INNEHÅLL:
RÄNDERNA GÅR ALDRIG UR
UNGKARLENS STÖRSTA PASSION
SNABBHETEN VIKTIGARE ÄN SMAKEN
ÄNGLARNAS STAD – LOS ANGELES
WRESTLING – KAMP UR UNDERLÄGE
LAS VEGAS – FALSK HÄGRING VID HORISONTEN
LÖNELÄGET PÅ LÄRARFRONTEN
VISSTE NI ATT?
I NÄSTA NUMMER…

Ränderna går aldrig ur

Färgskalan på människorna i omgivningen här, skiljer sig markant från redaktionens vanligtvis svarta kulör. T-skjortorna och shortsen är färgade i beige, ljusblått, rosa, grönt, gult, lila – allt utom vitt eller svart. Samma färger är de enda som finns på kläderna som säljs i affärerna, även om utbudet där inkluderar även klänningar, långbyxor, strumpor, linnen, kalsonger och en och annan scarf.
Efter sex månaders vistelse i det nya landet, känner vi oss emellertid alltmer övertygade om att färgvalen är av tvätt-teknisk art.
Att maskintvätta här går oerhört fort. På 23 minuter är allting klart, trycker man så på programmet för kulörtvätt, vittvätt, ylle eller blandat.
Effektiv, är tvättcykeln emellertid inte.
Håller man sig till butikernas färgurval märks ingenting, men:
Tvättas vita kläder blir resultatet grått. Redaktionen har övergått till att koka vittvätten på spisen.
Tvättas mörka färger sitter vita tvättränder envist kvar, trots påfyllning av ytterligare 75 cent för ännu en tvättcykel. Utan tvättmedel denna gång, i hopp om bättre resultat. Men hjälper det? Icke. En stor del av redaktionens energi går därför åt till att med klädborste och handkraft förgäves försöka avlägsna ränder som aldrig går ur.
Att problemen inte är begränsade till Kansas utan är av nationell omfattning intygas av till redaktionen närstående bekanta i New York, som dessutom hävdar att resultatet inte blir märkbart bättre om man lämnar in tvätten.

Ungkarlens största passion

Är Mr Peter Holden, 39, passionerad? Eller bara patetisk?
Avgör själv.
Han är samlare. Dock inte av prylar utan av en specifik upplevelse: Mc Donalds restauranter. Alltså upplevelserna av dem. Hittills har han ätit på 11 000 av de totalt 13 500 matställen som Mc Donalds har i USA. Rekordet hittills är 45 restauranter och ungefär lika många hamburgare på en dag.
Varför samlar han?

För att Mc Donalds finns där, svarar Mr Holden i USA Today.
Hans favoritrestaurang hittills är en hjulångare St. Louis. Varför då?

För att den var en överraskning. Jag visste inte att den skulle finnas där, svarar Mr Holden, handelsresande, ungkarl och kund på Mc Donalds minst två gånger varje dag.
Snabbheten viktigare än smaken
Snabbmatsindustrin i USA omsätter för närvarande 129 billioner dollar varje år (ca 1400 miljarder kronor, även detta enligt USA Today. Eller 1,4 biljoner för att använda en sällan nyttjad svensk enhet. Hänger ni med? En amerikansk billion är alltså lika med en svensk miljard. 1000 svenska miljarder gör en svensk biljon, dvs 1012. Så förhöll det sig som bekant tidigare även i brittisk engelska, dock har engelsmännen på senare tid alltmer börjat ta efter amerikanerna). Allt mer av denna ätes i bilen. Som ensamstående mamman Victoria Vollaire säger till tidningen:

