Med meddelanden från Minnesota.

I detta nummer:

HALVVÄGS MOT KÖRKORT

FULL KOLL PÅ PUMPARNA

TIPS OM TIPSANDETS SVÅRA KONST

DRICKSA I PRAKTIKEN

LUFTBRO UTAN BROAVGIFT

TYPISKT SVENSK DELIKATESSKORV

Halvvägs mot körkort

Klang och jubel! Vi har tagit körkort igen! Åtminstone nästan.

Körkort måste man nämligen byta när man flyttar från en delstat till en annan. Och de flesta delstater kräver att man då gör om teoriprovet. Som vår inspektör förklarade för oss: nere i Kansas vet de ju inte mycket om vinterkörning, eller hur?

Mot detta vattentäta (sic!) argument kunde vi inte invända, så vi satte oss framför varsin dator och började svara på frågorna. Ingen handlade dock om vinterkörning.

Teoriproven gick annars förbluffande väl denna gång. Vi visste ju redan att man ska köra ned i diket om bilen börjar brinna. Den redaktionsmedlem som klarade sig bäst hade bara ett fel. Hon trodde nämligen inte att motorcyklar företrädesvis skulle köra på cykelbanan före sväng.

Några körkort fick vi emellertid inte ut. Det som saknas är lite fler papper, bland annat fler identitetshandlingar. Pass räcker inte. För att få ta körkort här måste man styrka att passet inte är en bluff, till exempel genom ett amerikanskt skolbetyg, federal pilotlicens eller av polismyndigheten utfärdad fotolegitimation som styrker rätten att bära dolt vapen. (I sammanhanget känns det onekligen lite blekt att komma med ett svenskt personbevis i engelsk översättning. Men det ska duga, det också.)

Full koll på pumparna

Varje gång vi träffar på en Frankie blir vi lika glada! Bor man i USA är det uppriktigt sagt heller ingen särskilt svårt konst att glädja sig på detta vis.

Frank Lloyd Wright har nämligen ritat byggnader över hela USA.

Gör man en liten oskyldig utflykt till Hastings till exempel, stöter man omedelbart på en Frankie, närmare bestämt hans Fasbender Medical Clinic från 1957-59. Kliniken, som i dag ägs av en fondförvaltare, ser ut som en svensk sekelskiftesvilla, nedgrävd i marken så att bara det brutna taket och övre delen av murstocken till skorstenen sticker upp. (Har man sett några Frankie-hus slutar man till slut bry sig om varför han till exempel inte släpper in dagsljus och andra petitesser).

Och vem har ritat macken när man stannar för att tanka i Cloquet?

Rätt gissat: Frankie.

Just bensinmacken är faktiskt unik, eftersom det är den enda bensinmacken över huvud taget  av Frankies hand. Otroligt, att den ännu i bruk. Byggnaden är utformad som en två våningar hög styrhytt på ett fartyg som plöjer upp ur marken. Övervåningen i glas och skjuter ut som en kommandobrygga över prärien – härifrån har man full koll på pumparna. Dagens verkstad ligger i bottenvåningen. Övervåningen är förvandlad till ett rätt så skräpigt lager. Men byggnaden står kvar. Det är mer än man kan säga om arkitektens privatbostad ”Mäntylä”, från 1952 som byggdes alldeles intill. Den har ersatts av en Wal Mart. Där gick vi så att säga på pumpen.

Tips om tipsandets svåra konst

Dricks eller inte dricks är en ständig källa för diskussion – och ångest – i USA. Vem ska ha dricks? Hur mycket? Och hur ska jag överlämna dricksen?

Dricksande (”tipping”) diskuteras bland vänner, i tidningarnas frågespalter, på nätet, i böcker och filmer (vem kan glömma den långa inledande diskussionen i Quentin Tarantinos Reservoir Dogs 1992 där Mr Pink, spelad av Steve Buscemi, vägrar betala dricks i protest mot att samhället kräver att alla betalar dricks).

Ett vanligt, och fullständigt idiotiskt tips (sic!) är att man bara ska betala dricks när man fått extra service av något slag. Ett annat lika idiotisk påstående är att USA är ett fritt land, och att man därför inte behöver betala dricks. Redaktionen har varit med om en servitris som storgråtande slängde allt vad hon hade för händer och låste in sig på toaletten när vi av misstag betalade 1,5% istället för 15% i dricks.

Sanningen är att dricks förväntas inom de flesta serviceyrken, där lönerna är så lågt satta att det inte går att överleva utan extra pengar i handen. Vad man än anser om det, känns det inte direkt som läge att uppmana en storgråtande servitris att gå med i facket och kräva rimligare lön. Alltså hivar man upp några dollarsedlar till och håller på så sätt ett orimligt system – och en olycklig servitris – vid liv ett tag till.

