Med meddelanden från Minnesota.

I detta nummer:

I FÄDRENS SPÅR
VM-GULD, VM-GULD, VM-GULD…
OS-SATSNING MED OSIS
HÖGERHAWK PÅ SÅNGARSTRÅT
AMERIKA, VAR ORDET
AVSLUTNINGSVIS…

I fädrens spår

Det blev dubbel amerikansk seger i Vasaloppet i år!

Kate Underwood gick i mål som första kvinna på tiden 2.42.54 och i herrklassen tog Chad Geise hem sin femte raka seger på tiden 2.25.01.

Nästan 3 000 skidlöpare deltog i årets fyra olika vuxenklasser; 58, 42, 35 och 13 kilometer. Det är lika många som Moras hela befolkning, dit redaktionen tagit sig, om inte i fädrens, så åtminstone släktens spår.

Redaktionens ena hälft är nämligen en omåttligt stolt brorsdotter till farbror Hasse, som åkt det äktsvenska Vasaloppet mer än trettio gånger (!!!!!) och som veteran inbjöds delta i Vasaloppet i Mora, Minneapolis, häromåret.

Målgången var strategiskt placerad mellan stadens dalahäst och moraklocka vid Mora Mini Mall. Doften låg tät av smör och popcorn då redaktionen lyckades stjäla sig en pratstund med vinnaren Chad Geise, professionell skidåkare som visar sig ha åkt Vasaloppet även i Sverige (tid 4.18.08).

– En vacker naturupplevelse det också, sade han artigt och log.

Ännu roligare var det att träffa IFK Moras Gösta Lönnelid, som i Sverige har åkt det nio mil långa ”äkta” Vasaloppet 43 gånger och som bäst placerat sig på elfte plats.

– Det här var mycket mera lättåkt. Mycket mer slättskidåkning, konstaterade han.

De drygt 60 tillresta svenskarna gjorde Sverige till loppets oöverträffat största utländska delegation. Även om speakern bröstade sig över att loppet är en sant global angelägenhet var antalet åkare från Japan, Kina och Danmark inte mer än en handfull. Icke desto mindre är Vasaloppet USA:s längsta långdistanslopp. Som i år höll på att smälta bort fullständigt.

VM-guld, VM-guld, VM-guld…

Efter att just ha genomlidit den varmaste januari sedan mitten på 1800-talet, har Minneapolis de senaste dagarna haft sina kallaste februaridagar på över hundra år (ca 40 minusgrader Celcius). Och detta just som det svenska damlandslaget i bandy försvarade den blågula flaggan på världens största konstfrusna bandybana i St Paul-förorten Roseville.

För den som händelsevis har glömt det: Sverige vann förra VM i finska Villmanstrand 2004 – första gången som ett Dam-VM i bandy arrangerades över huvud taget. Och laget vacklade inte heller denna final, där Johanna Pettersson åtta minuter in i andra halvlek slog in 3-0. Enda smolket i glädjebägaren var att Ryssland fick ett kvitteringsmål på slutet.

Norge tog bronset, Finland kom fyra, USA femma och Kanada sist. Men då ska man komma ihåg att Minnesota är den enda delstat i USA där det spelas bandy över huvud taget.

De svenska fansen var glada. Klacken inräknad var Sverige också här största utländska delegation. I sanningens namn måste man nog säga att den svenska klacken utgjorde finalmatchens enda publik över huvud taget. Lite var det som när redaktionen vid sitt förra USA-besök såg schlagerfestivalen i svenska kyrkan i New York. Alla möjliga svenskar som av olika märkliga skäl råkar vara bosatta här just nu samlades för att huttrande heja fram sitt lag. Snyggast var emellertid familjen Sverin från Sverige, som överraskade landslagskämpen, dottern och systern Maria Sverin med sin närvaro redan från första match.

