INNEHÅLL:
VÄLKOMSTORD
SWING LOW, SWEET CHARIOT
GÄSTSKRIBENTEN
NU ELLER ALDRIG – RCA:S STUDIO B
TACKA R & R FÖR DET – BLUE RIDGE MOUNTAINS
UT I SKOGEN SKA VI GÅ…
… SKJORTA, SLIPS OCH RÄNSEL PÅ
HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP – SELF GUIDED TOURS

Välkomstord

Kära läsekrets!

Så är sommaren över, även om hettan består, här likväl som i Sverige har vi förstått. I går kväll kl 21.00 hade vi 34 grader varmt och om nätterna åskar det och dundrar. Inte bara åskan håller oss vakna, studenterna har återvänt till campus-området. Tidningarna innehåller tips inför skolstarten. Ett som vi kan bjuda svenska lågstadieföräldrar på är att skicka med barnen ett foto av familjen så att de inte får separationsångest under de stundom långa skoldagarna.

Vi har haft det bra och hoppas sammaledes gäller för er. Nu börjar vardagen, efter drygt sex veckors bilande i tretton stater: Missouri, Indiana, Illinois, Michigan, New York, Pennsylvania, Maryland, West Virginia, Virginia, North Carolina, South Carolina, en hörna av Kentucky och Tennessee, samt en sväng in i Kanadas Ontario där vi, utöver Niagarafallen, såg fantastiskt vackra tobakslador.

Rustade med konst- och arkitekturguider – vilket bland annat lett till att det just nu känns som att arkitekten Frank Lloyd Wrights präriehustak sticker ut genom öronen – har vi inte stressat nämnvärt. Vi sov i Sommerset, samma dag som gruvarbetarna där blev instängda i sitt schakt. Countrysångaren Travis Tritt har sedermera skänkt dem 250 000 dollar som kan komma väl till pass för återhämtningen, med tanke på sjukvårdskostnaderna här. Och gamla goa John Denver-låten Take Me Home Country Roads har för redaktionen fått en djupare innebörd. Nu vet vi vad han menar när han sjunger om sin Minors Lady och Mountin Mama, om Shenandoah River och Blue Ridge Mountins.

Swing low, sweet chariot…

Även andra bekanta tongångar fick under resan nya betydelser. I Dresden, Ontario, besökte vi Onkel Toms stuga, eller snarare: pastor Josiah Hensons bostad, församlingskyrka och kyrkogården där han ligger begravd. Sedan hon mött honom i Boston, blev Josiah Hensons självbiografi (The Life of Josiah Henson, Formely a Slave) och levnadsöde en viktig förebild för Harriet Beecher Stove, då hon för 150 år sedan författade sin berömda roman. Som i sin tur något senare blev en viktig brandfackla för inbördeskriget, då slaget stod mellan slaverianhängare och slaverimotståndare. Abraham Lincoln lär, när han mötte henne, ha sagt: ”Så det här är den lilla kvinnan som startade det stora kriget”.

I dagens stuga omnämns Beecher Stove emellertid mycket lite, till förmån för den ”verkliga” berättelsen om slaveriets historia. Inte på någon annan turistplats har vi mött så många afroamerikaner som här. Och till det man på museet kan lära sig hör bland annat vad gospeltexterna handlade om under den fromma ytan. Lägg följande raster över exempelvis Go Down Moses och gospeln får en helt ny innebörd:

• Moses – Harriet Tubman,

före detta slav som sedan hon flytt till friheten i Kanada upprepade gånger återvände till sydstaterna för att leda andra slavar till frihet utmed:

• Sweet Chariot – den underjordiska järnvägen.

Järnvägen då en symbolisk bild för den långa transportsträckan och de många stationer där slaverimotståndarna gömde svarta flyktingar i sina hem så att de kunde vila innan fotvandringen gick vidare, oftast i skydd av mörkret.

• Israel – samlingsnamn för de afrikanska slavarna.
• Egypt – slavstaterna.
• Pharaoh – slavstaterna likaså.
• Swing low – kom till södern.
• Carry me home – för mig till frihet.

Swing low, sweet chariot, coming for to carry me home…

Ontario antog sin antislaverilag redan år 1793. I USA blev slaveri olagligt först med inbördeskrigets slut 1865. Josiah Henson flydde till Kanada med fru och barn från Kentucky 1830.