Den som vill vara på den säkra sidan betalar mycket dricks till alla yrkesverksamma personer som gör något alls. Det blir förstås väldigt dyrt, men det finns människor med väldigt mycket pengar i Amerika som tillämpar denna taktik. En följd av detta är att på platser med hög densitet av rika människor förväntar sig folk i serviceyrken mer dricks än på platser med mycket fattigt folk. På Manhattan till exempel är den lägsta dricksen vid restaurantbesök 20%, medan den i resten av landet ligger på 15%. På Manhattan kan å andra sidan en hårklippning av en fashionabel frisör gå på 60 000 kr – räkna ut dricksen på det du!

En annan lurig sida av detta med dricksandet är att det fungerar som progressiv beskattning av kunderna. Man förväntas betala procentuellt mer dricks ju dyrare servicen är, och dessutom till fler personer. På McDonalds dricksar man inte alls, men på en lyxrestaurang bör man lägga minst 20% till servitrisen, $20-$100 till hovmästaren, 15% av vinnotan till vinkyparen, 10-15% till bartendern, $1 per plagg till garderobiären, $1 till p-vakten, samt 50 cent- $1 till toalettvakten. Den ende som inte ska ha någonting är diskplockaren.

Sistnämnda pekar på något märkligt i det amerikanska drickssystemet. Ofta motiveras som sagt det hela med att de som arbetar inom serviceyrken tjänar så dåligt att de inte kan överleva utan dricks. Servitriser kan ha en grundlön på $3-$5 per timme. Varför ska då inte den lågt betalda diskplockaren och McDonaldsexpediten ha någon dricks? På sådana frågor har redaktionen inget svar.

Dricksa i praktiken

Vardagen i USA är full av situationer som aktualiserar dricksfrågan. Ska man till exempel betala dricks till killen som fyller tanken på bilen? (I vissa delstater får man inte fylla tanken själv.)

På en websajt redaktionen konsulterat skrev en glad debattör att det är lika vansinnigt att dricksa bensinkillen som att ge dricks till brandkåren. Snabbt svarade en annan person att det är klart att man ska ge dricks till brandkåren, i synnerhet om den har frivilliganställda. Och förresten: förr i världen var det faktiskt så att brandkåren lät hus som inte betalade brandskatt brinna ner, tillade en tredje person. Så är det faktiskt fortfarande på en del platser i tredje världen, fyllde en fjärde person i! (Vad redaktionen förstår inbegriper tredje världen även Minnesota, där brandkåren i Minneapolis faktiskt lät ett oförsäkrat hus brinna ner häromveckan.)

På hotell dricksar man liksom på restauranter efter hur dyrt rummet är. På enkla motell lägger man en eller ett par dollar per person och natt till städerskan, på nattduksbordet eller i ett kuvert. På hotell går minst fem dollar per natt till städerskan. Där förväntar sig också conciergen $5-$10 för varje tjänst, piccolon $10 för att bära bagaget till rummet och ytterligare en femma om han lyckas tränga sig in och visa var fjärrkontrollen ligger. Beställer man upp mat till rummet lägger man på 15% av notan. Hjälp med att få tag i taxi ersätts med en eller ett par dollar.

Andra drickskrävande serviceyrken:

Bartender                             10-15%

Bensinkille                            $1-$2. Upp till $5 om killen också kollar oljan.

Bilmekaniker                        Oftast ingen dricks. Om dricks: $10 – $20 för jobb upp till $500, och $50 för jobb däröver.

Bärare (på flygplatser etc) $1 per väska.

Frisör                                      15%. Några extra dollar till dem som tvättar och schamponerar.

Parkering                              $1-$2 för att de hämtar bilen. Mer om de hjälper till med bagage.

Pizzautkörare                        $1-$5 beroende på hur långt de kört. $2 normaltaxa.

Snabbköpet                           Oftast ingen dricks. Om dricks: $1 per påse de packar. Mer om de bär ut dem till bilen.

Taxi                                         15%

Observera att statligt anställda inte för ta emot dricks. Det räknas som muta. Därför ska man inte dricksa brevbäraren som bär ut posten. (Däremot är det helt okej att dricksa sin handy-man i fastigheten om han bär upp posten till lägenheten.) Som kompensation för att brevbärarna inte får någon dricks finns i USA ett system med julklappar till alla som gett service under året (inklusive dem som tidigare fått dricks). Sin brevbärare ger man lämpligen ett vackert julkort, tillsammans med en fet dollarsedel och en förhoppning om att få post också följande år.

Luftbro utan broavgift

Broavgifter behöver man däremot sällan betala. Inte ens vid överfart på de många märkliga broar som finns i det här landet. Världens största och snabbaste är de också. Ta bara den i Deluth – ”världens största och snabbaste Aerial Bridge”. Bron hissas upp när det kommer båtar och hissas ned igen när de har passerat. Ett fascinerande skådespel! Uppfarten tar 2,5 minut och nedsänkningen lika länge. Bron är 70 meter hög och 117 meter lång. När den vart 15:e år målas om måste hissanordningens motvikter justeras. Så tungt väger färgen som går åt.

