Med meddelanden från Minnesota.
I detta nummer:
SKOL FÖR VIKINGARNA!
VÅR MASKOT RAGNAR
PALATS MED PLATS FÖR MAJS
NEW YORK VERSUS NASHVILLE
MATRAPPORT FRÅN BILSÄTET
FINT MED FETT
SÄKRASTE SITSEN
PIPSTEN I PIPESTONE
INGEN PRUTMÅN PÅ PRÄRIEN
Skol för vikingarna!
Minnesota är fullt av vikingar. Det finns otaliga företag som inkorporerat vikingar i sitt namn eller sin logo för att påvisa sitt skandinaviska ursprung. Men de mest kända vikingarna i USA är tveklöst fotbollslaget The Minnesota Vikings, som man kan se i tevesända drabbningar från NFL. Laget bildades 1961 och bär färgerna lila och guld. Loggan föreställer en blond viking, med mustasch och spetsiga horn, och spelarna har bilder av horn på sidan av hjälmarna (hade kanske varit skojsigare med horn på hjälmarna?). Supportrarna bär ofta så kallade ”Helga Hats”, vikingahjälmar i lila och guld och sjunger stridssången:
Skol, Vikings! Let’s win this game. Skol, Vikings! Honor your name.
Go get that first down, then get a touchdown,
Rock ’em, sock ’em, fight, fight, fight, fight!
Skol, Vikings! Run out the score; You’ll hear us yell for more.
V-I-K-I-N-G-S! Skol, Vikings, let’s go!
(Skol syftar på svenskans “skål”, inte att spelarna behöver sätta sig i skolbänken igen)
Vår maskot Ragnar
Varje lag med självaktning har en maskot. The Vikings maskot heter Ragnar, fast han egentligen fick namnet Joseph Juranitch av sina föräldrar i Milwaukee 1961. Ragnar har levt sitt liv som en riktig bärsärk (bbbbbb på engelska), men har lugnat ner sig på senare år. Dock fortsätter han att ansa hår och skägg med hjälp av en välslipad yxa. I denna rakningens konst innehar han också världsrekordet (8 minuter 43 sekunder, satt 1982). Jobbet som maskot fick han 1994 och han var den som startade trenden att maskoten åker in på stadion på en fet motorcykel.
Palats med plats för majs
Ända sedan redaktionen senast var här, har den velat se Corn Palace i Mitchell, South Dakota. Morisk 1800-talsarkitektur med lökkupoler, tinnar och torn hade vi läst om att det skulle vara. Och så förstås om att byggnadens yttre varje år kläs med årets skörd av vete och majskolvar i olika färg till ”världens största fågelbord”, som palatset också brukar heta.
Eftersom Mitchell inte ligger mer än fem timmar och arton minuters körväg från Minneapolis var det förstås inte mycket att tveka om. Upp i Jeepen och iväg. Och vilken upplevelse!
När vi kommer fram är utsmyckningsarbetet på upploppet. Den lokala konstnären och teckningsfröken Cherie Ramsdell (som fick pris som Årets lärare i Mitchell 1994) hade gjort en massa fina skisser på boots och sporrar, prärie, hästar och cowboys i solnedgången. Skisserna var utförda i vitt på svart våtpapp, i sin tur spikad på spånplatta – det vanligaste väggmaterialet här. På stora kranliftar stod hantverkare som med luftpistoler spikade fast halverade majskolvar i rasande fart. Andra var på marken i färd med att sortera majskolvar efter färg, snoppa dem och med såg klyva dem på längden.
– Well you know, det fungerar ungefär som i målarböcker. Det enda man behöver göra är att spika rätt färg i rätt ruta, som en av dem sa, tillfreds över att just ha hittat den ovanliga majskolvfärgen silver till ett hattband.
Ca 14 000 liter majskolvar och två ton säd, halm och gräs går det åt. Då täcker det även interiören, som till vardags används för till exempel 150 lokala basketbollmatcher om året. Det moriska träpalats som vi läst om, fanns tyvärr inte längre kvar. Men tinnar, torn och lökkupoler ingick även i den mer brandsäkra ersättningsbyggnad från 1920-talet som står där i dag (ombyggd till oigenkännlighet på 1960-talet dessutom).
New York versus Nashville
Redaktionen hade älskat att få höra countrysångerskan Terry ”I just wanna be mad for a while” Clark sjunga i dessa domäner. Tyvärr missade vi konserten precis. Men även i Minneapolis är det väl försörjt med musik för den som gillar country. Och vem gör inte det? Red. har till exempel tillsammans med drygt 13 000 andra personer redan hört och sett Keith Urban spela skjortan av publiken. Vi tjoade och booade tillsammans med hans mest hängivna fans högst upp under takåsarna och ser närmast fram emot rapporter om hur det kommer att gå för stackars konkurrenten Brad Paisley när han kommer hit. Som alltid i vit cowboyhatt.
