INNEHÅLL:

LABOR DAY – HELGDAG TILL EXTRAPRIS
VALFEBER
PÅ SKOLBÄNKEN 1
PÅ SKOLBÄNKEN 2
QUEEN ANNE – EN VIKTORIANSK FÖRETEELSE
KAUKASIER BLEV UTOMJORDING

Labor Day – helgdag till extrapris

I morgon är det helgdag. Första maj liksom, eller Labor Day som det heter på engelska. I de flesta länder firas som bekant Labor Day sedan 1889 den 1 maj. Det gäller även Labour Day, som det stavas i det gamla England. Men här i USA är det första måndagen i september som gäller. Så är det också i Kanada. I Nya Zeeland däremot, firas Labor Day fjärde måndagen i oktober, medan den i Australien firas vid olika tillfällen beroende på vilken delstat man arbetar i.

Att det har blivit på det häringa sättet begriper inte redaktionen, som inbjuder läsekretsen till förklaringar. Klart är dock att det hela hade sin början här i Amerika, med arbetarrörelsens, American Federation of Labor, kamp för åtta timmars arbetsdag. Den 4 maj 1886 utbröt våldsamheter mellan demonstrerande arbetare och polis på Hötorget (The Haymarket) i Chicago med flera döda på båda sidor som resultat. (Åtta timmars arbetsdag infördes först 1935 under Franklin D. Roosevelts New Deal, 15 år efter Sverige.)

Labor Day är en federal helgdag. Tekniskt sett betyder det att den bara gäller för federalt anställda samt för boende i District of Columbia. I praktiken tillämpas dock de federala helgdagarna i hela landet. De är:

• Nyårsdagen, 1:a januari.
• Martin Luther King, Jr. dag, tredje måndagen i januari
• Presidents Day, dvs George Washingtons och Abraham Lincolns födelsedag, tredje måndagen i februari (redaktionen förstår inte riktigt det här med rörliga födelsedagar, men firar gärna ändå och funderar på att flytta sina egna).
• Memorial Day. För fallna soldater. Sista måndagen i maj.
• Självständighetsdagen. 4 juli. När de blev kvitt England.
• Labor Day. Första måndagen i september som sagt var.
• Columbus-dagen. Andra måndagen i oktober. Dagen då Columbus landsteg i Indien, strax före dagen han insåg att han seglat fel.
• Veterans’ Day. 11:e november. Firar liksom Memorial Day kriget, fast nu dess överlevare.
• Thanksgiving Day. 4:e torsdagen i november. USA:s svar på Mårten Gås.
• Juldagen. 25:e December.

Förutom dessa federala helgdagar, som ofta ses som nationella helgdagar, kan varje delstat utropa egna. (Kansas har inga egna, utan har tvärtom plockat bort President’s Day och Columbus Day. Så kan man också göra om man vill). I genomsnitt har anställda nio lediga helger per år, med betald ledighet. Man får också ledigt för ”personal holidays”, exempelvis födelsedagar. Måndagar och fredagar blir klämdagar när helgdagarna inträffar på tisdagar eller torsdagar. Det händer som synes alltid vid Thanksgiving, vilket är tur eftersom många har lång väg att ta sig till sina föräldrar.

Helger betyder nämligen familjeträffar. Och, kanske ännu viktigare, helger betyder rea. Vid samtliga helger reas det i alla affärer. För vad, annat än shopping, ska man ta sig för när man är ledig? Just Labor Day sammanfaller dessutom med utförsäljningen av årets bilmodeller. Så funderar ni på en ny Cheva så vet ni vart ni kan åka i morgon.