Jag tycker inte om att behöva gå ur bilen? Vem gillar det?
Ja. Det kan man faktiskt undra, när det ju går alldeles utmärkt att slappa med sin hamburgare bakom ratten.
Drive-thru-industrin har ökat lavinartat bara under de senaste femton åren. När ovan nämnde Mr Holden satte sitt dagsrekord i Mc Donalds-upplevelser 1975, hade företaget inte en enda drive-thru-restaurang. I dag har nio av tio butiker denna ”service” och flera andra företag uppvisar liknande statistik: kaffekedjan Starbucks, hamburgerkedjorna Wendys och In-N-Out Burger, texmexkedjan Taco Bell, och 7-Eleven uppger att minst hälften av deras nya butiker i framtiden kommer att vara drive-thru-butiker.
Företagen – ofta drivna enligt franchising-system – har infört belöningar i form av bilar och bonuspengar till butikscheferna som har snabbast service. Restaurangarkitekturen har förändrats för att bättre passa drive-thru-systemet. Serveringsdelen har krympts till förmån för fler drive-thru-filer, läskpumparna förts närmare kassan så att biträdet kan ta beställningar och hälla upp läsk samtidigt och mikrofonförstärkta, sladdfria hörlurar blivit standard så att ingen tid behöver gå förlorad i onödig konversation. Några företag använder övervakningskameror för att spåra arbetare som jobbar för långsamt. Andra har avläsningssystem för bilskyltar så att biträdet redan när stamkunden rullar in i kön kan börja förbereda dennes standardbeställning. Ytterligare andra har elektroniska beställningsplattor några meter från utlämningsluckan så att beställningen kan vara klar redan när kunden kommer dit. Och flera har tagit fram s k speedpass, liknande de specialkort man kan köpa för biltullar, för att ingen tid ska gå förlorad. Konsekvenserna om bilförarna tappar tålamodet blir för företagen förödande. Kunderna byter butik.
Den snabbmatskedja som har snabbhetsrekordet i skrivande stund är Wendys, som serverar beställningen på 2 minuter 14 sekunder och 7 tiondelar. Snitthastigheten för USA som helhet ligger på 3.08.04. Drar ned statistiken gör bland andra Steak’n’Shake som med sina 5.23.01 är USA:s i snitt långsammaste snabbmatkedja.
Till restaurangerna som har flest drive-thru-filer hör Good To Go fast-food, som har 14 stycken. Obekräftade källor hävdar att de kan vara upp till 20-30 per restaurang.
Till redaktionens stolthet kan vi meddela att en Kansas-restaurang – Kentucky Fried Chicken i Wichita – har den enskilda hastighetsrekordet och serverar mat på bara 32 sekunder. Redaktionen lovar att kontrollera fakta när den kommer dit.

Tips:
Tänker du beställa?
Låt dig inte luras av kortaste kön. Alla rutinerade drive-thru-beställare vet att den beror på att den som står först aldrig kan bestämma sig eller att expediten är sällsynt långsam. Vill du undvika bråk med övriga köande: ha klart för dig vad du vill ha. Gör ingen specialbeställning. Betala kontant med jämna pengar eller använd speedpass.

Historik:
Den första drive-thru-restauranten anses vara Royce Haileys Pig Stand Restaurant i Los Angeles, öppnad 1928. Bilar brukade stanna till på baksidan, dit kocken kom ut med smörgåsar med grillat svinkött. På 1950-talet blev drive-in en hipp variant. Som drive-thru slog flugan som sagt inte igenom förrän på 1970-talet.

Opposition:
Det finns en aktiv opposition mot drive-thru-restaurangerna som princip, även i USA. Städer som Sierra Madre i Kalifornien, och Carrboro, North Carolina, har till och med förbjudit dem. Lee Morris, tidigare politiker i Atalanta, blev nedröstad när han lade fram ett förslag om förbud mot drive-thru-restauranger i delstaten Georgia. Han har sin uppfattning klar:

Amerikanen blir bara latare och latare, anser han.

