Med meddelanden från Minnesota.

I detta nummer:

VIKINGATIDA TORN BLEV BRITTISK MJÖLKVARN

SVENSKARNA STÅR PALL

SVENSKA KYRKAN ÄLDST I USA

JUBILEUMSPARK I FÖRFALL

PRESSEN AVHYST I WISCONSIN

AVSLUTNINGSVIS…

Vikingatida torn blev brittisk mjölkvarn

Under sommaren har redaktionen färdats många, långa mil till Newport, Rhode Island, för att se den plats där skandinaviska vikingar år 1000 anlade den första vita kolonin på den amerikanska kontinenten. Som mest imponerande lämning från denna tid reser sig det så kallade Newport-tornet mitt i staden.

Det var i början av 1800-talet som stenruinen identifierades som ett autentiskt vikingafynd av den danske arkeologen Carl Christian Rafns, efter att han fått sig en teckning tillsänd av det historiska sällskapet i Newport. Tornet, och skelettet efter en viking i rustning som hittats i Fall River strax norr om stan, fick Henry Longfellow att skriva dikten ”The Skeleton in Armor”, först publicerad i Knickerbocker Magazine 9 januari 1841. I dikten kopplas skelettet av en viking som flytt sitt hemland tillsammans med sin käresta, samman med en tornruin i Newport som då ansågs vara vikingatida:

Three weeks we westward bore,
And when the storm was o’er,
Cloud-like we saw the shore
Stretching to lee-ward;
There for my lady’s bower
Built I the lofty tower,
Which, to this very hour,
Stands looking seaward.

Fantasilösa forskare har senare avfärdat tornet som 1600-tal (en väderkvarn byggd av engelska bosättare) och skelettet som en indian (skelettet förkom i en brand under 1800-talet så det är omöjligt för oss skandinaver att i dag insistera på den DNA-undersökning som en gång för alla skulle kunna bevisa dess skandinaviska härkomst).

Svenskarna står pall

Försöken att utplåna de skandinaviska spåren är också tydliga längre söderut, i Delaware. För att friska upp det historiska minnet kan vi påminna om att den dåvarande stormakten Sverige under det tidiga 1600-talet anlade kolonin New Sweden här i USA. Kolonin var den första permanenta vita bosättningen i Delaware och den var föredömligt jämlik och rättvis – precis som Sverige i dag! Enligt de utställningar som finns på plats där de första svenska (egentligen mestadels finska) bosättarna en gång satte fot, var vi givetvis snälla mot indianerna. Och kolonins ende svarte invånare – Anthony – var självklart en fri man.

Sverige – som till ytan dåförtiden innefattade hela Finland, delar av Norge och Ryssland, och som politiskt kontrollerade stora delar av nuvarande Polen, Baltikum och Tyskland – ville alltså gärna öka sitt inflytande lite till. För att kunna handla med bland annat tobak och pälsverk grundades New Sweden Company 1637. Under befäl av Peter Minuit (en holländare) avseglade samma år företagets första expedition med skeppen Kalmar nyckel och Fogel Grip. I mars 1638 landsteg besättning och passagerare på platsen för nuvarande Wilmington i Delaware, och byggde fortet Christina för att hylla Sveriges minderåriga drottning.

Under de följande åren fick kolonin påfyllning av ytterligare tolv skeppslaster med svenskar, totalt 600 personer som spred sig från Delaware River in i nuvarande Delaware, New Jersey och Maryland, och som i kolonin – New Sweden – reste stockvirkeshus av en kvalitet som imponerade på andra bosättare.

Efter den kortvariga kolonins fall 1655 beskrivs de kvarlämnade svenskarna och finnarna i samtida källor leva ett fattigt och smutsigt liv. William Penn (han som köpte hela Pennsylvania) beskriver dem visserligen som starka och arbetsamma, men utan större kulturella traditioner, och Pehr Kalm skriver 1748 att svenskarna blivit mer och mer lika indianerna. Men det svenska språket och svenska traditioner överlevde under lång tid.

Av de tidigaste timmerhusen finns inga spår, men det finns några stockvirkeshus kvar från sent 1600-tal som konstruktionsmässigt pekar mot svensk-finskt påbrå. Några finns på museer, andra står i motorvägsmot. Ett återfann redaktionen som relativ oas i ett slitet slumområde och ytterligare ett – en timmerstuga – avstod vi uppriktigt sagt från att leta klart efter sedan vi på en bensinmack uppmanats av en muskulös byggjobbare att ge oss av illa kvickt: ”you better not ask around for it you know, this isn’t a very safe area” (han inspekterade oss upp och ned och drog möjligen slutsatsen att det var lika klent beställt med vårt förstånd som våra muskler…).