Ingen av oss countryfans förstår för övrigt varför countrygalan i år för ska hållas i New York (Madison Square Garden 15 november) i stället för i Nashville (på Grand Ole Opry). Det befaras inte heller countryartisterna göra. De som får Oscarsstatyetter, Grammisar och Emmys måste som bekant betala sina resor själva till Kalifornien eller var det nu är som priserna delas ut. Men countryartisterna som nominerats för årets Country Music Awards får resa och uppehälle i New York betalt, inte bara för sig själva utan även för roddare och upp till elva bandmedlemmar. Arrangören CMA (Country Music Association) befarar att musikerna annars inte vill komma. Och det är väl självklart. Vad ska man i New York att göra?
Matrapport från bilsätet
Redan mathållningen är helt annorlunda i New York än i Tennessee. Till exempel kan man inte på samma sätt äta i sin bil, eftersom bilar knappt ens får plats på Manhattan.
Ni som följt Prärie-Nytts tidigare utgivning, vet redan att amerikaner helst undviker att stiga ur bilen. Även när de ska köpa och äta mat. Därför har nu till och med ”upscale restaurants” (snobbhak) börjat erbjuda ”curbside service”, dvs att man kan beställa och få sin mat levererad till förarsätet. Nästan hälften av amerikanernas matkostnader (47%) läggs på restaurangbesök, men ätandet i själva restauranglokalerna har faktiskt minskat under de senaste 20 åren (från 93 mål per person och år 1985 till 80 i år 2005), medan take-out-mealen har ökat (från 33 till 57).
Men vad beställer amerikaner egentligen?
Ny färsk statistik visar de tio vanligaste maträtterna för män respektive kvinnor:
Män
1) Hamburgare
2) Pommes frites
3) Pizza
4) Breakfast sandwich (oftast muffins med diverse ägg, korv och bacon)
5) Side salad (dvs salad vid sidan av huvudmålet)
6) Ägg
7) Doughnuts (alltså munkar, eller för er sydsvenskar som insisterar: flottyrringar)
8) Hash browns (stekt potatis)
9) Kinakäk
10) Sallad (som huvudrätt)
Kvinnor
1) Pommes frites
2) Hamburgare
3) Pizza
4) Side salad
5) Chicken sandwich
6) Frukostsandwich
7) Sallad
8) Kinakäk
9) Chicken nuggets eller strips
10) Ris
Fint med fett
Nu ska man av dessa listor inte förledas tro att amerikaner inte noga överväger sina val av mat, utifrån exempelvis hälsoaspekter.
Jämför listorna med svaret på frågan “Om du kunde äta obegränsat med mat utan att bli fet, vilken mat skulle du då välja?”
26% svarade glass, 22% pizza och 13% cheeseburgers. Som synes ett litet annat utfall…
Trenden tycks här annars gå mot fetare och större igen, efter några år av relativ hälsokost. Nya ”Monster Thickburger” på Hardee’s och Carls J:r som ensam innehåller 1 420 kalorier är en succé liksom Burger Kings ”Enormous Omelet Sandwich” som ledigt tillfredställer hela dagsbehovet av onyttigheter med sina dubbla ostskivor, två stekta ägg, tre baconskivor och en korvskiva.
Men tillgänglig statistik visar att amerikaner trots insatser från snabbmatsproducenterna inte blivit fetare med åren. Andelen överviktiga är ungefär densamma idag som för fem år sedan (dvs 65% av befolkningen och en tredjedel av barnen). 25% uppger sig gå på diet och 61% säger sig vilja gå ner i vikt. Det är dock tveksamt om de behöver det. Under de senaste 20 åren har andelen som tycker att det är oattraktivt med övervikt minskat från 55% till 24%.
Fett är fint.
Säkraste sitsen
I USA är det faktiskt säkrast att hålla sig i bilen. Åtminstone i städer där man kör mycket bil. De mest farliga städerna att gå i, om man är barn i varje fall, är Memphis, St Louis, Oklahoma City, San Antonio och Houston. De minst farliga är Austin, Seattle, Portland, San Francisco och Pittsburgh. Det tycks som att ju tätare bebyggda städerna är, desto mindre farligt är det att gå till fots. De städer som har trottoarer förefaller också mer fotgängarvänliga. Det största problemet är emellertid, enligt ansvariga myndigheter, att allt färre barn vet hur man beter sig som fotgängare. 1969 gick hälften av alla barn till skolan, idag är det bara omkring 10% som tar sig dit för egen maskin.
Pipsten i Pipestone
Apropås bilåkning har redaktionen börjat tycka att de knappt kilometerlånga promenadslingor som brukar finnas vid sevärdheterna är alldeles lagom långa. Till exempel den vid nationalmonumentet Pipestone, i Minnesotas sydvästra hörn.
