Med meddelanden från Minnesota

I detta nummer:

FINN FEM FEL – LÄSEKRETSEN KLARAR SKIVAN
SLUTSNACKAT FÖR ALIENS?
I WALKER EVANS SPÅR
HELT OK ATT BARA GE
SKUGGA FÖR ETT HUNDLIV
FINLIR FÅNGA FUL FISK
GORILLAFLICKOR RYTER TILL
AVSLUTNINGSVIS…

Finn fem fel – läsekretsen klarar skivan

Inte vid någon tidigare tävling har Prärie-Nytt fått så stor läsarrespons som på Prärie-Nytt Nr 43:s Finn fem fel. Sånär som på en rösts övervikt – för rätt bild! – blev det dessutom dött lopp mellan de båda alternativen (vilket förstås känns väldigt bra för redaktionen som i lördags blev lika förvirrad som vanligt av Lore Matzkes heminredningstips).

Till segrare utropas härmed den av läsekretsens Erikor som bor på Gotland! Inte bara svarade hon först, utan också rätt på att det förstås är bilden där fönstret barrikaderats och en jättestor fåtölj upptar hela hallen som är ”förbättringen”.

Anledningen till att Matzke täckt för fönstren är emellertid inte att hon vill dölja någon soptipp eller annan tråkig utsikt. Något som föreslagits av både Erika och andra. I själva verket är det tvärtom. För att få trafiken under visningen av huset att löpa smidigt får inte fönsterutsikten till trädgården utanför distrahera. Genom att täcka för fönstren slipper man att spekulanterna proppar igen hallen, vilket kan få hela huset att kännas överlastat och trångt. Kanske kan man säga att man bör inreda sitt hem enligt p-platsprincipen? Hellre ett bra flöde än en vacker utsikt.

Slutsnackat för aliens?

Här i staterna lider terminen mot sitt slut. Kanske är det sista gången redaktionen har nöjet att vistas vid ett amerikanskt universitet. Nu ropas det nämligen på obligatoriska språktester för utländska lärare i Minnesota liksom på andra håll i USA. De skrala studieresultaten runt om i landet kan nämligen förklaras med att studenterna inte förstår vad lärarna säger på grund av deras taskiga uttal:

– (Läraren på bruten engelska) Förstår ni hur jag menar?
– (Studenterna) Vad sa du?
– Jo, jag undrar om ni förstår hur jag tänker kring detta?
– Vad säger du?
Osv.

Till saken hör, som Prärie-Nytt tidigare rapporterat, den omfattande brain-import som sker till amerikanska universitet. I synnerhet inom naturvetenskap och teknik är USA beroende av ett stort inflöde utländska lärare (och studenter), inte minst från Kina och Indien.

Men också lärare från engelsktalande länder kan ha svårt att göra sig förstådda med sina underliga dialekter. Inte så konstigt kanske, att Jay Leno när han för en tid sedan frågade folk vad man talar för språk i Australien, fick svaret:

– Australienska?

I Walker Evans spår

I år har det gått 65 år sedan journalisten James Agees och fotografen Walker Evans rapportbok Let us now praise famous men trycktes första gången. Boken beskrev skoningslöst förhållandena för några av USA:s fattigaste invånare och blev ett brutalt uppvaknande om livsvillkoren, inte bara i Hale (svarta invånare) och Perry Counties (vita) i Alabama, utan hela den amerikanska södern. Walker Evans bilder av daglönarna som lever på svältens gräns har etsat sig fast i minnet också på dem som inte vet vem fotografen är; det lilla barnet som sover med en mjölsäck över sig till skydd mot insekter, klädtrasorna, de solblekta, dragiga kåkarna…

Vad har då förändrats sedan dess?
Inte mycket, visar det sig, när redaktionen nyligen gjorde ett blixtbesök.

Hemlösheten i Hale County är till exempel åtta gånger högre än genomsnittet för USA, eller elva procent. Arbetslösheten i byarna Sawyerville och Greensboro är 150 procent högre än för USA i genomsnitt. Vart femte hushåll lever enligt statistiken under existensminimum. Hälften av kommuninvånarna bor i trailers. De räknas därmed som egendomslösa, och utlåningsräntan till egendomslösa är 27,5 procent. De befinner sig med andra ord i en minst sagt prekär situation i USA, där det i princip enda sätt som finns att förbättra privatekonomin är att köpa hus. Sak samma om man skuldsätter sig för hela beloppet.