Den oförtröttliga redaktionen, rustad till tänderna med skriftliga uppgifter från tidigt 1950-tal, hade då stannat till för att fråga efter ortens bibliotek i syfte att i dess lokala arkiv luska vidare efter timmerstugans belägenhet. Ingen bra idé, tyckte vår välvillige kompis som om han haft tid nog erbjudit oss eskort till för bleka svenskar säkrare environger. Vi kan genom detta dra åtminstone en slutsats: Står stugan kvar så gör den det i ett ekonomiskt eftersatt område med hög arbetslöshet, hög kriminalitet och omfattande social utslagning.

Svenska kyrkan äldst i USA

Svenskarna lärde inte bara sina nya grannar att bygga timmerstugor, de bedrev även mission. En av dem, Johannes Campanius, översatte till och med Lilla Katekesen till Algonquin för att bättre kunna kommunicera med lokalbefolkningen. Campanius lär också ha varit den som initierade den första kyrkan, ett timmerhus på Wicaco Island i Delaware River, för att kunna predika ordentligt. Stugan användes ända fram till dess att den svenska lutherska församlingen lyckats bygga sig ett ordentligt hus till guds ära, Gloria Dei, på den västra flodbanken.

Detta byggdes 1698-1699 och har varit i bruk alltsedan dess, vilket gör kyrkan Gloria Dei – Old Swedes Church, Wilmington, Delaware, till den äldsta i USA som varit i kontinuerligt bruk. Den lutherska församlingen uppgick förvisso i the Protestant Episcopal Church år 1791, då den siste svenske missionären återkallades för att i stället jobba i Falun! Men dess kyrkorum, en enkel, tunnvälvd hallkyrka, är i praktiken oförändrat kvar – och används. De enda tilläggen är i princip utvändiga strävpelare som byggdes efter ca 50 år då väggarna börjat bogna under takets tyngd, och läktare från 1774 då församlingen blivit så stor att fler platser behövdes för att alla skulle rymmas.

Jubileumspark i förfall

1938, ”just in time” till 300 årsjubiléet av den kortlivade svenska (ja, ja och finska) kolonien fick den svensk-amerikanske konstnären Carl Milles för sig att låta resa ett bamsigt monument på platsen för den svenska landstigningen, en vid tiden förfallen plats i utkanten av Wilmington kallad ”The Rocks”. Platsen rustades upp och blev till en park med en monumental allé, som leder fram till skulpturen, som i sin tur föreställer Kalmar Nyckel.

Till denna historiska plats anlände redaktionen en het juli-eftermiddag och vadade fram bland det skräp som omgärdade skylten om att denna park inte har någon renhållning utan att besökare måste ta med sig allt de för in i parken ut igen. Milles staty står pittoreskt placerad framför några skrotade båtar, och stenen på vilken svenskarna första gången satte ner sin fot i det nya landet finns inmurad i en före detta hel tegelvägg bredvid.

Rörda av detta storslagna minnesmärke vacklade redaktionen omkring på den numera bristfälliga stensättningen och tänkte på fornstora dar.

Pressen avhyst i Wisconsin

Hur ser en typisk andelslägenhet ut på en super-poppis amerikansk turistort?

Den frågan får vi tyvärr inte veta svaret på, och därmed inte heller ni kära läsekrets.

Detta sedan redaktionen bryskt avhysts från ett säljmöte i Wisconsin Dells – ”världens största äventyrsbadort” – utan att ännu riktigt förstå varför.

För att vidden av ortens popularitet ska framgå är Wisconsin Dells platsen både för världens första och största, inomhus äventyrsbad. Som om det inte vore nog har den därtill världens största utomhus äventyrsbad. Allt som allt hanterar ortens 2 400 fasta invånare tre miljoner årliga turistbesök. Ibland ser dessa också något av den djupa ravin som ursprungligen gjorde orten attraktiv men som i dag lätt försvinner i virrvarret av anlagda bassänger och baddjur.

Så vad gjorde vi där?

Redaktionen har under sin tillfälliga emigration till landet i väster, gjort vad den kan för att anpassa sina vanor till amerikanska förhållanden med mer eller mindre lyckat resultat. Besöket i Wisconsin Dells var ett mindre lyckat resultat av den ekonomiskt medvetna (okey då, gnidna) redaktionens poängsamlarmödor i syfte att få gratis motell-övernattningar.  Genom ett särskilt poängsamlarkort kan man nämligen när man samlat X antal poäng använda dem som betalning för motellrum av varierande klass. Ett attraktivt anbud för redaktionen som under det senaste halvåret haft snudd på lika många motellnätter som lägenhetsnätter.

