napoleons seger vid slaget i Austerlitz.).

Liksom på Trajanus- och Vendômekolonnerna dekorerades skaftet i Astoria med en sammanhållen, historisk fris som här är 160 meter lång.

På Litchfields förslag anlitades den italiensk-amerikanske konstnären Attilio Pusterla (1862-1941) för bildberättelsen. Pusterla hade kommit till USA 1899 och som många andra immigranter låtit sig svepas med av den nationalistiska yran under första världskriget. Frisen blev en oförblommerad hyllning till den vite mannens erövring av vilda västern. Historien inleds med några bävrar och hjortar – de som (vid sidan av ursprungsbefolkningen) fanns på plats när en viss kapten Gray ”upptäckte” Columbiaflodens mynning 1792. Den avslutas med järnvägens ankomst till Astoria 1893.

Ett bra skäl till att välja just Pusterla som konstnär var att han behärskade sgrafitto-tekniken, där motiven ristas fram ur olikfärgade putslager. En betydligt snabbare och enklare teknik att utföra än al fresco. Men att man i Italien kan se välbevarade sgraffito-utsmyckningar från renässansen, betyder inte att tekniken är lämpad för det regniga och blåsiga Oregon. Redan tre år efter färdigställandet hösten 1926 var frisen i dåligt skick. Depressionen fördröjde alla åtgärder, men 1936 återvände den då 74-årige Pusterla för att restaurera frisen och fuktskydda den med kemikalier.

Tyvärr fortsatte den ändå att förstöras av vädrets makter. 1947 och 1958 behandlades den med träolja, 1968 bättrades den på med latexfärg och 1976 stabiliserades tornet. På bilder från 1980-talet syns knappt något av Pusterlas ursprungliga bildvärld. 1995 genomfördes äntligen en professionell restaurering. Frisen blev åter synlig och avnjutes som bäst den 4 juli förstås!

Hummern till elektriska stolen

Med ett amerikanskt medborgarskap följer bland annat rätten – och skyldigheten – att dö för sitt land om lagen så kräver. Det senare infaller till exempel om man döms till döden. 1968-76 tyckte USA:s högsta domstol att dödsstraffet var oförenligt med den amerikanska konstitutionen men 1977 ändrade den sig, och sedan dess har 1029 personer avrättats här (till exempel 368 i Texas och sju i Minnesota).

Att dö är inte lika lätt som många föreställer sig. Varken elektriska stolen, gaskammare, hängning eller avrättningspatruller fungerar felfritt. Numera överklagar också allt fler dödsdömda den vanligaste avrättningsmetoden: giftinjektion. Processen anses vara alltför inhuman. Det var en läkare som uppfann den ganska komplicerade trestegsmetoden, med avsikten att den endast skulle genomföras av medicinskt utbildad personal. Men medveten avlivning av människor strider mot god amerikansk läkaretik. Därför ges giftinjektionerna oftast av amatörer med diverse misstag och feldoseringar som följd. Att dö går både långsamt och är plågsamt.

Detta faktum bekymrar emellertid färre än dem som oroar sig för hur de humrar dör, som hamnar på matbordet. Där svallar debattens vågor just nu särskilt höga. Hummer är ju god sommarmat. Och plågas de inte förfärligt av att levande skållas i kokhett vatten? Jodå. Därför har bland annat Whole Foods, en av USA:s största ekomatbutiker, slutat sälja levande hummer. Den kan inte garantera djuren ”human” avrättning hos slutkonsumenten, anser kedjan som övergått till att uteslutande sälja humrar som den avrättat själv.

De medvetna restaurangernas gourmetkockar är lika PK och avrättar (som Eric Ripert på Le Bernadin) menyernas humrar med ett snabbt knivstick i nacken före tillredningen. Populär är också en helt nylanserad, elektrisk stol framtagen specifikt för humrar – resultatet av en brittisk försvarsadvokats reaktion mot de franska kockars brutala kokmetoder han erfarit på semester.

Tilläggas kan att staden Chicago för sin del förbjudit gåsleverförsäljning på obestämd framtid. Delstaten Kalifornien, där Arnold Schwartzenegger är guvernör, har också förbjudit gåslever men satt en tidsgräns till 2012.

Lite soccer på toppen så går medicinen ner

Ingen utanför USA är väl ovetande om att det drar ihop sig till final i fotbolls-VM. Enligt fotbollens huvudorganisation FIFA beräknas var femte invånare på jorden se finalen på teve på söndag, vilket gör fotboll till den i särklass mest globala sporten. Att samma FIFA samtidigt bestämmer Internetsändningarna inte får nå utanför nationsgränserna, med påföljden att vi utlandsboende inte kan höra Ralf Edströms kommentarer, bekräftar bara att FIFA samtidigt saknar globalt tänkande.

Här i USA är det annars lite si-och-så med fotbollsintresset. Att endast ca 5% av befolkningen sade sig ha fotboll som favoritsport i en undersökning gjord redan innan USA slogs ur turneringen, bekräftar att det är en minoritetssport här. Jämföras kan med de 39% som svarade amerikansk fotboll. Trots detta har teve storsatsat på fotbolls-VM i år. Dels i hopp om att USA skulle ta sig vidare, dels på grund av att stora invandrargrupper (läs latinos) är intresserade av sporten.