Änglarnas stad – Los Angeles

Los Angeles tog samtliga redaktionsmedlemmar med större storm än de hade räknat med. Visst. Med sina 10 miljoner invånare, 6 miljoner bilar och geografiska diameter på tio svenska mil, är staden gigantisk och svåröverskådlig. Men varje stadsdel är som en liten stad i staden. Det finns mycket att upptäcka här, och har man tålamod att förflytta sig några sträckor till fots får man stor lön för mödan.
Den vita delen av befolkningen utgör drygt 40 procent av invånarna. Svarta utgör drygt tio procent, asiater tio procent och hispanos (latinamerikanskt ursprung, spanskspråkiga) ca 40 procent. Armenier och ryssar är även de stora befolkningsgrupper sägs det (hur det nu går till; summan riskerar att överstiga 100%). För närvarande hävdas att den vita befolkningen håller på att flytta därifrån. Att Los Angeles kommer att bli en stad där hispanos dominerar, tätt följda av asiaterna, den grupp som har snabbast tillväxt just nu.
I de offentliga skolorna talas fler än 80 språk. Arkitekturteoretikern Charles Jencks iakttagelse (i boken Heteropolis, 1993), att Los Angeles i sin helhet befolkas av minoriteter, står sig fortfarande.
Och det är roligt. Fotvandrar man, uppstår tydliga förändringar i stämningar, befolkningsgrupper och arkitektur. Det upptäckte redaktionen vid flera tillfällen. Bland annat då den gick från Ray Eames hem (ca 1950) på kullarna norr om Santa Monica, för att se på Frank Gehrys arkitektur i först Santa Monica och sedan Venice. Den svårbebyggda och därför billiga mark som Eames bebyggde, är i dag bebodd av rika vita som omsorgsfullt hägnat in både sig själva och sina hus. Santa Monica nedanför, befolkas av vit övre medelklass a la Askim, bosatt på ungefär lika intressanta och varierande tårtbitstomter som åkermarksarkitekturen i Sverige. I Venice saggar det till sig. Här bor flummarna. Diverse massageformer ges utmed strandpromenaden, där många pårökta personer gör sitt bästa för att imitera Jim Morrison och åka rullskridskor samtidigt.
Nästan överallt går det att åka buss. Men trots tio dagars letande lyckades redaktionen inte uppbringa någon karta över det offentliga transportnätet, vilket, när man väl finner det, för det mesta tycks fungera alldeles utmärkt.
Det har utökats enormt under de senaste tio åren, eller ända sedan upploppen 1992 (som utlöstes först av en frikännande dom av de vita poliserna som misshandlade svarte Rodney King till döds, därefter av en dom om bara 500 dollar i böter för en korean som – bakifrån – sköt ihjäl en svart tonårstjej som försökte sno en juiceburk ur dennes butik. Flera skribenter bedömer upploppen vara en reaktion mot det vita samhällets främjande av asiaterna, som är invandrade nykomlingar, framför infödda amerikaner som råkar vara svarta).
Utbyggnaden av kollektivtrafiknätet har, enligt The New York Times, satt fart på hela stan. En kvarts miljon invånare åker tunnelbana varje dag. Inte många, med svenska mått mätt. Men likväl en siffra som med 50 procent överträffat förväntningarna. Staden – den första med planskilda korsningar för att trafiken skulle kunna löpa fritt – förtätas för första gången sedan 1920- och 30-talen på höjden och i den gamla stadskärnan. För många går det i dag att gå från hemmet, till jobbet, till affären och sedan hem. Någonting mycket ovanligt i USA.
Stadens administratörer förklarar det med att folk helt enkelt har fått nog av att åka bil. Enligt en undersökning av Texas Transportation Institute sitter genomsnittsinvånaren overksam under motsvarande sju dygn per år i sin bil, till följd av att trafiken inte rör sig.