Gästskribenten

Eftersom vi hade glädjen att dela resan från Chicago, Illinois, till Niagara, New York, med våra vänner Pär Lindén och Josephine Andersson, presenteras här för första gången Gästskribenten, som vi hoppas blir en återkommande rubrik i Prärie-Nytt. (Med andra ord: kom gärna och hälsa på).
Således förmedlar här Pär:

Några funderingar med anledning av Chicagos höghöjdsbana

”Som svensk är kanske den amerikanske gangstern den första association man gör till staden Chicago. Efter att ha besökt Prärie-Nytts redaktion, som vid tillfället för besöket befann sig just där, gör nu undertecknad en helt annan association.

Det första undertecknad kommer att tänka på numera är Chicagos höghöjdsbana: En detalj som onekligen skänker staden Chicago en stort mått av charm. För den som inte vet, skall sägas att en höghöjdsbana är ett kollektivtrafiksystem där tågen varken går på räls i gatan (spårvagn) eller åker fram i tunnlar (tunnelbana) utan går uppe i luften. Det vill säga, själva rälsen är lagd på en fackverkskonstruktion cirka sju åtta meter upp i luften. Denna höghöjdsbana täcker en stor del av staden och är byggd mellan hus och över gator – kors och tvärs. I södra delen av Chicagos centrum – eller Downtown – som amerikanarna kallar det – bildar höghöjdsbanan en slags ringlinje: En  ögla. Denna ögla kallas ”The Loop” och är också en benämning på just denna del av centrala Chicago. ”The Loop” är berömd kan vi tala om för den läsare som eventuellt inte känner till detta.

Hursomhelst innebär en höghöjdsbana många fördelar.

Besökare i Göteborg brukar ibland kasta ur sig hur trevligt det är med spårvagnar eftersom spårvagnsturen erbjuder utsikt över stadens omgivningar. Undertecknad ler då lite hånfullt inombords och tänker på den snigelfart en spårvagn tvingas till å grund av trängseln i gatuplanet. Gärna tunnlar, bara det går snabbt. En höghöjdsbana kan mot den bakgrunden sägas utgöra en ideal kombination av spårvagnens och tunnelbanans fördelar, det vill säga både utsikt och snabbhet. Då Chicago faktiskt är vänort till Göteborg, föreslår undertecknad att Göteborg noga studerar vänortens höghöjdsbana och sedan bygger en egen. Någon borde rent av starta en intresseförening, typ Höghöjdsbanans vänner, eller något i den stilen. Det behövs, för höghöjdsbanan har fiender. Se bara hur spårvagnen hyllades under göteborgskalaset.

Enda problemet med Chicago-modellen är att det står en massa stolpar placerade i gatuplanet. Stolparna är onekligen mycket närvarande i gatubilden. Prärie-Nytts manliga del av redaktionen och undertecknad funderade tillsammans över hur ofta bilister krockar med nämnda stolpar. Man får ju hursomhelst hoppas att det inte sker alltför ofta. I ett land där bilen vanligtvis älskas mer än familjemedlemmar, torde ju i längden ett kollektivtrafiksystem som inkräktar på bilarnas frihet inte överleva. Om borgmästaren i vår vänort Chicago funderar i de banorna (ha ha) och överväger att riva höghöjdsbanan, skulle undertecknad rekommendera att han klär stolparna i skumgummi i stället.

Länge leve höghöjdsbanan!”
Pär Lindén

Till detta kan redaktionen bara foga att loopen byggdes till världsutställningen i Chicago 1893.

Nu eller aldrig – RCA:s Studio B

Vår gästskribent ovan är mycket förtjust i musik och hade med sig kassettband med en mängd trevliga trudilutter till redaktionen. Möjligen hade han också, än mer än redaktionen, uppskattat överraskningen som väntade i Nashville, Tennessee.

Inte nog med att staden med anledning av sina många lärosäten traditionellt kallas för Söderns Athen och har en skalenlig kopia av Parthenontemplet uppbyggd i en park. Skivbolagets RCA:s legendariska Studio B höll med anledning av Elvisveckan (ni har förstås inte missat att det den 16 augusti var 25 år sedan han dog) öppet för allmänheten. Det var fem år sedan sist.

