INNEHÅLL:

PHILADELPHIA – MER ÄN BARA OST
SKRAPA VÄRD EN DRAPA
AKADEMISK MASTODONTTÄVLING
DEN AMERIKANSKA DINERN
EN GOD SANDWICH
BLT
SCHLAGER I NEW YORK
GRATTIS! FRÅGESPORTEN AVGJORD

Philadelphia – mer än bara ost

Det finns många goda skäl att åka till Philadelphia.
Nationalrätten Philly Cheese Steak Sandwich hör inte till dem. (”chiabatta”, biffskav, lök och tuggummiartad provoloneost en masse).
Svenskar brukar emellertid tycka om att se Nya Sverige, den koloni som vår stolta nation försökte anlägga under Drottning Kristinas regeringsperiod men som erövrades av holländarna.
För arkitekturintresserade brukar skälen bland annat vara att besöka Louis Kahns och Robert Venturis födelsestad och se några av deras nyckelverk.

För konstintresserade brukar det vara allmänt kul att se Claes Oldenburgs stora klädnypa i verkligheten och inte bara på bild.Fotointresserade brukar veta att Man Ray föddes här.

För filmintresserade är det kult att besöka platsen för Rocky Balboas och Sylvester Stallones stora genombrott, som för övrigt sägs ha lett till en kulturellt uppåtgående spiral ända sedan Oscarsstatyetterna för bästa film, regi och klippning tilldelades filmen – som fick tio nomineringar – 1976.

För amerikaner hänger ett besök givetvis ihop med att man någon gång i livet måste se USA:s första huvudstad, platsen där oavhängighetsförklaringen antogs 1776, där Betsy Ross samma år sömmade den första amerikanska flaggan (hennes hus på 239 Arch Street finns fortfarande kvar) och där konstitutionen författades 1787.

Redaktionens främsta drivkrafter denna gång var emellertid ingenting av allt detta.
Den skulle under fyra dagar följa CAA konferensen– USA:s största årliga konstkonferens med ca 4 000 deltagande konstnärer, curators, konsthistoriker och kritiker. Och ville samtidigt gärna se Karim Rashids nya restaurang för TV-kocken Iron Chef (Masaharu Morimoto) på Chestnut Street, se resultaten av ett pågående väggmålningsprojekt, som bedrivs sedan mitten av 1980-talet och som lämnat spår i form av drygt 2 000 väggmålningar runt hela stan, och studera två saker som amerikanska konstvetare räknar som omistliga för den egna konsthistorien:

Skrapa värd en drapa

Före avresan förbluffades våra bekanta i Kansas av att vi ingenting kände till om denna byggnad. En av de två arkitekterna var ju svensk! Senare visade det sig att amerikafödde George Howes partner William Lescaze förstås var schweizare. Men byggnaden borde vi ha känt till ändå. Vi måtte ha slarvläst vår kurslitteratur på grundkursen (förlåt oss Lasse!)…

I dag har det tidigare bankpalatset Philadelphia Saving Fund Society restaurerats till elegant hotell. Art Deco-inredningen (byggnaden uppfördes 1929-32) har återställts med återuppletade originaldelar så långt det är möjligt, vilket gör entréhallen till en gnistrande juvel av svart lack, ädelträ, guldskimrande mässing och tennfärgad plåt.

Det som gör byggnaden speciell är emellertid att den är USA:s första riktigt moderna skyskrapa, 33 våningar hög, med mottagningsrum och ledningsrum i de fem nedersta våningarna och från och med sjätte våningsplanet och uppåt kontorslokaler – som nu blivit hotellrum. Planen är från och med plan sex T-formad, med kontorsutrymmen i fil i ”stödbenet” och hissarna i ”tvärbalken”. Fasaden är extremt glasad för att vara så tidig, och i bottenvåningen svängd mot gatan.

Bild finns på länken http://www.greatbuildings.com/cgi-bin/gbi.cgi/PSFS_Building.html/cid_3136154.gbi

Kul att huset fått överleva, trots brakkonkursen för banken på 1980-talet. Ett faktum som sannolikt måste tillskrivas Philadelphias på senare år kulturella uppsving i kombination med ett uppblossande intresse för modernismens historia.

Akademisk mastodontsamling

Philadelphia har en lång historia som lämnat spår, bland annat i form av en väl bevarad radhusbyggnadstradition. Många och ordentligt underhållna exempel finns kvar, till och med från det sena 1700-talet. Det skojiga är att traditionen fortlevt sedan dess och överallt i den promenadvänliga staden ser man spännande exempel även från vår tid, då traditionen förvaltats av bland andra I M Pei.

Givetvis har stadens historia satt spår även i konsten. I Philadelphia finns USA:s första och numera äldsta konstakademi, grundad 1805. Många av landets bästa målare har utbildats här och flertalet av den amerikanska konsthistoriens nyckelverk finns utställda på Pennsylvania Academy of the Fine Arts, i en byggnad som vi under konferensen lärde oss har ritats av Frank Furness (1839-1912). En lokal, extremt fantasifull arkitekt, verksam främst under 1870-80-talen, som av forskaren Preston Thayer nyligen kallats flamboyant karikatör men som snarare har Robert Venturis postmoderna upptäckt att tacka för sitt nuvarande uppsving. (Den som åker ut till universitetet för att kolla in Kahn och Venturi, bör inte missa biblioteket som han ritat där). De amerikanska nyckelkonstverken till trots – inte bräckte de Furness byggnad, till interiören mycket snarlik ett rikt stensatt halssmycke vad gäller färg och form.