I princip ser bron ut som den gjorde då den invigdes 1905, för att brygga över en kanal i Lake Superior som också skiljer delstaterna Minnesota och Wisconsin från varandra. Dagens struktur är från 1930, men byggd inuti den gamla. En kökkenmödding om man så vill, där C.P. Turners ursprungliga design förstärkts av ingenjörsfirman Harrington, Howard, and Ash. Det är med viss stolthet redaktionen konstaterar varifrån de 10 000 sjöarnas delstat hämtat hjälp med konstruktionen. Harrington, Howard and Ash kom nämligen från – Kansas. Som bekant en av USA:s vattenfattigaste delstater.

Typiskt svensk delikatesskorv

Varje dag lär vi oss att vi vet väldigt lite om Sverige. Till exempel om vad som är typiskt svenskt. Inte visste väl vi att förbudet mot att spotta och springa omkring med dragen sax på bed & breakfasts härstammar från vår stolta nation. Inte heller att Swedish doughnuts i själva verket är en vanlig amerikansk doughnut, förklädd av ett lager kanel och socker (till salu bland annat i Lindstrom, där utvandrarna Kristina och Karl Oskar står staty).

Efter att ha smakat, vet vi dock numera att typiskt Swedish Coffee är kaffe blandat med äggvita som drar bitterheten ur bönorna. Och så har vi äntligen ätit den mytomspunna Swedish Potato Sausage – den svenska potatiskorv som vi hittills bara hört talas om. Förbluffade svenskättlingar har då de gett oss komplimanger för denna typiskt svenska delikatess utbrustit: Vad? Vet ni inte vad det är? Följt av en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, antagligen för att de vid ett sådant svar starkt börjat betvivla vårt ursprung.

Redaktionens gissningar om att delikatessen skulle vara något slags julkorv, alternativt stångkorv, var givetvis käpprakt åt skogen. Formatet är det enda som är likt. Smaken är nämligen den alldeles underbara effekten av en exakt mix rå potatis, peppar, nöt- och fläskkött.

Så här gör man:

SWEDISH POTATO SAUSAGE

1 kg magert nötkött, finhackat eller grovmalet
1 kg magert fläskkött, finhackat eller grovmalet
1 kg rå potatis, skuren i pyttesmå kuber
3 medelstora, finhackade gula lökar
1 tsk kryddpeppar (några byter mot svartpeppar)
1/2 kopp vatten eller köttbuljong
2 msk salt
1 tsk vitpeppar
Stoppa korvarna.
Koka eller stek.

Har man fryst dem, tillagas de från djupfryst skick: lägg korven i en stekpanna. Häll på vatten så att korven halvvägs täcks. Koka 20 minuter. Vänd en gång under tiden.

Kanske känner någon i läsekretsen till denna smakupplevelse från unga år? Vederbörande får i så fall gärna höra av sig med recept, tillagningsformer och serveringsförslag.

Duraflame – en evig låga

Redaktionen firade i veckan ”Happy Anniversary” på en Bed & Breakfast i Hastings. Minnesgoda läsare erinrar sig säkert att redaktionen tvingades gifta sig inför den förra USA-sejouren. Detta tyckte den nu var värt att fira.

B&B-kulturen i USA har varit under stark tillväxt de senaste trettio åren. Inte sällan är det så kallade historiska byggnader som omvandlats till romantiska hotell. Det vi checkade in på var ett ståtligt Queen Anne-hus från 1890 med tinnar och torn. I sistnämnda bodde vi med en bubbelpool inrättad i själva tornet. Det kändes kanske inte som en antikvariskt helt självklar lösning, lika lite som den stora braskamin som stod bredvid poolen, men redaktionen skred snabbt till verket och slog i vatten (i poolen), champagne (i glasen) och tände i spisen.

Sistnämnda aktivitet öppnade en ny spännande värld för oss, som tidigare aldrig eldat i Amerika. Minnesota består visserligen till stora delar av skog (vilket inom parantes lär ha varit skälet till att många nordbor sökte sig hit, inte minst finska skogshuggare) men elda gör man inte med ved. Det blir alldeles för rökigt. I stället använder man konstgjorda vedklabbar, individuellt förpackade. Dessa ”firelogs” är tillverkade av återbrukad cellulosa som blandats med vax. Det är bara att tända på förpackningen – som fungerar som tändpapper – så brinner det vackert i cirka två timmar, och lämnar bara försumbara spår efter sig. Olika märken har olika egenskaper och vaxblandningar. Det finns till exempel de som har inlagda knasterljud så att det sprakar hemtrevligt. Naturligtvis helt utan risk för att det sprätter. Det finns ”firelogs” gjorda av återbrukat kaffe som  sprider en mild fin doft, och de finns de som doftar citron…

Avslutningsvis…

…tänker redaktionen nu fira GAIS triumfatoriska uppgång i allsvenskan med en rejäl lunch bestående av svensk potatiskorv och ägg!