Wrestling – kamp ur underläge

Två av bilförarna (”Buss?! Det går alldeles för långsamt.”) som vi träffade på är konstnärer: Matt Luem, Los Angeles och Greg Fiering från Overland Park, en förort alldeles nära redaktionens, i Kansas City. Redaktionen hade glädjen att möta dem, eftersom den fick följa med Konsthögskolan i Stockholm på en resa till Los Angeles och Las Vegas. En omtumlande upplevelse i många avseenden.
Redaktionen upprättade sitt tillfälliga kontor i Hollywood, filmvärldens drömland och alldeles nära den nya Kodakteatern där utdelningen av Oscarsstatyetterna numera äger rum.
Matt Luem och Greg Fiering har sin ateljé drygt en mil söder därom, nära Down Town LA, i ett område som mest befolkas av hispanos. Från bussfönstret kan man följa förändringen från turistkvarter, till uteliggarområde, till mindre bemedlat bostadsområde. Alla pratar spanska överallt. Alla skyltar är skrivna på spanska. Varuutbudet i affärerna är kaktusblad och tortillas. Alla arbetar hårt. Och de flesta åker kommunalt.
Priserna Downtown LA är mindre än hälften mot dem som är kulturarbetarnas vardag på Manhattan, NY. Såväl konstlivet som arkitekturen i Los Angeles skiljer sig också från östkustens. Ska man generalisera (och varför ska man inte göra det?) kan skillnaden liknas mellan den som finns mellan Stockholm och Göteborg. I New York gör man nationell och internationell karriär. I Los Angeles gör man karriär i Kalifornien, USA och världen. I New York förhåller man sig till New York och det internationella. I Los Angeles till det lokala, nationella och internationella samtidigt. Det låter både banalt och plumpt. Men det är svårt att sätta fingret på vari de påtagliga skillnaderna egentligen består. Ett självförtroende som gör att man struntar i centrum och gör sin egen grej, på något vis.
Under flera månaders tid har Luem/Fiering på film dokumenterat amerikansk wrestling. Inte i den form vi i Sverige mött den på TV, genom proffswrestlare som Abdullah the Butcher och demagoger som Vince Mc Mahon. Utan genom några av dem som utgör dessa wrestlares publik: barn- och tonårspojkar i Los Angeles white trash-områden.
Varje helg samlas ungarna för att göra upp om mästartitlar. Precis som på TV har alla skapat sig en egen, alternativ identitet som ger dem möjlighet att tillfälligt leva ut ett annat jag och säkert högst påtagligt lätta på trycket i en många gånger outhärdlig tillvaro. Tillhyggena är lysrör, stolar och spikbräder. Och ibland går det för långt. Några kommer aldrig att kunna ta sig ur denna låtsastillvaro, den enda där de tillåts vara hjältar.
En av killarna som de följt är 21 i dag. Han leder fortfarande sina yngre anhängare och imponerar på dem genom att göra sig själv illa: skära sig med rakblad under fajten, dra tunga laster med taggtråd som skär in i kroppen…

Såren fixar jag med superglue, säger han i filmen, och väcker sedan länge glömda minnen till liv hos redaktionens ena hälft, som framför sig ser trasiga och panka engelsmän i Israel, utan sjukförsäkring, limmandes fast sina sprit- och marijuanalossande tänder med nämnda preparat.
Många av ungarnas föräldrar ger barnen sitt oreserverade stöd och hejar på.
Som konstprojekt har The Wrestling Project visats bland annat i Berlin. Vad som händer härnäst är i skrivande stund oklart. Konstnärerna har kontrakt med en producent. I Hollywood. Denne har synpunkter på den kommersiella slagkraften i Luem/Fierings wrestlingprojekt och har tagit originalfilmerna i beslag.