Redaktionen har fått statistiken av Pam Dorr, som jobbar på HERO: Hale County Housing Resource Center. Hennes lön betalas med skattemedel, och hennes viktigaste uppdrag är att involvera dessa egendomlösa i olika, federala projekt som på sikt leder till småhusägande (köp av prefabricerade mobile homes och trailers hjälper inte, de är ”negativa investeringar” som sjunker i värde från dag ett).

Ni som numera följt redaktionens öden och äventyr vet redan att om man äger sin bostad blir allting annat också billigare här. Bilförsäkrings- och hemförsäkringskostnader sjunker, sjukförsäkringspremien blir mindre, kreditvärdigheten på banken ökar liksom möjligheterna att få jobb. Husägare uppfattas helt enkelt som pålitliga, och hyresgäster som bidragsexploaterande, potentiellt kriminella element. (Här måste dock en liten reservation inflikas. På de håll i USA där huspriserna för närvarande sjunker räknas man numera ibland till och med som smart om man hyr i stället för köper hus. En totalomvändning sedan redaktionens förra vistelse på denna kontinent. Reds. anm.).

Totalt finns ett 20-tal sådana olika husägarprogram (home ownership programs) tillämpbara för de boende i Hale County. En enorm byråkratisk apparat att sätta sig in i, också för den som inte lever ur hand i mun.

Helt OK att bara ge

Möjligheten att underlätta för de boende i Hale County var ett viktigt skäl till att arkitekterna Samuel Mockbee och D K Ruth 1993 startade Rural Studio på plats, som en filial till arkitektskolan vid universitetet i Auburn (ett par biltimmar österut från Newbern där Rural Studio har sitt huvudkontor). Ett annat, lika viktigt, var om sanningen ska fram att kommunen inte har några stadfasta byggnormer. Här fanns – och finns – med andra ord möjligheten till fria arkitekturexperiment. Och med hjälp av sina studenter, samt devisen ”det är OK att bara ge”, skred Rural Studio till verket. I samarbete med Hale Countys socialförvaltning valdes vilka familjer som var i störst behov av hjälp. Studenterna ritade husen tillsammans med dessa sina beställare, och byggde själva husen de ritat.

De första årens projekt präglas av en enorm leklusta med återbruk; jordfyllda bildäck, höbalar, kartong, industrimatta, kasserade vindrutor, gamla registreringsskyltar… Genom sitt handledarskap kunde Mockbee ge uttryck också för sitt eget konstnärskap. Fram till sin död 2001 verkade han mycket riktigt också både som konstnär och som arkitekt.

Föga förvånande fick Rural Studio också sitt nationella genombrott då de år 2002 som första arkitektkontor inbjöds att medverka i USA:s viktigaste konstutställning, Whitneybiennalen, som arrangeras vartannat år. Därefter har fler universitet i USA skapat arkitektskolor i Rural Studios anda. USA genomsveps just nu, liksom Europa, av en våg socialt och etiskt medveten arkitektur, det vill säga en arkitektur som sätter fokus på alla upptänkliga uthållighetsaspekter; sociala, ekonomiska, ekologiska etc. Den ideologiska striden gäller snarast vilken hjälp-till-självhjälp-metod som fungerar bäst. Ska man, som ett antal europeiska arkitektskolor, göra kurslånga punktinsatser någonstans och sedan dra? Ska man, som New York-baserade Architecture for Humanity till exempel, flyga in utifrån och bygga upp lokala nätverk på en plats och sedan överlämna ansvaret? Eller ska man, som Rural Studio, verka långsiktigt på ett och samma ställe?

Rural Studios nuvarande programdirektör Andrew Freear förespråkar förstås det senare: ”Att flyga in, väcka förhoppningar och sedan dra är ett enormt svek – totalt ansvarslöst,” säger han.

Under hans ledning har Rural Studios formspråk stramats upp. Återbruk gäller fortfarande, men siktet är också inställt på att minska behovet av underhåll – Mockbees projekt har med tiden blivit mer bedagade än behagande, eftersom de som lever i dem inte kan, eller vill, ta hand om dem.

Tre studentgrupper åt gången är engagerade:

• Andra-årsstudenterna, som har i uppdrag att rita och bygga enfamiljshus.
• Ex-jobbarna som numera oftast fullföljer beställningar av offentliga byggnader eller översikts- och detaljplaner, samt
• den s k outreach-gruppen dit redan färdigutbildade och icke-arkitekter kan söka.

