Med meddelanden från Minnesota.
I detta nummer:
FAVORIT I REPRIS – HALVVÄGS MOT KÖRKORT
EN FÖRTROLLAD VÄG
MÅNGA ÄR LÅNGA OCH SVÅRA ATT FÅNGA…
KÄRNFRISKT I RICHLAND
1-0 TILL MJÖLKVARNARNA
KLART SOM KORVSPAD
Favorit i repris – Halvvägs mot körkort
– Det där är väl inget personbevis? Det säger ju inte ens när du är född!
Sade körkortsmyndigheten och fnös åt svenska skatteverkets utfärdade intyg på engelska, för säkerhets skull med en massa stämplar och blått bläck i underskriften.
Där stod vi alltså med lång näsa och våra svenska identitetshandlingar.
Fortfarande utan körkort.
Efter stillsam övertalning (ca två timmar), rad för rad-jämförelser med passet och ytterligare papper akut faxade från Kansas gick myndigheten trots sin tvekan över de många siffrorna i det ”så kallade personnumret” slutligen med på att låta oss avfotograferas för Minnesota-körkortet i alla fall.
Tro nu inte att vi för den skull fått korten i handen. De tar nämligen 4-6 veckor att tillverka samt sända ut med posten. Under tiden far vi omkring med gula papperslappar, stämplade av vår lokala körkortsmyndighet och undertecknade med svart bläck. Papperslapparna gäller tills de riktiga är klara som tillfälliga körkort. Dock endast under förutsättning att vi kan styrka vår identitet.
Ni fattar…
En förtrollad landsväg
Från Highway I-94 kan man åka 32 miles på den förtrollade landsvägen (The Enchanted Highway) till staden Regent.
Den är på många sätt representativ för dådkraften i detta märkliga land.
”Konstnären” bakom de stora plåtskulpturerna heter Gary Greff. Efter att ha arbetat som lärare och rektor återvände han efter 18 år till sin hemstad Regent med planer på att tillverka och sälja konserverad lök. Det blev dock inget av med de planerna. I stället lade han märke till hur folk stannade och tittade på en plåtgubbe med högaffel som en bonde svetsat samman och placerat vid vägen.
”Aha! Detta kan bli ett sätt att väcka nytt liv i min gamla hemstad”, tänkte Gary och lyckades vinna stadens och dess invånares stöd för sin ambition att förvandla vägen till en turistattraktion.
1991 uppfördes Plåtfamiljen, följd av Teddy Roosevelt rider igen 1993, Fasaner på prärien 1996, Gräshoppor på fältet 1999, Flygande gäss 2001 och Hjortkorsning 2002. Alla designade av Gary, som inte har någon tidigare konstnärlig erfarenhet.
Gary fortsätter att producera nya plåtskulpturer med hjälp av högstadieelever i Regent, där han bor i en trailer. Hans dröm är att göra Regent till världens metallkonstcentrum, och kanske bygga en enorm golfbana där alla träd är gjorda av metall… eller kanske en minigolfbana av metallskrot… eller varför inte en temapark!
Många är långa och svåra att fånga…
…sjöng Olle Adolphson (efter en text av Beppe Wolgers) i en sång om okända djur. Kanske tänkte han då på skedstören som fortfarande simmar omkring, som levande fossiler, i de stora floderna i USA? Okänd är den förstås inte för många amerikaner med sportfiskeintresse, men redaktionen blev ganska förstummad vid upptäckten av denna underliga bamsing under sin resa i Montana. På engelska heter firren Paddlefish (och på latin Polyodon spathula). Och det är precis vad den är – en lång paddel med en fisk i bakändan.
Skedstören blir lång och tung. Normallängden är omkring en och en halv meter, varav paddeln utgör en tredjedel och vikten ligger på närmare 30 kg. Den största Paddlefish som fångats vägde nästan 90 kg. Inte undra på att den är en populär sportfisk.
Paddeln lär fungera som antenn och känner av elektriska fält som hjälper den att hitta ansamlingar av plankton. De simmar med öppen mun och filtrerar det gottiga vattnet mellan gälarna i hopp om att vattenloppor och annat smått ska fastna. Utfiskning och vattenregleringar har gått hårt åt skedstören på många håll i USA, men det finns som sagt fortfarande gott om den i de nordliga tillflödena till Missouri River.
Kärnfriskt i Richland
Än en gång har vi haft tur som tokar. Vi har nämligen träffat Roger Rhorbacher, 85. Pigg som en mört, slank som en vidja, vig som en värja, trevlig som tusan och skärpt som få. Som ung kemist förflyttades han år 1944 från Minneapolis, Minnesota, till Richland, Washington, utan några särskilt klara besked om vad han egentligen skulle göra där.
Inte konstigt.
Det var mycket hyschpysch kring det viktiga statliga uppdraget – utvinna plutonium för tillverkning av atombomben.
Roger anlände till lilla Richland, då en ort med 240 invånare som snart skulle expandera till en hel stad om ca 16 000 personer, de flesta anställda vid kärnkraftsanläggningen som kom att kallas Hanford Site.
Rogers arbetsgivare, Du Pont Corporation, anlitades för konstruktionen av såväl kärnkraftsverket som staden. Och för att rita den senare anlitade Du Pont ingen mindre än svenskimmigranten Gustav Albin Pehrson – då mest känd som Spokanes Art Deco-mästare nummer ett.