Las Vegas – falsk hägring vid horisonten

Mil etter mil etter mil…med öken. Plötsligt dyker Las Vegas upp, som en hägring vid horisonten. Nja, det är inte riktigt sant. Först kommer några mil med reklamskyltar för olika hotell och kasinon. Men när staden sedan kommer för den tankarna till en oas. Några grönskande mil, mitt i Nevada-öknen, konstbevattnad med finaste dricksvatten.
Låter det absurt?
Det är ändå bara början.
De arkitekturhistoriskt belästa minns kanske att Robert Venturi en gång i tiden såg Las Vegas som ett ideal: inget trist Forms Follows Function (form följer funktion) här inte, utan enkla lådor med braskande skyltar mot huvudgatan – The Strip. Mycket har dock hänt på de snart 25 år som gått sedan Venturi skrev om the Decorated Shed. I dag domineras Las Vegas av enorma temahotell, anläggningar som innehåller allt vad en turist kan önska sig ifråga om rekreation, mat, shopping, kultur och äventyr.
Turisternas Las Vegas är en kort sträcka längs The Strip, som sträcker sig cirka elva kilometer från klassikern The Golden Nugget på Fremont Stree t Downtown till ett av de senaste temakasinona, Mandalay Bay på South Los Angeles Boulevard.
De häftigaste ställena ligger längst bort från Downtown. På sträckan däremellan, som redaktionen provgick till fots i närmare 100 graders hetta (okey, okey, i Farenheit), ligger några av de mer saggiga motellen, spelhallarna och bröllopsarrangörerna. Men här, halvvägs utmed strippen, finns också Stratosphere, som varmt rekommenderas alla Las Vegas resenärer. Från den roterande restaurangen på toppen har man en magnifik utsikt över hela staden. (Äter man, vilket kostar drygt tio dollar, behöver man inte betala de sju dollar som det kostar att åka upp i tornet. Åksjukepiller rekommenderas den som har anlag åt det hållet).
Härifrån ser man ända till New York, och strax där framför Paris, Bellagio, Rom och Venedig – det vill säga några av de mest häpnadsväckande temakasinona.
Bakom New York skymtar man en pyramid och en sfinx . Det är Luxor (som lär ha den största pyramid som uppförts på över 4 000 år – it’s always big over here!).
New York är tyvärr mest en fasad – innanför blir man besviken – men sicken fasad! Här står Frihetsgudinnan alldeles bredvid Empire State Building och runt hörnet sträcker sig Brooklyn Bridge ut sig under Chrysler Building. Allt på en gång i samma blickfång. Paris har också en anslående exteriör med Garnier’s Operahus, Eiffeltornet (dock bara i halv skala) och en del av Louvren intill varandra. Men även interiörerna är övertygande: Man vandrar runt på Montmartres gator, växlar till sig spelmynt i ett bås som ser ut att vara ritat av Metro-arkitekten Guimard, och kan sippa en café au lait på en trottoarservering inom bekvämt avstånd från spelautomaterna. För det är förstås spelautomaterna som är huvudattraktioner och som i någon mån upplöser illusionerna. På de stora kasinona finns tusentals enarmade banditer (svenska kasinon med ett hundratal maskiner uppfattas som rena skämtet här, förstod vi), plus mängder med bord för roulette och kortspel.
Maskinerna ger, statistiskt sett, 90 procent tillbaka till spelaren. Att mekaniskt stoppa i mynt efter mynt (man spelar med quartrar, dvs 25-centsmynt) kostar cirka 15 dollar i timmen – ett ganska billigt nöje, blir vi upplysta om. Spelar man mycket får man dessutom gratis drinkar, ja till och med gratis mat, av de lättklädda damer som struttar omkring i pingvinkläder. (Eller var det kaninkläder? Redaktionen blev lätt förvirrad av alla intryck). Damerna styrs via radiokommunikation från ett centralt kontrollrum, där allt spel övervakas genom kameror och datorer. När någon har gjort av med tillräckligt mycket pengar, signaleras detta på datorskärmarna, och en drink-dam skickas ut till spelaren. Några hundra dollar till och ett presentkort på gratis middag överlämnas.
Nåväl, några större spelare finns inte på redaktionen, som i stället ägnade sig åt miljöstudier. Mest imponerad blev den nog av de båda italienska anläggningarna Bellagio och The Venetian. I fonden av Bellagio ligger Comosjön där fantastiska datorstyrda fontänspel iscensätts varje kvart till tonerna av opera eller annan passande musik. I den lilla italienska staden vid sjöns bortre strand finns exklusiva restauranger och märkesbutiker som Armani och Shisuedo. Bakom centralbyggnaden finns en park med italiensk grönska och medelhavsblå swimmingpooler. Anläggningen är förstås också försedd med ett konstmuseum av hög klass. Precis som det ska vara i Italien.
The Venetian är följdriktigt ett Venedig mitt i öknen. Också här finns förstås konstmuseer: två filialer till Guggenheim (som ju också har en filial i Venedig). Ett med äldre måleri. Och en ny del (ritad av Rem Koolhaas) som när redaktionen var på plats visade en motorcykelutställning (utställningsarkitektur: Frank Gehry). Vandrar man över Rialtobron, under vilken några inhyrda gondoliärer plaskar omkring i en bassäng, kommer man in i ett fantastiskt trapphus med takmålningar av Veronese (tror vi – renässansforskare efterlyses till redaktionen!) och genom Palazzo Ducale har man en fantastisk utsikt mot Sjörövarslagen på Skattkammaröns kasino mittemot.