It’s Now Or Never, tänkte redaktionen och kastade sig i väg. Och så stod vi där, i det lilla knappt 20 kvm stora rum som kläckt Elvissuccéer som nyss nämnda, Return To Sender, Are You Lonesome Tonight, Roy Orbisons Only The Lonely, Dolly Partons Jolene och ytterligare flera av exempelvis Willie Nelson, Chet Adams, Jim Reeves, Waylon Jennings och Everly Brothers. Steinwayflygeln som användes står kvar, liksom marimban och den gamla mikrofonen i sitt stativ.

Enligt vår guide lär Dolly Parton ha varit 16 år gammal då hon första gången kom till studion för att spela in. Nervös som hon var, glömde hon att lägga i handbromsen och rammade byggnaden med bilen. När chefen skällt klart sade hon något i stil med: ”Jaha. Jag antar att det här får räknas som min första stora hit”.

Enligt samma guide lät Elvis bygga studion sedan Missionskyrkan kört ut honom från kapellet där han dittills hade huserat. Skälet: musiken var för oanständig.

Formellt byggdes studion dock av RCA 1957. 1977 började den ta emot besökare. Fortfarande används den för inspelningar ibland, en verksamhet som en rykande färsk ägarstiftelse hoppas ska utvecklas framöver. Samtidigt planeras för ett samarbete med Belmont-universitet som ska ge kurser där i inspelningsteknik.

Därför stänger studion för besök igen den sista augusti. Men har ni vägarna förbi innan dess så…

Tacka R&R för det

I den 990 kilometer långa bergskedjan Appalacherna ligger Blue Ridge Mountins som ett förenande länk mellan Shenandoah naturreservat i norr och Dolly Partons hemtrakter: the Smokies i söder. På bergskammen balanserar en 75 mil lång väg, ofta farligt nära branta stup. Möjligheter finns, som ovan nämnts, att stanna vid fina utkiksplatser liksom att fotvandra kortare eller längre sträckor. Om våren lär det vara otroligt vackert, med blommande dogwoodträd. Det var inte så pjåkigt nu under sommaren heller. Vi kom lagom tills björnbären var mogna och gula saker av för oss okänd art kantade vägrenen. Och bergen var verkligen blå. (De lär faktiskt vara blåare nu än när vägen byggdes på grund av alla luftföroreningar. Där ser man vilken nytta bilismen ändå medför.)

Färdvägen ställdes i ordning 1933, dvs under depressionen, som det första av CCC-projekten (Civilian Conservation Corps) på initiativ av president Franklin D Roosevelt. Tanken var både att hjälpa nödställda familjer och att skapa ett nationellt monument. Staten stod för det mesta av kulorna, men privatpersoner hjälpte också till att köpa loss markområden. Detta är alltså ett av de sällsynta tillfällen i amerikansk historia när privata intressen gått samman för att köpa loss privategendom i syfte att skänka den åt hela nationen. Den största privata bidragsgivaren till den del av vägen som löper genom Smoky Mountains var oljemiljonären John D Rockefeller Jr. Tre miljoner man (just det, bara män), 18-25 år gamla, fick anställning inom CCC-projekten, därav 4300 i Blue Ridge Mountins/Smoky Mountins-arbetet. Under militära organisationsformer byggdes vägen i de svårtillgängliga bergen. De bodde i baracker och fick sända större delen av inkomsten hem till familjen. Prydligt lagda stenmurar vittnar fortfarande om deras nit och om en hantverksskicklighet som, att döma av lagningarna, tycks vara mindre vanlig i dag.

Depressionen tog dessbättre slut och de anställda fick andra jobb. Därför blev hela färdsträckan inte klar förrän 1987.

Ut i skogen ska vi gå, …

Natur och Kultur brukar användas som dikotomi (motsatspar) i analyser av världen runt omkring oss. Men knappast här i USA. Här är naturen ofta väldigt kultiverad. Redaktionen har under sommaren besökt välkända naturscenerier såsom Niagara fallen, Sleeping Bear Dunes och nyss nämnda Smoky Mountains. Under ytterst civiliserade former. Stundom känns det dock som att man vill ut och röra på sig, för ett ögonblick lämna bilens skyddade, luftkonditionerade bubbla, och röra sig fritt ute i det vilda. Ut och trekka helt enkelt.

De flesta naturområden är bilanpassade. Det betyder att man kan åka på asfalterade sceniska parkvägar, med regelbundet återkommande utsiktsplatser. Vid dessa kan man om man så önskar ta sig ut ur bilen för att beundra utsikten och ta ett foto eller två. Man kan också stanna kvar i bilen och veva ner rutan.