Sedan ett par år försöker den senare ta fram standardplaner för enfamiljshus som uppfyller federala byggnormer. Sådana finns inte i dag. Däremot finns riktade federala lån för människor som lever under fattigdomsgränsen, och ska bygga hus efter en federalt godkänd standardritning.

Också som invandrare känner vi omedelbart igen det Moment 22 som stavas USA.

Skugga för ett hundliv

En extra rolig sak med Rural Studios arkitektur är att studenterna ofta verkligen tar fasta på den folkliga sydstatsarkitekturens traditionella lösningar av söderns största problem: uppvärmning av husen vintertid och nedkylning av dem sommartid. Ofta lyfter de till exempel husen på plattformar över marken och bygger dem med högt i tak för garanterat självdrag. Ofta placerar de också uterum mitt i husen.

En modell, där ett täckt uterum placeras mitt emellan två slutna volymer, är i princip en traditionell dog-trot, som påstås ha fått sitt namn för att hundar gillar att snooza i skuggan under tak. Walker Evans fotograferade dem för rapportboken ovan. I dag är de kvarvarande exemplaren både sällsynta och ofta förfallna. Att studenterna känner till dem får tillskrivas Dick Hudgens, deras lärare i arkitekturhistoria som varje torsdag gör utflykter med andra-årsstudenterna till traditionell bebyggelse som de tecknar av.

Årets outreach-grupp har i princip gjort nytolkat söderns traditionella shotgunhus, som minnesgoda läsare av Prärie-Nytt förstås omedelbart associerar med Elvis Presley (som ju föddes i ett). De har alltså ritat en ett rum bred byggnad, med tre rum i fil: Ett stort uterum, ett mindre slutet rum och ett litet uterum under samma sadeltak. Då går det att leva i skugga utomhus under sommarhalvåret och rummet vintertid går snabbt att värma upp med brasved som de flesta här har tillgång till gratis.

Finlir fångar ful fisk

Greensboro, en av småstäderna där Rural Studio verkar, är enligt egen utsago också catfish-ens amerikanska huvudstad. Fritidsfiske är ett populärt nöje i USA, inte minst bland arbetarklassen. Där det finns tillgängliga vattenpölar kan man se ”the Redneck Boat Clubs” träffas på helgerna. Dessa högst informella båtklubbar känns igen på sina slitna truckar med långa släp. Fasta båtplatser tillhör ovanligheterna. Men det är få av dessa tuffingar som ägnar sig åt den tuffaste av fiskemetoder: att fånga ”catfish” (ett slags mal) med bara händerna.

Metoden kallas också ”noodling”, dvs  spaghetti-fiske (kärt barn har många namn. Den är också känd som hogging, dogging, tickling, grappling och grabbling). I fråga om tålamod liknar tillvägagångssättet den gamla svenska metoden att snara gädda, men med den viktiga skillnaden att man måste ner i spadet själv. När man hittat en håla där man tror att det bor en catfish sätter man sig på botten med näsen ovanför vattnet och skakar på handens alla fingrar (därav uttrycket ”noodling”). Kanske har man hjälp av några kamrater som närmar sig hålan från andra håll, för att få catfishen som förhoppningsvis ligger begravd i dyn att börja röra på sig. Har man riktig tur får besten för sig att spaghetti-handen är ett lämpligt byte. När fisken bitit tag om handen gäller det att snabbt köra den vidare ner i halsen och grabba tag om ena gälen. Om det är en stor catfish kan man pröva att köra ut handen genom gälen och koppla ihop händerna i ett stadigt grepp.

Tekniken att noodla fisk lär komma från indianerna. Den praktiseras mest i södern, där det ju också är hyfsat varmt i vattnet på vårarna, när malarna ligger och vaktar sin rom. Enbart i Missouri lär det finnas 2000 aktiva noodlare som ibland samlas till tävlingar. Det finns en intressant – och rätt amerikansk debatt om noodling. En del båtklubbsfolk anser att noodling inkräktar på fiskarnas fria vilja. När man fiskar med lina och bete har nämligen fiskarna ett val att bita eller inte, medan noodlarna är framme och stör fiskarna i deras hem. Också en del fiskvårdare anser att noodling utgör ett större hot mot arten än spinnfiske, eftersom den stör reproduktionen. Men noodlarna själva anser att det är den enda värdiga formen av fiske: man mot man! (eller rättare sagt: man mot fisk.)