Thomas Eakins (1844-1916), en av USA:s främsta realister som hade sin ateljé och bostad på 1729 Mount Vernon Street i stan, intar förstås en framträdande position i museet. Men roligast är ändock de ännu äldre avdelningarna. Att just i Philadelphia få se kväkarsonen Benjamin Wests bild av Penn´s Treaty with the Indians (1771), där kväkaren och Philadelphias grundläggare William Penn (oförtjänt billigt) friköper mark från indianerna, är en riktig höjdare. Gilbert Stuarts klassiska porträtt av George Washington från 1796, där presidenten lite sur men med fina röda rosor på kinderna avbildats som en statsman av värld, är inte heller så dumt. För att inte tala om Charles Willson Peales självporträtt, The Artist in his Museum från 1822, där han i svarta knäbyxor och smokingjacka håller upp det sammetsröda draperi som skiljer vår värld från hans egen, full av glasmontrar med uppstoppade djur och skelettfynd efter bland andra USA:s första återfunna mastodont som han själv var med om att frilägga ur lermassorna. Ja, ni minns rätt. Charles Willson Peale är pappa till målarbarnen Rembrandt, Rubens, Titian, Raphaelle, Angelica, Sophonisba med flera.

Den amerikanska dinern

Eftersom vi ändå är inne på avdelningen Glada överraskningar i USA, måste vi fråga oss hur vi någonsin kunnat leva utan en diner. De är ofta dygnet runt-öppna och tillgängliga överallt dit vi hittills rest med bil och flyg. Kännetecknen är (oftast) följande:

Anspråkslöst yttre.
Snabb service.
Ständig påtår.
Trevlig personal.
Mysiga bås.
Billigt.
Gott!

På 1980-talet fick dinern en renässans även i USA, efter filmer som Bagdad Café (1988) och böcker som Stekta gröna tomater (1987). Sedan dess har den tillägnats en hel del hippa arkitektur- och designböcker. Men fortfarande är det relativt få här som går till en diner för att njuta av att miljön. Man går liksom bara dit, slafsar i sig mat utan att tänka särskilt mycket på det, reser sig och går därifrån.

Säkert har en stor del av läsekretsen tips om mer svårupptäckta guldklimpar som redaktionen tacksamt tar emot och gärna levererar vidare. Den omedvetet (?) mest kultiga av dem vi själva hittills lyckats snoka upp ligger i New York, på W 22nd Street i Chelsea, ett stenkast österut från DIA Center for the Arts och ännu närmre Max Protetchs förträffliga arkitekturgalleri. Där får man äta i helt autentisk art deco-miljö. Plåtväggarna med formstansade strålmönster, de polerade stålrörsmöblerna med svarta sitsar – allt finns kvar. Dock kanske den vid närmare eftertanke kvalar in endast som en halv diner, vilken ju i sin helhet helst ska se ut som följer:

• Rektangulär planform.
• Bardisk vid endera den ena kortsidan, eller ena långsidan.
• Sittbås med två eller fyra platser utmed väggarna, samt båda sidorna av en mittaxel i form av en låg vägg.
• Borden ska vara lätt-torkade, duklösa och av plast, trälaminat, plåt eller stål.
• Sätena ska vara stoppade och klädda i skinn, plast eller galon.
• Och – viktigast av allt – menyn ska vara traditionell. Det ska finnas stekt ägg i alla valfria varianter, pommes frites eller kockens egen version av stekt potatis, hamburgare, smörgåsar, läsk och kaffe men inte alkohol i någon större utsträckning.
• När man satt sig ska man inte hinna blinka innan ett glas fyllt med is och kallt vatten står på bordet.

Dags att beställa…

En god sandwich

Det gör vi hellre på Court Square Diner, nära utställningscentrat P.S.1. i Queens (45-30, 23 Street). Stället ligger inklämt under en järnvägsbro alldeles intill en stor trafikled, inte särskilt långt från där William Steinway för övrigt utvecklade sina flyglar från 1872, då han flyttade fabriken dit från Manhattan. Sätena är stoppade och klädda med skär galon. Varje bås har en egen jukebox. Kort sagt: stället är perfekt. Och inte någon annanstans har vi fått så goda sandwich som där.

Att tillaga en god sandwich är en hel vetenskap. Ingredienser som absolut inte kan förbigås är bröd, majonnäs och pickels, som i det här sammanhanget betyder en klyftad saltgurka, endera koscher eller dill. På riktiga diners, som Court Square, ingår även en slatt coleslaw (ett slags kaffegräddig vitkålssallad). Pommes frites, eller fries som de säger här, är, liksom påläggen, tillval. Eventuellt kan man också beställa lökringar, eller äta sin sandwich med både lökringar och stekpotatis. Slutresultatet kan bli helt fantastiskt när det hanteras av rätt kock. För redaktionen är det fortfarande en stor gåta hur de riktigt skickliga lyckas göra två eller trevåniga (då heter det tripledecker), perfekt krispiga snittar utan att fullständigt mosa fyllningen.