I Smoky Mountains ville vi dock bestämt ut och röra på oss. Damen på turistinformationen antog att vi inte hade tänkt oss en heldagstur?

– Nej svarade vi, men gärna en slinga så man slipper gå samma väg tillbaks. Vi fick färdanvisningar och en broschyr som varnade för björnar.

Detta med djur i naturen är rätt spännande. Hittills har vi mest haft tillfälle att studera djur som ligger och sover vid vägkanten. (Vi lovar att i ett senare Prärienytt återkomma till detta ämne.) Detta trots att vi vid tidigare försök blivit lovade både Skalliga örnar, skorpioner och skallerormar i levande skick. De enda örnar vi hittills fått se befann sig i en bur på Dollyland i Pigeon Forge.

Dock: man ska alltid vara välpreparerad och under bilfärden på väg till vandringsspåret studerade vi broschyren om Smoky Mountains svartbjörnar:

”Svartbjörnarna i parken är vilda och därför ibland oförutsägbara. Även om det händer ytterst sällan, har attacker mot människor inträffat, med allvarliga skador och dödsfall som följd. Följ därför följande anvisningar:
– Om du ser en björn. Håll dig på avstånd.
– Om den tittar på dig, är du för nära. Att befinna sig för nära kan väcka aggressivt beteende hos björnen. Försök öka avståndet till björnen.
– Om björnen inte försöker öka avståndet till dig, utan följer efter dig, byt färdriktning. Kommer den fortfarande närmare skrik åt den. Agera aggressivt och försök att skrämma björnen.
– Agera i grupp om du inte är ensam.
– Kasta icke-mat (non-food) på björnen, såsom stenar och pinnar.
– Lämna inte din mat till björnen, det leder bara till fortsatta problem.
– Om björnens beteende tyder på att den är ute efter din mat: Lämna maten! (Lite motstridiga besked här, men det betyder förmodligen att man inte ska hålla fast i sin hamburgare till vilket pris som helst!)
– Om björnen är ointresserad av din mat, men ändå attackerar, slå tillbaka med alla tillgängliga föremål. Kanske uppfattar björnen dig som föda!

Redaktionen, givetvis preparerad med björnvänlig matsäck (kalkon, iste och bröd), klev ur bilen för att studera kartan över vandringsleden. Det familjevänliga spåret visade sig vara 0,3 miles, dvs cirka 500 meter! Med en fnysning packade redaktionen in sig i bilen igen, och for högre upp i bergen. Äntligen fick den sig där en stärkande promenad, längs forsande bergsbäckar i lummig grönska…

Samt sitt livs överraskning! Plötsligt står där en svartbjörn och blänger, kanske 50 meter längre fram på stigen. Förgäves försökte vi komma ihåg instruktionerna. Skulle vi slänga kalkonen, fäkta med armarna, agera i grupp eller byta färdriktning? Och i vilken ordning? I förvirringen fick vi fick inte ens upp kameran för att dokumentera mötet. Efter ett tag lommade björnen iväg, sannolikt efter att ha bedömt både oss och kalkonen som otjänlig kost. Efter en bra stund tog sig också redaktionen vidare, tyst nynnandes på Mors lilla Olle, och försiktigt spanandes ut i spenaten…

…Skjorta, slips och ränsel på…

Prärie-Nytt har under sommaren besökt flera kultur- och arkitekturhistoriskt intressanta miljöer: Henry Fords Greenfield Village i Dearborn i utkanten av Detroit, Den historiska triangeln med Jamestown, Williamsburg och Yorktown i Virginia samt Charleston i South Carolina. Bilknugen Fords Greenfield Village är en samling av de mest berömda amerikanernas mindre berömda hus. Här finns Edisons fabrik och födelsehus, Henry Fords barndomshem samt huset där Herr Heinz experimenterade fram sin berömda ketchup.

Williamsburg är tillskillnad från Greenfield Village inget ihopflyttat Skansen utan en ”bevarad” stad från sent 1700-tal. Bevarad satt inom citationstecken eftersom inte särskilt många bräder är original. När uppbyggnadsarbetet av staden skedde på 1920- och 30-talen hade förfallet gått långt. En del byggnader är också fullständiga rekonstruktioner, exempelvis Guvenörspalatset och Capitoleum. Andra är hitflyttade från andra platser. Men den ursprungliga stadsplanen är återskapad och genom husens skala, färgsättning och byggnadsmaterial får man en god bild av hur en engelsk-amerikansk stad kunde te sig för 200 år sedan. Om man tänker bort de betonggjutna trottoarerna förstås.