Valfeber

I vår överlevnadsbok Living and Working in America (Att leva och jobba i Amerika) understryks att de flesta ambassader och konsulat följer både sina länders och USA:s helgdagar. För att undvika eventuella helgkrockar, har redaktionen således redan nu varit i kontakt med det svenska konsulatet i Kansas City. Senast det begav sig var när en av redaktionsmedlemmarna skulle hämta ut nytt pass. Det hade skickats från Generalkonsulatet i New York och skulle lösas ut lokalt. Den svenska konsuln, som varken talar eller förstår svenska, föreslog på telefon ett möte på en bekväm p-plats vid en bank söder om stan. På så sätt slapp Prärie-Nytts utsända leta sig fram till konsulns kontor, där det kunde vara svårt att hitta en bra p-plats. Vi bytte information om varandras bilmodeller samt bilarnas färg, och arrangerade ett möte. På p-platsen utväxlades sedan några dollarsedlar mot ett pass, ungefär som i en sämre TV-deckare.

Nu har redaktionen åter varit i kontakt med konsulatet, denna gång för att uppfylla redaktionsmedlemmarnas medborgerliga plikt att rösta.

Kontakten komplicerades av att brev till konsulatets e-postadress ständigt återvände med orden ”adressat okänd”. Att så skulle vara fallet tillbakavisas bestämt, såväl av den svenska valmyndigheten som av konsulatet i New York, som emellertid hjälpte till med kompletterande fax- och telefonnummer. Tur var att vi inte försökte faxa, för när vi väl nådde konsulns telefonsvarare uppmanade denne telefonören att lämna ett meddelande eftersom faxen för närvarande tyvärr var ur funktion.

Framgick gjorde också att konsuln delegerat valverksamheten till tredje person. Denne visade sig vara konsulns son, som arbetar på en annan bank, strax väster om staden. Denna bank kunde vara lite svårare att hitta, sade sonen när mötet gjordes upp via telefon, eftersom den enbart sysslade med företagskrediter och därför inte behövde något anslående skyltfönster (läs: parkeringsplats skyltad med bankens namn) mot gatan. Vi skulle fortfarande leta efter en stor p-plats, dock strax bakom jeansföretaget Lee’s huvudkontor. Eftersom ärendet var lite mer komplicerat än utbytet av några dollar skulle vi därefter gå in till hans kontor på banken.

Sagt och gjort. Redaktionen körde dit och togs emot i ett mindre konferensrum. Konsulns son läste upp våra rättigheter och vilka val vi fick förrätta, från handskrivna fusklappar på engelska. Stod det ungefär det han hade sagt? undrade han då vi läst de svenska papper som han själv inte kunde tyda. Och ville vi vara för oss själva medan vi stoppade i valsedlarna? Eftersom valsekretessen ändå inte kändes överväldigande ryckte vi på axlarna. Den översta av valsedlarna till respektive styre var uppmärkt av konsuln på engelska; exempelvis ”municipal election” på sedeln ”val till kommunfullmäktige”. Konsulns son försvann ut ett litet tag, men kom strax in igen, medan vi fortfarande som bäst prasslade med sedelbuntarna. Efter att alla kuvert klistrats igen och försetts med sina rätta koder, utbrast vår valförrättare:

– Jag får väl avsluta med att säga att jag hoppas att ert parti vinner!

På skolbänken 1

Halva Prärie-Nytts redaktion följer under höstterminen kursen AEC082. Det är en kurs för utlänningar som vill arbeta som TA:s vid Kansas University. TA skall inte utläsas Teknisk-Administrativ personal, utan Teaching Assistants. I både fallen betyder det dock doktorander som gör det jobb som professorer och lektorer inte har lust att göra själva.

Kursen består dels av språkträning, dels av pedagogikövningar. Mycket handlar om att förstå kulturskillnaderna mellan USA och ens respektive hemland. Som att studenter som sitter och dricker Coca-Cola med fötterna på bordet under föreläsningarna, inte nödvändigtvis signalerar att de är ointresserade.