Löneläget på lärarfronten

Amerikaner överlag, är väldigt intresserade av vad saker kostar. De berättar gärna vad ombyggnaden av deras nya hus har gått på och diskuterar gärna bilpriser. Tidningarnas kultursidor är fulla med uppgifter på produktionskostnaderna för utställningar, skivor och filmer. Dollarsiffror är faktiskt vanligare än värdeomdömen i recensioner; höga utgifter tycks vara ett kvalitetsbegrepp i sig.
Inkomster talas det dock mycket tystare om, särskild de egna (mycket finns dock att hämta i pressen i fråga om vad idrotts- och filmstjärnorna drar in). På önskemål från läsekretsen kan Prärienytt nu som första svenska Internet-tidskrift sprida lite ljus över vad akademiker tjänar i USA.
Först måste dock påpekas att det, precis som i Sverige, finns skillnader mellan olika ämnen och mellan olika universitet. Skillnaderna i USA är dock mycket större, både med avseende på spridning inom ett och samma universitet samt mellan olika universitet. Stor lönespridning är överhuvudtaget kännetecknande för USA. Lågavlönade jobb, som exempelvis städare, ger omkring 100 000 kronor per år, för dem som får arbeta heltid. En lön som det krävs mycket fantasi att kunna
överleva på.
Enligt the American Association of University Presidents tjänar en ”professor”, som inte alls motsvarar en professor i nord-europeisk mening, utan snarast en väl meriterad docent, vid ett delstatsuniversitet i genomsnitt ungefär 925 000 kr per år ($89 600). En Associate Professor (ungefär svensk lektor) får cirka 650 000 kr ($63 000) och en Assistant Professor 550 000 kr ($53 400). Sistnämnde skulle nog betecknas adjunkt i Sverige.
Motsvarande löner i Sverige är cirka 350 000 kr för lektorer och 290 000 kr för adjunkter, enligt Sveriges Universitetslärare (www.sulf.se).
Lönerna vid de ansedda privata universiteten framgår inte av statistiken, men torde vara väsentligt mycket högre. Vad gäller Kansas University ligger lönerna cirka $5 000 lägre än riksgenomsnittet, något som naturligtvis inte är rättvist.
Hur dessa löneskillnader mellan USA och Sverige förhåller sig till levnadsomkostnaderna i respektive länder, går tyvärr utöver det som Prärienytts ekonomiredaktion klarar av att räkna ut.
Klart är att skatten är låg här i USA. De flesta betalar omkring 20% i inkomstskatt, och motvarigheten till moms ligger på 6-8% beroende på delstat. Men sedan tillkommer skyhöga premier för sjuk- och pensionsförsäkringar. För att inte tala om utgifterna för barnens skolgång och fritid. Generellt tycks det som att ju högre lön man har, desto mer av sjukförsäkringar och annat elände står arbetsgivaren för. Sensmoralen skulle kunna bli att lokalvårdare inte är ett yrke att satsa på. I varje fall inte i USA.

Visste ni att…?

…det nu bara är två nummer kvar tills Prärienytt gör sommaruppehåll?
…grafittin på universitetsområdet utförs med tavelkritor? Då kan polisen inte sätta dit en, trots att man annonserar alla möjliga och omöjliga partaj. Politiska slagord lyser emellertid med sin frånvaro.
…man numera kan välja mellan papperspåsar och plastpåsar i amerikanska butiker? Oftast måste man emellertid packa sina varor själv. Det har tagit redaktionen sex månader att upptäcka den knapp som i packningsläget styr rullbandet med varorna. Detta efter att vid upprepade tillfällen ha svurit högt och gruffat över kassörskans/kassörens ovilja att mata fram varorna till påsen.

I nästa nummer…

…bland annat en lektion i näringslära med utgångspunkt från olika chipspåsar.