Minnesgoda läsare av Prärie-Nytt minns möjligen redaktionens tidigare önskedröm om att någon gång kunna leta efter eventuellt kvarvarande spår av detta jätteprojekt. Nu, när vi äntligen lyckats förverkliga den drömmen, kan vi bara konstatera att förbluffande mycket finns kvar. Såväl av husen, som av stadsplanen med staden utlagd som en halvcirkel från Columbia Rivers ena strandkant.
Pehrsons uppgift var att rita en stad där de anställda skulle trivas (så att de ville stanna hemma då de var lediga, inte gå på krogen någon annanstans och pladdra bredvid mun). Enligt intervjuer med familj, kolleger, tidigt inflyttade etc., ville Pehrson personligen också skapa en så långt det var möjligt jämlik stad.
Han utvecklade 25 hustyper av olika storlek, som ligger blandade (och finns kvar) kring shoppingcentras och skolor (som inte längre finns kvar) där människor skulle ha möjlighet att stanna till och umgås samtidigt som de uträttade ärenden. Skillnaderna i till exempel storlek på husen, berodde på familjernas storlek snarare än inkomst.
Vår guide Roger hamnade likt många andra unga, ännu ogifta män i det minsta av samtliga hustyper som togs fram: 2-BR Prefab. Att kvalitet och utförande var lika stort, oavsett typkategori, är en av förklaringarna till att så många av också detta det minsta av hus fortfarande står kvar, även om de många gånger är kraftigt ombyggda.
Extra roligt i dag är att de som vuxit upp i staden är så påtagligt stolta över att bo, eller ha bott, i något av dessa hus – numera till salu även som juldekorationer i stadsmuseets butik.
Det är med andra ord inte bara det torra klimatet som bidrar till att dessa hus kommer att hålla länge. Det var liksom prima virke, redan från början. Precis som i Roger, som har ytterligare en förklaring till att både han och husen fortfarande finns kvar:
– Lite strålning skadar inte.
1-0 till mjölkvarnarna
Arkitekter och allmänhet har dock inte alltid samma smak. Att klyftan kan vara stor illustreras också av det bråk som blossat upp kring redaktionens idol Jean Nouvels New Guthrie Theatre i Minneapolis.
Inte nog med att arkitekten är fransman, vilket kan vara illa nog i USA. Han har dessutom ritat en byggnad som enligt ilskna opponenter är ”lika trist gråblå som vädret” och ”liknar vilken gammal mjölkvarn som helst”.
Så vad säger arkitekten till sitt försvar?
”Jag har velat fånga den för Minneapolis så typiskt, gråblå skymningstonen och i gestaltningen knyta an till de gamla mjölkvarnarna utmed Mississippi.”
Redaktionen, som verkligen högaktar Jean Nouvel, måste tillstå att den i nuläget tycker det står ett-noll till mjölkvarnarna.
Klart som korvspad
Ni är verkligen en fantastisk läsekrets!
Redaktionen fick snabbt som attan svar på förra numrets fråga om vad Swedish Potato Sausage egentligen är för någonting. Och allra snabbast från Värmland, där en av redaktionens bästa vänner är född och uppvuxen på bland annat – Värmlandskorv (eller Potatiskorv). Denna avnjöts under nämnda uppväxt alltid kokt, företrädesvis med potatismos och senap.
Från en annan kär vän, eller signaturen Kerstin E., har vi från en helt annan landsända, nämligen Gotland, fått en ytterligare klargörande insändare i ämnet:
”I senaste numret av den förträffliga (etc, etc…) läste jag om den märkliga svenska korv som redaktionen bjudits smaka. Vid genomläsning av bifogat recept leddes mina tankar norrut, varefter ett kulinariskt verk betitlat Goda Sidorna, sammanställt av kocken Björn Halling och utgiven av TeleMedia år 1994, konsulterades. Och si, mina misstankar bekräftades då ett mycket snarlikt recept finns att läsa å sidan 36. Tvenne avvikelser av vikt kan noteras: 1: löken skall vara röd dito, och 2: man rekommenderas att istället för fjälster använda vanlig, genomskinlig plastfilm (!), som viras ”flera varv” runt färsen. Därpå påpekas nogsamt att korven därefter ”kokas försiktigt” i 20 minuter.
Redaktionen uppmanas att vid nästa avsmakningstillfälle unisont uppstämma ”Ack Värmlandskorv du sköna…”, samt att, om icke kokta blandade rotfrukter serveras som tillbehör, förvånat höja ett valfritt ögonbryn och därpå efterfråga desamma. Samt även förhöra sig om förekomsten av grov senap, vilket tillbehör å det bestämdaste påbjudes av ovannämnde kock. Därefter torde det stå klart för var och en, ”såsom korvspad”, att den ärade redaktionen har sina rötter i ärans och hjältarnas land!
Med hopp om ännu ett läsvärt Prärienytt med det snaraste!
Vänliga hälsningar till hela redaktionen!
Kerstin E.
Med vänliga hälsningar till hela läsekretsen – och förhoppningen om att förhoppningen ovan med detta har infriats – sätter redaktionen punkt för denna gång.