W A R Goodwin hette mannen som genomdrev en restaureringen av USA:s första huvudstad (1699-1780, först bara i Virginia men efter revolutionen hela staternas). Han var i början av seklet kyrkoherde vid Bruton Parish, en av stadens kvarvarande 1700-talskyrkor.

– Det bästa sättet att se historien är genom fönster, menade Goodwin. Det finns fönster här, och vi kan återskapa fler, genom vilka exempellösa vyer mot nationens historia kommer att öppnas!

Han vann ovan nämnde Rockefellers stöd för sin idé, vilkens oljemiljoner bidrog till att återskapa kolonialtidens Williamsburg. Syftet var som synes redan från början nationalistiskt och historie(re)konstruerande. Det viktigaste var inte att ge nutidens människor möjlighet att se husens arkitektoniska värde, och 1700-tals  stadens stadsplan – de är så att säga bonus! – utan att återskapa de gator och miljöer i vilka nationens hjältar stövlat omkring vid tiden för självständighetsförklaringen.

I den extremt familjecentrerade amerikanska kulturen är det kanske inte så märkligt att Williamsburg lanseras som en familjeupplevelse. Man kan strosa på gatorna utan att barnen riskerar att bli överkörda (biltrafiken är kraftigt reglerad inom den gamla staden), det finns korv och glass att köpa (även om både Coca-Cola och hamburgerkedjorna hålls utanför området), och hundratals anställda är utklädda i 1700-tals kläder. Så väldans roligt tycks dock inte ungarna finna Williamsburg. Näraliggande Busch Gardens, ett slags Liseberg fast med mycket mera vatten, är ett säkrare kort om man vill hålla barnen på gott humör. Tilläggas ska, att många mammor och pappor också såg rätt uttråkade ut.

För redaktionen som besökte staden för att studera arkitektur och stadsplanering blev det en besynnerlig upplevelse. För entrébiljetten får man komma in i många historiska byggnader, men guidningarna är en märklig blandning av teater och information. Infotainment (kombination av information och underhållning) måhända, men lite svårsmält. Som när man vandrat runt med en köksflicka på värdshuset och inbjuds slå sig ner och samtala med några av gästerna i baren, och de sömnigt försöker låtsas som att det är 1700-tal, och alla närvarande känner att de just sömnigt försöker låtsas men ändå konstaterar att det är skönt att sitta i ett luftkonditionerat hus för ute är det hett som fan…

I Jamestown, en annan del av den historiska triangeln, har den första engelska bosättningen i Amerika återskapats, med timmerhus tätade med betong och en liten hamn där barnen kan provligga sjömännens kabysser , eller vad det nu var… Och eftersom allt ska vara etniskt korrekt finns också en liten indianby, med ”yehakins”, bostäder av djurhudar och betonggolv samt betonglagda stigar emellan dem.

Den här typen av upplevelsemuseer har anklagats för att Disneyfiera den historiska miljön. Allt ska vara roligt och lättsmält. Utslätat och komplikationsfritt. Historien befriad från tiggare, horor, skit och smuts. Besökaren ska erbjudas en färdigserverad upplevelse, snarare än själv försöka tolka och förstå utifrån egna intressen, kunskaper och erfarenheter.

Efter våra resor i USA vill vi i stället föreslå beteckningen Hollywoodifiera; allt blir som på film, ofta med usla skådespelare. Och eftersom alla vet att filmen är en fiktion, spelar det ingen roll om husen är autentiska eller återuppbyggda, om gatorna är av betong och att indianerna slutar vara indianer klockan fem. Bara det ser något så när riktigt ut, åtminstone på håll. Inte tror väl någon att Stålmannen finns på riktigt? Eller Jamestown?

Ur detta perspektiv finns det ingen anledning att hånskratta åt spektaklen i Williamsburg: det amerikanska svaret blir bara en gäspning inför europeiska, icke-förstärkta miljöer som Kronhusbodarna i Göteborg eller Vita Bergen i Stockholm. Lika ”långtråkiga” som svensk film.