På kursen går sex kineser, en korean, en kambodjan, en mexikan och en svensk. Asia rules! Att kursen i viss utsträckning är inriktad på asiater framgår tydligt av övningarna. Som i den där träning sker i att kompensera taskigt uttal:

– I always have lice with my meal. (Jag käkar ofta löss.)
– How disgusting! (Bläh!)
– No, I mean food – grain – lice. (Jag menar mat – sädeskorn – löss)
– Oh, rice! (Jasså, Uncle Bens!)

 Som svensk är ju dock inte kulturskillnaderna så enorma, även om kontrasten mellan kostymklädda lärare och badstrandsutrustade studenter är anslående. En liten en är dock att amerikanska lärare gärna pekar på oss studenter. Ungefär som Onkel Sam på värvningsaffischer. En annan är möjligtvis att en lärare inte bör besvara studenternas frågor med: Vad tror du själv? Det upplevs som sarkastiskt, enligt läroboken.

Den största skillnaden hittills gäller bildspråket där saker som bilar intar en central plats. Som i det här stycket ur läroboken om hur man avslutar en lektion på ett snyggt sätt (den svenska varianten: Nu är det tamejfan hög tid för en kopp kaffe/lunch/ kall pilsner, är inte gångbar här): ”En avslutning är som bromsljusen på en bil. De varnar andra för att din bil bromsar in och ger dem tid att vänja sig vid situationen. Att avsluta med ”That’s all!” är som att tvärbromsa!”

På skolbänken 2

Den andra halvan av Prärie-Nytts redaktion följer under terminen en annan kurs, nämligen Dance History 460. Som framgår är det en kurs i danshistoria.

Denne kursdeltagare kan genast bekräfta att instruktionerna till kursdeltagarna i AEC082 inte alltid följs när undervisningen blir praktik.

Danskursens professor ger aldrig några svar. Tvärtom undrar Joan Stone hela tiden vad vi tror själva och vill att vi efter varje läxa formulerar våra egna frågor, som ska vara ”provocerande, eftertänksamma och substantiella”. Det bestämda intrycket är dessutom att de 19-20-åriga studenter som dricker Coca-Cola och samtidigt har fötterna på bordet, absolut är ointresserade. Inte bara av kursen, utan av allt utom sig själva.

På danskursen är dessa emellertid inte särskilt många. Där brinner de flesta tvärtom av sitt intresse för dans. Och för studenterna här betyder dans balett, ingenting annat. Dessbättre är så inte fallet med professorn, som har betydligt bredare perspektiv.

Queen Anne – en viktoriansk företeelse

Som framgår ägnar sig redaktionen numera företrädesvis åt studier och kan inte resa så mycket. Då finns två val: att leva på reseminnen eller bedriva närstudier i nuet.

Båda är lika kul. Inte minst är arkitekturen i Lawrence en sann glädjekälla under varje promenad. Nu börjar vi dessutom äntligen få lite kläm på vilken stil som är vilken bland alla hus, som till en början såg likadana ut allihop (och delvis, måste medges, gör det fortfarande inför våra otränade ögon).

En storfavorit är Queen Anne, en byggnadsstil som bäst kan sammanfattas med orden ”så mycket som möjligt av allt och helst samtidigt”. Med stor kärlek och viss finess kombineras verandornas svarvade kolonner med balusterdockor på balkongerna. Övervåningars shingle tronar på bottenvåningars puts och liggande panel. Franska tak och torn samsas elegant med italienska tandsnitt, och gotiska fönster med spetsverk som kan minna om rysk landsbygd. Alltsammans målat i en färgskala à la GB-glass före ingåendet i multinationella Nestlé.

Husen placeras oftast mitt på tomten. Huvudfasaden är ganska symmetrisk och vetter mot gatan. I de mest hysteriska fallen har varje fjäll i shingle-panelen sin egen färg, såsom lila, rosa, mintgrönt, ljusgult, ljusblått eller liknande. Denna färgkaskad ställs sedan mot en enhetligt färgad nederdel, med undantag för de stora verandorna, som ibland får en avvikande färg.