Monumentet omfattar till ytan de gruvor som indianerna traditionellt brutit den röda stenen till sina ceremoniella pipor i. (Enligt monumentets förvaltare betyder ”traditionellt” i det här fallet fr o m1600-talet, då indianerna fick möjlighet att köpa metallverktyg från vita resenärer.) Redaktionens favoritkonstnär och västernskildrare George Catlin (1796-1872) har förstås målat av gruvorna, men också skrivit ned platsens historia såsom han fick den berättad för sig 1836. I gamla tider ska Den store anden ha uppenbarat sig vid berget i form av en stor fågel. Fågeln kallade alla indianstammarna till sig, bröt en sten, formade den till en pipa och rökte. Han lät pipan vandra runt bland de närvarande och förtalte under tiden att den röda stenen var indianernas kött, att de alla var skapta ur denna sten, att stenen alltså tillhörde alla, att den därför var helig och att den inte fick användas till annat än pipframställning. Det är alltså ganska lätt att föreställa sig upprördheten över de vita nybyggare som senare kom och utan urskillning började bryta sten för att bygga banker och bostadshus i Pipestone, Jasper, Sioux Falls och andra städer i närheten.
Hur demokratisk brytningen av stenen de facto var bland stammarna är lite oklart. Det var Yankton Soiuxer som år 1858 friköpte det 2.5 kvadratkilometer stora området för att skydda stenen. 1928, då stammen ”bosatt sig” (som det heter i monumentet-informationen) i ett reservat 240 mil därifrån, sålde de marken till den amerikanska staten som 1937 gav den skyddad status som monument.
Indianer av alla stammar bryter fortfarande pipsten här. De är för övrigt de enda som får göra det, numera. Några av dem sitter ibland och snidar piphuvuden inne på museet. Utanför finns nämnda lagom långa promenadväg, preparerad med betongplattor så att det är lätt att gå samt försedd med många soffor för vilsam utsikt bland annat över forsen som porlar genom området.
Ingen prutmån på prärien
När det gäller affärer är amerikaner, som framgått, mycket förslagna. Den mindre förslagna redaktionen förstår fortfarande ibland först för sent, att det som påstås vara en fornlämning i själva verket är en ripoff (penning-plundring). Och nu har det hänt igen.
Höstfärgerna brinner! Nu är rättan tid att se torvhuset på prärien!
Än en gång handlar det om spåren efter den berömda barnboksförfattarinnan Laura Ingalls Wilder som skrev serien om nybyggarfamiljen Ingalls prärieäventyr under 1800-talets sista årtionden.
Iväg alltså. Till Sanborn. Och där stod i och för sig några torvhus, men de var nybyggda 1987 av Stan Mc Cone. Samme Mc Cone med fru Virginia har inrett husen som hyrs ut som bed & breakfast. Den omgivande prärien går absolut inte att klaga på, och husen är så trovärdigt uppförda att TV-kanalen History Chanel spelade in avsnittet ”Frontier Homes” i sin ”Save our history”-serie här för några år sedan. Men att betala en 50-lapp för att få läsa den skylten tyckte vi var lite väl magstarkt.
Inte blev det bättre i Walnut Grove, plats för ett av ca tiotalet Laura Ingalls Wilder-museer. Upp-piggade av en alldeles äkta Plum Creek-skylt skyndade vi ur bilen. Men museet var förstås nybyggt med en utställning av hur ”det kunde ha sett ut” då Laura med familj reste genom Minnesota. Museipersonalen tipsade snällt om att den sannolika platsen för familjen Ingalls torvhus fanns markerad bara några kilometer därifrån. Och jodå. Det lilla huset vid plommonån fanns markerat med en skylt samt en träpåle körd ned marken. Mot en relativt hutlös p-avgift kunde man på en farmares tomt i närheten dessutom promenera i ”Laura Ingalls Wilders fotspår vid plommonån”. Men den gubben gick inte! Säg inte att vi inte lär oss.
För övrigt…
…vill redaktionen påminna om att det i söndags, den 9 oktober, var Leif Eriksson-dagen. Leffe var, som varje stolt skandinav vet, den förste att upptäcka Amerika för lite styvt tusen år sedan. Femhundra år före Columbus! Väl landstigen upptäckte han också några skraelingar (dvs indianer) men de brukar liksom inte räknas in i historien.
1964 beslöt den amerikanska kongressen att göra den 9 oktober till minnesdag över Leifs upptäckt av Nordamerika. Dagen infaller alltså påfallande nära Columbusdagen (den andra måndagen i oktober) som är amerikansk helgdag och därmed en dag för shopping på de stora Columbus-dags-reorna.
Keep shopping!