OS-satsning med osis

Jodå, redaktionen är fullt på det klara att det pågår ett OS i Turin, även om det är lite mer oklart hur det gått i själva tävlingarna. Annat än att det, precis som i dambandy, inte går något vidare för amerikanerna. Och därmed heller inte för NBC, tevebolaget som köpt hem rättigheterna till OS-sändningarna.

Faktiskt ser färre och färre tevetittare OS för varje dag som spelen pågår, och under veckan har OS blivit omkört av serier som Dancing with Celebrities (Lets Dance, på ren svenska) och Survivor (Robinson). Detta förstärker krisryktet kring NBC som det senaste året har haft notoriskt svårt att dra publik till sina serier – med Earl som enda lysande undantag (om en småbrottsling som försöker bättre på sin karma).

Från NBC-ledningens horisont kan de amerikanska resultaten tolkas som att domedagen närmar sig. Alla säkra publikkort har misslyckats. Michelle Kwan åkte hem i stället för skridskor. Det gick utför med Bode Miller. Apollon snubblade på målsnöret och Minnesotas Lindsey Kildow kraschade innan störtloppet börjat. Lägg till detta att det guldtippade amerikanska damlaget i hockey förlorade mot blåbärsnationen Sverige, vars herrlag (som dock hålls något högre i aktning av amerikanska sportjournalister) dessutom tvålade till ett alltmer ifrågasatt amerikansk dito, så förstår ni att NBC befinner sig i kris.

Problemen har också att göra med NBC:s val av dramaturgi. På grund av tidsskillnaden visas OS här ett halvt dygn efter tävlingarna på ”prime time”, mellan 7 och 11 på kvällen. De som är riktigt sportintresserade känner vid det laget redan till resultaten, antingen efter att ha sett tävlingarna dagtid på NBCs systerkanaler MSNBC eller USA, eller efter att ha följt dem på nätet. Så kvällssändningarna handlar om att få de icke fullt så sporttokiga övriga tittarna att sitta fyra timmar framför teven utan att byta kanal. Knepet är att varva olika idrotter.  Och att fylla hälften av tiden med reklam. Det är typ två åk i slalom följt av reklam, en runda skridsko, reklam, ett personporträtt, reklam, konståkning, reklam, konståkning igen, reklam, varpå det plötsligt kommer ett slalomåk igen. Företrädesvis visas förstås amerikanska deltagare, även om en och annan utlänning kan komma ifråga om vederbörande haft med guldstriden att göra (redaktionen är därför högst oklar över vilka som fått silver och brons i detta OS – i USA är det bara guld som räknas, i sportens värld så väl som annorstädes). Problemet, som alla Prärie-Nytts läsare insett vid detta laget, är att det inte är så vidare skojsigt att i fyra timmar titta på amerikaner som kom på, säg, 27:e plats. Och därför tittar allt fler på Dancing With Celebraties i stället.

Endast ett mirakel sägs kunna rädda NBC. Och USA. Hon heter Emily Hughes, inhopparen för Michelle Kwan, som fick kasta sig på flyget till Turin när Kwan insåg det som alla förnuftiga människor insett det senaste halvåret, nämligen att hon inte hade där att göra. Problemet är möjligtvis att ingen tror att Emily Hughes kan ta sig upp på prispallen, men med tillräckligt mycket hype runtom kan hon kanske ändå vända NBC:s nedåtgående trend och få ytterligare några miljoner till tevesofforna under veckan som kommer.

Högerhawk på sångarstråt

Vad passar väl bättre som kontrast mot detta vintersportiga inferno än en konsert med en före-detta-american-football-proffs-wanna-been, Toby Keith? I USA är han allmänt känd som countrymusikens största hök. Inte minst sedan hans Courtesy of the Red, White & Blue ansågs vara för patriotisk och med refrängraden ”we’ll put a boot in their  ass, it’s the American way” år 2001 portades från countrygalan. Låten skrevs förstås som en omedelbar reaktion på 9/11 – countrymusiken speglar fortare än någon annan genre politiska händelser här i USA.