På ett bejakande humör styrde redaktionen därför kosan mot ett stödben till den historiska triangeln: Carter’s Grove, en plantage från mitten av 1700-talet. Vi passerade förbi de ganska idylliska slavlängorna där en man satt och täljde på förstukvisten (ja, han täljde väl inte just på själva förstukvisten utan på något han höll i handen, men vi såg inte vad det var) och steg fram emot huvudbyggnaden, en georgiansk tegelbyggnad från 1756. Förberedda på att åter möta en gestalt från 1700-talet öppnade vi ytterdörren och klev rakt in i …1942. Med en blind betjänt i linnekostym som hälsade oss välkomna till Mrs McCreas hem.

För att förklara denna märkliga scen, måste vi göra en liten utvidgning. Efter inbördeskriget (1861-65) förföll söderns plantager. Utan slavarbetskraft var det inte möjligt att bedriva lukrativ verksamhet vid dem, i varje fall inte tobaks- och risodling. Carter’s Grove återtogs av naturen. 1928 köptes anläggningen av de snuskigt rika Mr och Mrs Archibald McCrea som lät Richmondarkitekten W Duncan Lee transformera husen och marken till symboler för parets förmögenhet och sociala ställning. Här hölls gigantiska bjudningar i de sanslöst osmakligt inredda rummen. Riktigt varför Carter’s Grove har frusits vid ett dramatiskt ögonblick i 1900-talets historia, krigsutbrottet efter bombningen av Pearl Harbor, vet vi inte. Alla andra plantager som redaktionen besökt har varit restaurerade tillbaks till 1700- eller 1800-tal, men lite variation skadar ju inte.

I fönstersmygarna ligger kikare och identifieringsmallar för såväl amerikanska som fientligt sinnade nationers flygplan. Fönstren i rökrummet är försedda med mörkläggningsgardiner så att Mrs McCrea, nu änka, kunde lyssna på radion och lägga patiens utan att bli upptäckt av fienden. På bordet ligger Times magasin. Franklin D Roosevelt ser statsmannamässigt allvarlig ut på omslaget.

Varför betjänten var blind? Vi lutar åt att det inte var någon djupsinnig symbolik utan att han faktiskt var autentisk…

Hjälp till självhjälp – self guided tours

Självguidade turer, ja. Sådana finns överallt. I städer, på museer och på capitolier (ung. stadshus). Kvaliteten varierar, ibland är de rent fasansfullt dåliga, men alltid lika ambitiösa. Som resenär i USA ska man aldrig underlåta att införskaffa dessa broschyrer, så snart de står till buds. I synnerhet de som rör historiska stadskärnor ”Historic Down Towns”. Särskilt stolta är man här över sitt 1800-talsarv och så fort det finns några viktorianska villor att beskåda, författas en Self guided tour i syfte att lotsa stadens gäster dit för att studera dem. Den mer moderna bebyggelsen täcks tyvärr sällan in. En av pärlorna under sommarens resa som vi upptäckte med hjälp av en självguidad tur var lilla Cheraw, en stad på 5 500 invånare i South Carolina, med en stor mängd helt fantastiska antebellum-hus (betyder bokstavligen ”före kriget”, men syftar i praktiken på bebyggelse tillkommen efter den amerikanska revolutionen på 1770-talet men före inbördeskrigets utbrott 1860). Den totala avsaknaden av utklädda figurer (se ovan) kändes också befriande.

I Cheraw blandas den med engelsmännen invandrade klassicismen med byggnadselement som utvecklats som anpassning till söderns heta, fuktiga klimat. Således finns här allt från högsträcka, symmetriskt ordnade rödtegelbyggen med ”tempelgavlar” och framförställda kolonnader till enorma villor i två våningar med ett rum per plan och utomhusverandor på var sida. Med alla fönster öppnade minner de senare om en ganska nyss ritad Glen Murcott-villa för en aboriginerkund. (Glen Murcott är en australisk arkitekt som halva redaktionen har träffat och ständigt refererar till.) Med den sortens ventilationstänkande skulle miljön i USA kunna förbättras markant, och människorna antagligen vara mindre allergiska.

Avslutningsvis…

…vill vi tacka de läsare som orkat läsa ända hit. Om två veckor kommer ett nytt nummer. Ta det som ett löfte, inte som ett hot!

Red.