Med meddelanden från Minnesota.

I detta nummer:

ST JOSEPH BÄSTA MÄKLAREN
ÄR GRÖNT SKÖNT?
SVENSK-SCHWEIZISKT I CENTRAL PARK
FULL SNURR I RABATTERNA
FRANKIE – SÅ SÅG HAN UT
AVSLUTNINGSVIS…

St Joseph bästa mäklaren

Inte på åtta år har amerikanska hus- och bostadsrättsspekulanter haft så mycket att välja på som nu. Om det för bara ett år sedan tog mellan sex veckor och tre månader att sälja sitt gamla hus, måste allt fler av dagens säljare acceptera att det tar betydligt längre tid än så. Räntorna är fortfarande låga. Men husägarna blir alltmer oroliga. Vi har vänner som precis köpt hus och vänner som står i begrepp att sälja. Ingen är uppmuntrad av läget.

Ingen av dessa våra vänner bor heller i Minneapolis. Visserligen går det i praktiken inte bättre att sälja hus här än någon annanstans, men tack vare St Joseph känns det åtminstone lite lättare.

St Joseph är i vår lokala tappning ett husförsäljningshelgon. Inom kyrkan är han egentligen skyddshelgon för till exempel snickare och ingenjörer, men eftersom han enligt legenden var snickare själv tros han av somliga också bringa lycka då man ska sälja sitt gamla hus och leta efter ett nytt.

Mäklarna ger bort hela St Joseph-kit till säljare som börjat deppa. (Det är lätt gjort, utbudet per köpare är i Minneapolis just nu dubbelt så stort som vid samma tid förra året, eller knappt åtta i stället för drygt fyra hus). Andra köper dem själv. För 6.95 dollar får man ett helt St Joseph home sale kit, komplett med böner och instruktioner. Vill man bara ha själva statyn kostar den $1.95. Kit-försäljningen har ökat med 33 procent bara den senaste månaden och statyn ännu mer.

Väl införskaffad ska man gräva ner St Joseph upp och ner under sin For Sale-försäljningsskylt, med huvudet vänt mot vädersträcket man vill flytta till. Om marken är frusen kan man i stället plantera honom upp och ner i en blomkruka, bara fötterna är jordtäckta. Riktigt varför han ska stå upp och ner har redaktionen inte lyckats utröna, och kastar härmed ut frågan till den helgonkunniga läsekretsen.

Katolska kyrkan understryker att den varken sanktionerar eller uppmuntrar företeelsen, men även katoliker praktiserar den. Och varför inte? En staty och gott hopp är i alla fall billigare än att lämna kvar BMW:n i garaget, eller bjuda spekulanterna på lyxsemester, vilket i TV rapporteras vara nödvändigt på östkusten där läget är ännu mer desperat.

Är grönt skönt?

Så här ser den ut just nu, Sir Norman Fosters emotsedda huvudbyggnad för Hearst Corporation på Manhattan i New York. Företagets grundare tänkte sig på 1920-talet då han började bebygga adressen ett stort multimediahus, men depressionen slog även denna dröm ur hågen. Det blev ”bara” sex, om än pampiga, våningar den gången som därefter fått stå kvar, fram till nu som ett av Midtowns jämförelsevis få kvarvarande låga kontorshus bland betydligt resligare grannar.

Sir Foster har rivit allt innanmäte, men sparat det ståtliga höljet och låter sin egen 46 våningar höga järn-glas-skrapa resa sig ur det ljusa kalkstensskalet (från 1929, arkitekten hade det passande namnet Joseph Urban).

Ni som följer arkitekturpressen vet att den redan är omskriven som ett ekologiskt lovvärt projekt. Just nu framhålls den också på Skyskrapemuseet, som ett av femton exempel på uthålligt byggande på Manhattan där Fosterbyggnaden är det första kommersiella gröna projekt som blir verklighet.

Triangelformen gör att konstruktionen kräver bara en femtedel så mycket järn för att bli bärkraftig som vid ”normalt” byggande. Därtill används för 85 procent av konstruktionen återbrukat järn, vilket ger ännu fler gröna plus i kanten. Fönstren är förstås av ”intelligent” glas, som automatiskt reglerar ljus och värme. Och så långt det är möjligt ska huset ventileras på naturlig väg.

Återstår frågan: Är grönt skönt?

Oaktat svaret: Fosters skrapa syns extremt väl. Inte minst från Central Park, där våfflan är en… låt oss säga intressant avvikelse från Manhattans vanligare skyline.

Svensk-schweiziskt i Central Park

Om man tycker att New York känns högt och alltför modernt, kan man söka sig till västra kanten av Central Park, i höjd med 79:e avenyn, nära det naturhistoriska museet. Där finns en 130 år gammal svensk stuga. Tja, stuga är kanske att ta i även om den officiellt heter ”Swedish Cottage” och sedan femtio år är hemmaplan för Central Parks marionett-teater. Klockrent svensk ser den kanske inte heller ut att vara, och om man väntar sig en faluröd stuga med vita knutar riskerar man att missa den.