Så mycket längre till höger kan man alltså inte stå på en skala, även om Toby Keith själv kallar sig konservativ demokrat och även kampanjat för den demokratiska guvernören hemma i delstaten Oklahoma.

Mycket rött, blått och vitt blev det också under konserten med redaktionen furstligt placerad på parkettens första rad! Vilket avancemang sedan Keith Urban som vi knappt skymtade från våra platser under takåsarna. Nu såg och hörde vi inte bara Toby, utan även hans fans samt hade glädjen att dela bänkrad med två unga flickor som samlade trumpinnar (de från Brooks & Dunn var deras dittills största trofé). Och vad man än tycker om Toby Keiths djupt seriösa patriotiska läggning (”dryckesbröder, när ni går på krogen nästa gång, glöm inte att höja en skål för brandmännen som räddar våra liv, polisen som borgar för vår trygghet och soldaterna som försvarar friheten i vårt land”), är det svårt att inte falla för hans i andra avseenden lika djupt ironiska självdistans. Denne son till en krigsinvalid från Vietnamkriget, inledde karriären som oljearbetare och hantlangare på rodeoshower. Hans nya platta heter White Trash With Money (ung. vit skit med pengar). Och få lyckas som Toby Keith skildra tröstlösa barrundor och medelålderns fysiska förfall så med glimten i ögat.

Amerika, var ordet

Härmed vill redaktionen stämma upp i ett fyrfaldigt leve för Elisabeth Selin – solklar segrare i Prärie-Nytts frågetävling om vilket som hittills varit president George Bushs vanligaste ord i hans State of the Union Adress, där han alltså målar upp visionerna för regeringens politik under det kommande året.

Rätt svar är ordet ”Amerika” (vilket får anses gälla som det vanligaste ordet också under en Toby Keith-konsert). Det näst vanligaste är ”amerikaner” (vilket var det inkommande svaret från Elisabeth och  får anses gälla som det näst vanligaste ordet också under en Toby Keith-konsert).

Presidentens vanligaste ord under ett State of the Union Adress är i turordning:

America (USA)
Americans (amerikaner)
Security (säkerhet)
Tax (skatter)
Terrorists (terrorister)
Budget (budget)
Government (regering-en)
Health (hälsa)
Economy (ekonomi)
Freedom (frihet)

Så de så!

Skjutglad nation

Ingen har väl i veckan undgått att upptäcka USA:s  skjutglade vicepresident. Dick Cheney har ju av misstag råkat skjuta en 78-årig Texasadvokat och jaktkompis i ansikte, bröst och hjärta. Ett oavsiktligt vådaskott, för vilket han inte kommer att hållas ansvarig i någon rättsprocess.

Och lika skjutglada som vicepresidenten är många Minneapolisbor. Något av det första som redaktionen lade märke till då den landat här i september, var unga män som stod och sköt harpaltar i vägrenen utan att någon reagerade nämnvärt på det. Det är något som inte ens våra skjutglada gotländska vänner tar sig för!

Bara häromdagen blev en kvinna skjuten till döds mitt i stan, här mitt i Minneapolis, då hon i bilen väntade på grönt ljus i en vägkorsning. Polisen har inte funnit någon ansvarig skottavlossare, och bestämt sig för att även detta rörde sig om ett vådaskott som inte varit avsett att skada någon.

Frågan är också om dödsfallet bör klassas som vapen- eller trafikolycka? Minnesotas jaktförbund driver nämligen en kampanj om att jaktolyckorna till antalet är mycket färre än antalet olyckor i trafiken.

Avslutningsvis…

…vill vi med anledning av ovanstående bara konstatera att det är alldeles uppenbart att inte alla vägproblem låter sig lösas med amerikanska körkort.

Väl mött!

Redaktionen