Det finns åtminstone två allvarliga riskmoment förknippade med noodling. Det första har att göra med storleken på dessa krabater. De vanliga arterna i USA kan nå en maxvikt på mellan 50 och 100kg. Det ska till både styrka och grepp för att lyfta en sådan bjässe ur sanden och gyttjan. I detta sammanhang finns skäl att varna för en noodlingsteknik som Terry Ivey från Oklahoma praktiserat. Hålan han spanat in låg så djupt att han måste ställa sig på huvudet för att nå ner. Samtidigt lät han en kompis hålla honom i benen. Där nere dolde sig mycket riktigt en catfish som villigt svalde hans hand, men med handen i gapet och benen i luften insåg Terry – kanske lite väl sent – att det inte fanns en chans för honom att komma upp. Fisken vägrade släppa taget och Terry behövde luft. Som tur var hade Terry löst sittande handskar på sig som han till slut lyckades glida ur.

Den andra – antagligen större – risken med noodling är att hålan inte visar sig innehålla en catfish utan något betydligt läskigare. Som kanske en stor, bitsk sköldpadda eller en giftorm. Erfarna noodlare sägs direkt kunna se på hålan vad den innehåller. Catfish har betydligt prydligare hålor än sköldpaddor och ormar. Men vad händer om man stöter på en alldeles osedvanligt renlig orm?

Gorillaflickorna ryter till

Så dags för en redaktions-specialare, riktad särskilt till Tjejgänget i Göteborg.
Vi har nämligen träffat Guerilla Girls.

För er som inte redan känner till dem, är gorillaflickorna en samling kvinnliga konstnärer som i början av 1980-talet fick nog av den systematiska underordningen av – kvinnliga konstnärer. Genom statistik visade de att underordningen är just systematiserad, och därmed också möjlig att bryta. Men dagligen kan de tyvärr fortfarande konstatera att underordningen består. Under förra årets konstbiennal i Venedig ställde de till exempel frågan: Var är Venedigs kvinnliga konstnärer? Och blev tvungna att svara: Under männen. De kvinnliga konstnärernas verk ligger nämligen i museernas källarvalv, medan de manliga konstnärernas hänger uppe på väggarna.

Nåväl.

Gorillaflickorna är numera medelålders, precis som redaktionen, som uppriktigt sagt sedan ganska lång tid tycker att gorillaflickornas plakatmetod känns både tröttsam och förlegad. Fattar de egentligen något alls av dagens genusdiskussion? Har de ens märkt att den äger rum?

Detta hade redaktionen tänkt diskutera med Guerilla Girls då de träffade studenter vid University Minnesota. Men redaktionen satte raskt sin aningen snobbiga uppfattning i halsen. Studenterna är nämligen i knappa 20-årsåldern, och de flesta tycktes solklart övertygade om att det är konstens kvalitet som styr valen av vilka verk som visas på museerna. Och dålig konst hör väl självklart hemma i källarvalven? Varför just kvinnorna genom historien varit mer obegåvade än sina manliga kollegor har studenterna inga svar på än. Både männen och kvinnorna i församlingen ansåg sig vara totalt jämbördiga. I framtiden kommer de att konkurrera helt på lika villkor, gorillaflickorna ska bara vänta och se.

Är de förresten säkra på att de räknat utställnings- och stipendiestatistiken rätt?
Ser det likadant ut för kvinnliga fotografer?
Hur är det på performancefronten?
När studenter ställer sådana frågar, kan man ändå känna sig glad över att gorillaflickorna hänger i och fortfarande orkar ge svar.

Avslutningsvis…

…kan vi berätta att om vi varit födda där vi bor nu antagligen hade känt filmbröderna Coen som växte upp i neighbourhooden närmast vår: St Louis Park. Biografen där visar emellertid nästan bara kommersiell Hollywood-film, varför redaktionen, precis som bröderna Coen på sin tid, hellre häckar i de gamla art deco-biograferna Uptown som visar ”konstfilm”. Det vill säga obskyra filmer av utländska regissörer, eller för den delen inhemska kufar. Som bröderna Coen till exempel.

Hälsningar

Redaktionen