”Swedish Cottage” ritades av arkitekterna Magnus Isæus och Ernst Jacobson till världsutställningen i Philadelphia 1876, för att hysa den svenska skolutställningen. Sverige var vid den tiden omåttligt stolt över sitt skolväsende, som regelmässigt framhölls vid de stora världsutställningarna. Ett liknande skolhus hade för övrigt rests på utställningen i Wien tre år tidigare, 1873, signerat av samma arkitekter.

Skolhuset väckte onekligen visst intresse i Philadelphia, både för sin utställning och sin arkitektur, vilket fick Central Parks landskapsarkitekt Frederick Law Olmsted att föreslå parkförvaltningen att köpa huset och flytta det till New York. Huset var ju dessutom som gjort för att kunna packas ihop eftersom det konstruerats i Sverige och skeppats till Philadelphia.

Även om ”Swedish Cottage” ser ut som en knuttimrad stuga, är stockarna inte strukturellt bärande. Stilmässigt bör byggnaden kanske snarast räknas till det sena 1800-talets schweizerstil, om än med sparsmakad snickarglädje. Den var omålad och det ljusa svenska timret väckte uppskattande kommentarer från besökande arkitekturskribenter 1876. Idag är den betydligt mörkare, både till följd av träets naturliga åldrande samt olika slags skyddande ytbehandlingar. Men den svenska flaggan vajar ändå stolt över byggnaden som i år fyller 130 år.

Full snurr i rabatterna

”After mail-in rebate only $##.##” är en vanlig syn i amerikanska affärer. Det innebär att man visserligen initialt måste betala vad varan kostar, men att man kan få en massa pengar tillbaks senare. Det vill säga under förutsättning att man efter köpet skickar in en kupong som man fyllt i med allahanda uppgifter och stoppat i ett kuvert tillsammans med kvittot från inköpet. Om allt går som det ska erhåller man några veckor senare sin rabatt i form av en check som man tar till sin bank och växlar in i reda pengar.

Problemet är att hela 40% av alla ”mail-in rebates” aldrig återbetalas. Ofta handlar det bara om någon dollar och konsumenten håller inte reda på om någon check verkligen dumpit ner i brevlådan. Men ibland är det fråga om stora pengar, exempelvis vid köp av datorer och tv-apparater, och om man verkligen hade räknat med att få $200 tillbaka blir man då rätt lack. Kanske kör man tillbaks till affären man handlade prylen i och klagar. Men det har man inget för. Rabattsystemet är nämligen outsourcat och återförsäljaren har inget med det att göra. I stället blir man hänvisad till firmor som exempelvis Young America i Minnesota, en av de största mail-in hanterarna, som är proffs på att hantera klagomål. Hur är det: kan du verkligen bevisa att du skickat in kvitto och kupong?

Somliga återförsäljare, bl a Best Buy, har bestämt sig för att överge mail-in-rebate-systemet eftersom missnöjda kunder leder till sämre affärer. Andra menar att det är ett traditionsrikt system som de amerikanska kunderna i grund och botten uppskattar. Redaktionen är kluven i frågan efter att hittills alltid ha fått tillbaks sina rabatter men inte orkat ta sig till banken för att lösa in dem!

Ett vanligt skäl till att pengar aldrig återbetalas är att konsumenten missat det så kallade tidsfönstret, det vill säga tiden man har på sig att skicka in kvittot. Kanske hade det gått ut innan man köpte varan? Eller så blev brevet fördröjt i posthanteringen. En del företag tillämpar dessutom en tvåstegsraket där man i det första skedet ska skicka in kupongen, och sedan – kanske exakt ett år senare – kvittot, ofta under ett litet tidsfönster på kanske en vecka. Då gäller det att ha koll på almanackan.

Frankie – så såg han ut

Eftersom redaktionen, som framgått, just varit i New York kan vi bara inte låta bli att bifoga ett kort på våran Frankie – som ni vet, USA:s meste arkitekt Frank Lloyd Wright (1867-1959).

Observera fejarna i övre vänstra hörnet, som på bilden har fullt upp med att färdigställa hans Guggenheim Museum på Manhattan. De är försvinnande få i jämförelse med dem som fejar på byggnaden i dag. Inte bara fasaden, utan hela väggarna på den spiralformade huskroppen måste eventuellt göras om. Putsen har knackats bort och hela byggnaden täckts med plast. Såväl in- som utsida har försetts med mätutrustning som under ett helt år ska registrera hur byggnaden reagerar på klimatet. Visste vi inte bättre, skulle vi antagligen tycka att konservatorerna höll på med en totaldemolering av arkitektens verk. Men, som våra kära läsare numera också känner till, var Frankies byggnader inte alltid klockrena fullträffar i konstruktionshänseende.

Avslutningsvis…

…har vi som omväxling ingenting att tillägga.

Återkommer gör dock

Redaktionen