Öppningserbjudande när vi skaffade kortet, visade sig vara ett stort antal bonuspoäng och två gratis övernattningar i till exempel Wisconsin Dells under förutsättning att man tog sig dit och hem själv. Och efter vårens myckna slit lät det perfekt att slappa gratis ett par dagar vid en bassängkant!

Beväpnad med badhandukar och böcker packade redaktionen således in sig i bilen och gav sig iväg. Redan vid infarten till stan insåg vi att vi hamnat i en mardrömskorsning av Disneyland och Florida i största allmänhet. Då trodde vi att vi såg vidden av vårt misstag. Men det skulle bli värre…

Vid incheckningen framgick att vi, för att få vår gratis övernattning och kortets bonuspoäng, var tvungna att gå på ett säljmöte.

Och om vi inte vill?

Får ni själva betala övernattningen.

Och om vi avbokar?

Får ni själva betala övernattningen, vistelsen här är inte av- eller ombokningsbar.

Sa kundtjänst, som från början aldrig upplyst om det obligatoriska säljmöte vi nu fick en tid och uppmanades avsätta ca 1,5-2 timmar för.

Redaktionen är nu inte den som deppar länge.

Detta kunde ju bli riktigt intressant.

Tänk, att få se sprillans ny andelslägenhetsarkitektur!

Och badlandskaps-gestaltning! (Redaktionen hade vid det här laget sett prov på såväl grekisk Akropolisk som Honululu-stil).

Således välvilligt inställd infann sig den morgontrötta redaktionen 09.00 prick.

Säljare var en ung, nybliven far och tidigare fotbollsspelare från Minnesota.

Han tyckte vi skulle slå till direkt. Eftersom det var samma ägare till motellkedjorna vi frekventerade som till andelslägenheterna han sålde, var det förstås en bättre affär att köpa andelslägenhet – en investering som kan förränta sig – i stället för att plottra bort pengarna på motellboende lite här och där.

”Det är mycket bättre för er. Min arbetsgivare kontrollerar ändå 90 procent av motell- och hotellmarknaden, så han får ju era pengar oavsett, he he!”

Redaktionen argumenterade inte emot. Den log uppmuntrande och skrattade med – ”he he he”. Den berättade (oärligt nog) inte att varan som utbjöds för redaktionens del inte framstod som särskilt attraktiv. Den höll tyst med att den många gånger svurit över monopoliseringen sedan den i timtal förgäves letat motell utanför storbolagets kedjor utan att hitta annat än trötta rester av tidigare blomstrande motell som i bästa fall överlevt som evakueringsboende.

Nej. Den förblidliga redaktionen siktade konsekvent på klimax – lägenhetsvisningen.

Det var då, vid en försynt kommentar från redaktionens allra mest försynte medarbetare om att vi föredrog att inte äta och bo hos kedjor, som det utan förvarning bara slog slint.

Plötsligt förbyttes vår säljare från varmt leende Stomatol till kallhamrat stål.

”Blev ni inte erbjudna att bo på bed & breakfast när ni skulle hit?! Det ska den ansvarige (vår goda uppfostran hindrar oss här från att återge mellansnacket) få sota för! Gå – jag har ett nytt möte.”

Där satt den snopna redaktionen, med en tre dagar lång tidsinvestering bortkastad till ingen nytta.

Dock ivägsläppt från sitt obligatoriska möte drygt en timme tidigare än beräknat.

Och med jättemånga gratis bonuspoäng som vi nu ska sova upp!

Och till denna dag är det en funktionell ögonfägnad, värd varenda sekund.

Avslutningsvis…

…vill redaktionen bara avge de rätta svaren från frågesporten i Prärie-Nytts senaste nummer (PN 46). Vi svarar på amerikanska, vilket innebär att det rätta svaret är det som frågeställaren tänkt sig (i det här fallet alltså svaret som USCIS, U.S. Citizenship and Immigration Services, förväntar sig då myndigheten ställer den till hugade spekulanter på amerikanskt medborgarskap).

Svaret på frågan Vad är USA:s huvudstad? (”What is Washington”) är alternativ 3; En mötesplats för kongressen (”Where the congress meets”, alternativen tummelplats för mutkolvar, orten där presidenten är skriven och platsen för Sveriges nyaste ambassad hade den lömska redaktionen bara hittat på för att förvirra).

Svaret på frågan Vilket INS-formulär ska du fylla i då du ansöker om att bli en naturaliserad medborgare? är förstås alternativ 2; N-400 ”Application for Naturalization”

Vem hade kunnat tro något annat?

undrar

Redaktionen