Som alltid är råvarorna a och o. Det framgår inte minst av vår klassiska Fanny Farmers kokbok som ägnar 20 av sina 1050 receptsidor uteslutande åt sandwichvarianter för enpersonshushåll. Dock tycker vi det är att ta i med två rågade matskeder majonnäs per person, även om den är hemgjord och vi i övrigt skriver under på att man alls inte ska snåla med ingredienserna.

BLT

Vanliga fyllningar är köttfärslimpa, stekrester, kalkon, kyckling, lever och omelett. Men den mest klassiska amerikanska mackan av dem alla är BLT – Bacon, Lettuce, Tomato.

Till en person behövs:

Två rostade brödskivor.
Majonnäs.
Tre-fyra knapriga skivor stekt bacon. Lägg dem i kall panna och låt fettet smälta ut långsamt, så blir det bra. (Under förutsättningar att pannan inte förblir kall under hela tillagningen förstås)
En skiva isbergssallad.
Två-tre tomatskivor.
Fyra tandpetare.
En halv saltgurka, klyftad på längden.

Gör så här:

Bred en av de rostade brödskivorna med ett tunt lager majonnäs.
Fäst isbergssalladen i majonnäsen med ett lätt tryck.
Lägg på tomatskivorna.
Lägg på baconen.
Lägg på den andra brödskivan – VAR LÄTT PÅ HANDEN.
Fäst ihop lagren med de fyra tandpetarna, som hörn i en något mindre kvadrat än den som formas av brödets ytterkanter.
Snitta brödet diagonalt till fyra snittar.
Servera med saltgurkan, samt ev. coleslaw och pommes frites eller annan form av stekt potatis.
(OBS! Exemplet på bilden har ingenting, varken med redaktionell tillagning eller en äkta BLT att göra.)

Schlager i New York

Som framgått har redaktionen sedan senast besökt New York. Detta för att – utöver äta på diners – träffa vänner, se Whitneybiennalen, utställningen med Orazio och Artemisia Gentilleschi på Met, övervaka öppningen av den engelska upplagan av Utopi & Verklighet på Bard och lite till.

Eftersom redaktionens ena hälft medverkat med katalogtext till Utopia & Reality, som Moderna museets utställning heter här, var vi bjudna på invigningen tillsammans med andra lika eminenta gäster som trendformgivaren Karim Rashid och finansmannen George Soros. Men hur tungt väger ett sådant party, när man samtidigt har möjlighet att se en videoinspelning av schlagerfestivalen i Svenska kyrkan?

Där bänkade vi oss alltså, tillsammans med en och annan modell, en och annan dansare, en och annan fysiker (tack, Stig, som gav oss möjligheten att komma!), en och annan journalist, en och annan fotograf (Pontus Höök hälsar till alla han känner), en och annan koreograf, en och annan finansvalp och kyrkans personal.

Det var JÄTTEKUL!

Vad kan så som en schlagerfestival ena svenskar i förskingringen? Alla hade sina egna favoritlåtar från förr med Carolas Främling som störst favorit. Alla tjööööööööööööööt av förtjusning när Brandsta Släckers klappade händerna. Alla mumsade hårdbröd och scones med marmelad och svensk (ack så god!) ost. Alla nynnade med i refrängerna. Utom en amerikan som av för redaktionen fortfarande oklara skäl befann sig i lokalerna och som undrande frågade en svensk kamrat om det var något slags talangjakt för amatörer han bevittnade.

Nej, nej, nej, nej fastslog kamraten med viss emfas och började förklara schlagerfestivalens historia och odiskutabla värde.

Underbart.

Grattis – frågesporten avgjord

På en av tillställningarna i New York stötte redaktionen ihop med en svensk dam som på vår kvartersdialekt hemma i Stockholm, östermalmska, frågade hur länge vi bott i New York?

• Vi bor inte i New York. Men vi bor i USA, i Kansas, svarade redaktionen.
• O, så intressant, var ligger det?
• Om man drar ett kryss över USA, precis i mitten.
• Jaha. Och vad heter staten?

Så illa ställt med allmänbildningen är det inte hos Prärienytts läsare.

I frågesporten, Prärienytt Nr 6, hade alla rätt! (Svarsalternativen var utformade efter den så kallade Gotlands-modellen. Alla var rätt. Underlättare rättningsarbetet avsevärt.)

Stort grattis!!!

Dock måste vi utfärda ett extra, extra stort och varmt grattis till våra läsare och redaktionens Bottnaförvaltare Lasse och Kirsti i Tynnered, som inte knusslat med svarsalternativen utan angett a, b och c som svar på varje fråga. Och således uppnått maxkvoten för möjliga rätta svar! Det skålar vi i Mac Adams för!

På återhörande

Redaktionen