De många och långa tevesändningarna har orsakat debatt på insändarsidorna. Varför ska vi tvingas titta på något som är så långtråkigt, undrar många? USA måste bli en del av världen, menar andra, som påpekar att hela världen utanför Nordamerika älskar fotboll. Varför inte i stället lära världen uppskatta riktiga sporter som amerikansk fotboll och baseball, svarar den första gruppen. Man kan inte tvinga hela världen att bli som USA, kontrar den andra gruppen – också amerikaner måste lära sig ödmjukhet.

Den som anar underliggande politiska tongångar är sannolikt inte helt tondöv. I en mer vulgär form uttrycker den första gruppen att det bara är småbarn och kvinnor som spelar fotboll (vilket inte är helt osant i USA), medan den andra gruppen protesterar mot att teve insisterar på att kalla sporten ”soccer” när den egentligen heter ”football”. (Som svensk kan man för all del tycka att det är lite märkligt att man här i USA kallar amerikansk fotboll just för fotboll, eftersom det är sport där man högst undantagsvis får använda fötterna till att sparka boll.)

Varför fotbollen nästan dog ut i USA är en fråga redaktionen lämnar obesvarad i avsaknad av tillfredställande svar. Men en jämförelse mellan argumenten för fotboll (soccer) vs ”fotboll” (football) pekar på några intressanta skillnader:

• Fotboll spelas kontinuerligt i minst 2 x 45 minuter. Detta lämnar lite utrymme för reklampauser. Därmed finns också lite utrymme för experterna hemma framför teven att analysera och diskutera vad som just hände på planen. I amerikansk fotboll varvas som bekant några sekunders spel med ett par minuters avbrott under 3-4 timmar. Detta spelsätt lämnar oändligt mycket utrymme för reklam, mat, öl och expertkommentarer.
• I fotboll görs det få mål. Många matcher slutar 0-0. I USA vill man ha mycket för pengarna. Amerikansk fotboll är mer givmild, i synnerhet som man kan få ändå upp till 6 poäng per ”mål” (touchdown). Det blir kuligare helt enkelt.

Konservativt om korv

Minnesgoda läsare minns måhända att redaktionen tidigare undersökt om det finns ätbar ost i USA. Efter att ha konsulterat specialostbutiker på östkusten blev svaret då ”nej”. Detta svar måste emellertid revideras. Tack vare en till redaktionen närbelägen butik, med den mest imponerande ostdisk som skådats väster om Atlanten, måste ryktet om att amerikaner endast kan producera smältvänlig ost dementeras å det kraftigaste. I ett litet område i sydöstra Wisconsin tillverkas sedan ett sekel tillbaks fantastiska ostar på såväl ko-, som get- och fårmjölksbasis. Hit hittade nämligen schweiziska immigranter någon gång vid förra sekelskiftet, och insisterade på att göra riktig ost. Favorit hos redaktionen är en ost med det schweizisk-klingande namnet ”Van Gogh” (uttalas väängouh).

Så vi backar om osten, men står kvar vid uppfattningen att det är hart när omöjligt att få fatt på riktig korv och skinka. Med ”riktig” avses här förstås lufttorkad. I specialaffärer kan man visserligen hitta importerade köttbitar från Europa, men de smakar inte som de ska. Nyligen uppdagade redaktionen förklaringen: den amerikanska hälsovårdsmyndigheten anser att de konserveringsmetoder som använts i södra Europa under tusentals år inte håller måttet. Allt kött som säljs i USA måste antingen ha hettats upp ordentligt, alternativt förvarats nära fryspunkten under hela processen. Över 140 eller under 40 grader Farenheit, alltså. Att på europeiskt vis packa en skinka i salt och låta den hänga i rumstemperatur ett år får hälsovårdsmyndigheten att se rött.

– Rått kött i rumstemperatur är sådant som gör hälsovårdsinspektörer sömnlösa om natten, säger soppressata-tillverkaren Frank Falcinelli.

Många salami- och prosciutto-tillverkare har av myndigheterna tvingats stänga. Andra har lagt av efter vad de uppfattar som trakasserier från hälsovårdsinspektörerna. Några har emigrerat till Kanada, som inte har lika stränga regler. Några franska och italienska exportörer har anpassat sin produktion och tillåter inspektörer från USA kontrollera tillverkningen. Kort sagt: vill man ha god korv får man söka sig annorstädes.

(Inom parantes sagt kallas en av de mest populära korvarna i USA för ”Genoa  Salami”. Den har emellertid ingenting med vare sig Genova eller salami att göra.) Släpper man kravet på salami, kan man emellertid i Mellanvästern hitta många goda korvar av tyskt och polskt påbrå, inte sällan berikade med stora mängder ost. Här möter alltså den tyska wursten den amerikanska smältvänliga osten i ett äktenskap som kan nå oanade gormandiska höjder.

Avslutningsvis…

…vill redaktionen med en hälsning från USA:s västkust önska glad sommar. Bilden togs då vi med värmen påslagen och i bilen matsäckade i Glacier Lake National Park, Oregon. Den tänkta picknickplatsen var förstås en utomhusslänt med utsikt över sjön. ”Parkvägarna hålls öppna sommartid”, garanterade guideboken. Den första veckan i juni blev vårt sällskap ruggugglan och tre fot snö.

Väl mött!

Redaktionen