Gemensamt för husen är att skorstenarna för det mesta skjuter högt, rakt upp i skyn. Baksidan och sidorna på husen är därtill ofta häpnadsväckande enkelt utformade. Nästan som på vilka lador som helst.

I Sverige används Queen Anne mest för att känneteckna en möbelstil, från cirka 1700 till 1740, det vill säga ungefär den tid när drottning Anne var regent i England (1702-14). Här i USA är det en av flera stilar som ingår under paraplybeteckningen Victorian, eller Viktoriansk arkitektur; det vill säga en sen 1800-talshistoria (vilket vi förstås borde ha kunnat lista ut, med tanke på det totalt överlastade uttrycket). Under den engelska drottningen Victoria (regent 1837-1901) fick den från början ganska strama stilen ett nostalgiskt uppsving ca 1865-1885. Denna spreds, med lite fördröjning, genom mönsterböcker till USA, där den ”förbättrades” med fria tillägg av fantasifulla dekorationer – ca 1875-1890.

Fortfarande ser man hus från denna tid vart man än reser i USA, och när självguidade turer författas används Queen Anne-husen ofta som dragplåster till städernas historiska centra.

Förvirringen växer

En viktig förutsättning för den vittomfattande spridningen var järnvägens tillkomst, jämte utvecklingen av massproducerade material. Snickeridetaljer, tegel och glas tillverkades på fabrik, och skickades sedan med tåg ut över landet. Byggherrar var nästan uteslutande övre medelklass, som skötte sina affärer i städernas centra men föredrog att bo utanför stadskärnorna. I eget hus, givetvis.

Böckerna i arkitekturhistoria här är inga undantag då det gäller att föra vidare den amerikanska drömmen om rikedom och egendom. Ständigt upprepas att ”den amerikanska drömmen var att äga sin tomt och sitt hus med egen täppa”. Och så är det fortfarande. I USA tog denna dröm dessutom effektiv död på all effektiv fortsättning av de ambitiösa hyreshus och radhus som efter fransk och brittisk modell byggts i USA under kolonial-eran. Förebilderna för villabyggandet förblev emellertid så gott som uteslutande franska och brittiska, åtminstone fram till sekelskiftet 1900. Därmed inte sagt att idealen från förr försvunnit med modernismen.

Hus byggs fortfarande i Queen Anne. Och precis som förr, då äldre omoderna hus omgestaltades till Queen Anne när man ville hänga med sin tid, piffas i dag gamla Queen Anne-hus upp med nya detaljer.

För er som vill inveckla er ytterligare, kan sägas att Victorian i USA räknas som arkitektur byggd ca 1860-1900, och som utöver Queen Anne (med underavdelningen jakobinsk eller Jacobean), inbegriper även stilarna Italianate, Second Empire, Victorian Gothic, Stick Style, Chateauesque, Richardsonian Romanesque, Shingle Style, Classical Revival, Colonial Revival och Vernacular Victorian.

Allt, säger ALLT, finns i Lawrence.

Kaukasier blev utomjordning

Avslutningsvis kan sägas att man, för att få studera, måste registrera sig. Och när man registrerar sig måste man berätta vilken ras man tillhör. Detta har hänt redaktionen förut, exempelvis när den tog körkort. Då var vi emellertid kaukasier. Vid registreringen denna gång blev vi ”non-resident aliens”: vilket vi tror betyder icke bofasta utomjordingar. Om detta är en uppgradering, nedgradering, sidospark eller tidsanpassning till nya Science Fiction rullen The Signs ska vi låta vara osagt. Övriga rasalternativ som fanns var:

American Indian or Alaskan Native (amerikansk indier, indian eller född i Alaska)
Hispanic (hispig och/eller spansktalande)
Asian or Pacific Islander (Asiat, pacifistisk islänning, söderhavsgubbe/gumma)
Black (drabbad av minneslucka, svart)
White Non Hispanic (vit, ohispig, icke spanskspråkig)

Allt gott!

Redaktionen