INNEHÅLL:

DET ÄR SVERIGE SOM GÄLLER
KANSAS CITY – WOW, WOW, WOW, WOW
9/11 ETT ÅR SENARE
RANKING SOM RÄKNAS
BAND AID GAV JAYKAWKS SEGER
SÄG CHEESE… MYTEN OM DEN MYCKNA OSTEN

Det är Sverige som gäller

Just nu är det Sverige som gäller. För ett tag sedan var det Island. Och snart kommer kanske Norge.

Detta läser vi i söndagens upplaga av The New York Times, som tycks ha varit på reklamfest för det svenska rockundret som huvudsakligen kommer från – just det – Göteborg (a harbour city called Gothenberg!).

Vi misstänker ett mutparty av flera skäl: Andres Lokko får uttala sig som kritiker och representanter för fyra svenska tungrockband kommer till tals i en nästan helsidesstor artikel: Ebbot Lundberg i Soundtrack of Our Lives, Simon Ohlsson i Citizen Bird, Maria Andersson i Sahara Hotnights och Hellacopters Nick Royale. Dessutom skrivs artikeln av en Hugo Lindgren!

Hugo förbryllas av den skillnad han ser/hör mellan svenska och amerikanska retroklang-inspirerade band. Medan amerikanska musiker håller intellektuell distans till 70-talssoundet, kommer de svenska som ur en kryotisk kammare med 70-talets ungdomliga vigör i behåll.

Att just svenska band är de i Europa som bäst förstår sig på att slå sig in på den amerikanska marknaden just nu förklarar Lokko med att vi har textremsade i stället för dubbade film- och TV-program, samt en musikskola som tvingar varje unge att lära sig ett instrument, ”vilket leder till många elgitarrister”.

Maria Andersson förklarar musiken med att ”Italien har soliga stränder – Sverige höga självmordssiffror”. Simon Ohlsson med att ”Inget händer ju i Sverige, så man måste göra något för att stå ut”. Nick Royale hävdar att ”vi vet bättre än att försöka låta exakt som Bob Dylan”. Ebbot Lundberg, vilkens kaftaner och stora mage får stort utrymme i texten, avslutar med att förklara skillnaden mellan Kent, svenskar i allmänhet och Soundtrack of Our Lives: ”Svenskar njuter gärna av att försöka må dåligt, som om det skulle göra dem till djupingar eller nå’t. Det är ingenting för vårat band. Inte för resten av världen heller, tror jag.”

Kansas City – wow, wow, wow, wow

På bilden syns Sarah Coates, som förfärad åser ”druckna indianer, som svajande från sadlarna på sina raggiga ponnyer skränar: Död åt alla förbannade yankees”. Året är 1856 och platsen Kansas City, där tidningen The Kansas City Star hundra år senare ger ut en bok för att minnas stadens historia. På sitt sätt.

Som många historieböcker här i USA, tecknar även denna historien som resultatet av enskilda individers initiativ. Det är tack vare vissa personer, inte kollektiva insatser, som staden blivit vad den är. (Sarah Coates insats ligger inte oväntat i att hon helhjärtat stöttar sin make, trots att han släpat henne från civiliserade Virginia rakt ut i obygden.) Och på 1950-talet är Kansas City, efter hundra år av pionjärinsatser, ”en av de vackraste städerna på jorden…bostadsområdena är mästerstycken i stadsplanering”, hävdas det, och ”få städer har byggts med så stor hänsyn tagen till skönhetsvärden”.

Som besökare ytterligare 50 år senare, år 2002, känner man sig mest som ett frågetecken och undrar: Vad har hänt? Inte blir vi klokare av en artikel i Svenska Dagbladet som hävdar att Kansas City i dag har gator som ”sjuder av liv igen sedan medborgare, myndigheter och företag gått samman” för att häva den förslumning som rådde på 1980-talet.

Efter snart ett år på plats, kan redaktionen fortfarande inte se Kansas City som annat än oöverblickbar ödslighet. Ett downtown där tystnaden efter kontorstid ekar över parkeringsdäcken mellan skyskraporna. Och ett randområde som liknar ett lapptäcke av slum och oaser av upprustad puttinuttighet. Visserligen finns områden som minner om trädgårdstadens ambitioner, påkostade villor som kantar de slingrande alléerna, men de som bor där syns aldrig till. Alla tycks befinna sig i bil på genomfartslederna. Det är inte utan att vi hellre skulle vilja vara Sarah Coates. Ibland ser man hellre ett fyllo än ingen alls.

Att gräva där man står

Som framgår gräver vi, i brist på utflykter, för närvarande där vi står. Måhända har vi inte fötterna i myllan, men väl på prärien. Där blev Kansas City redan på 1700-talet en viktig handelspost för skinn och silver, och före järnvägens tillkomst en av de viktigaste vattenvägarna in i den amerikanska västern. På 1820-talet blev staden ett viktigt stopp på vägen utmed Santa Fe trail, för de många som sökte lyckan i guldruschens Kalifornien. Med järnvägen på 1860-talet blev den omstignings-station för tågresenärer, på väg till New Mexico, Colorado, Kalifornien och Oregon. På 1870-talet hade boskapsuppfödarna i Texas övertygats om fördelarna med att lasta om sin boskap för vidare transport österut just i Kansas City, där det samtidigt uppstod stordriftsslakterier a la Chicago. Tack vare torkatåligt vete blev Kansas de här åren även de dåvarande staternas kornbod. Kansas City växte snabbast av mellanvästerns samtliga städer och kallades sedan länge ”Framtidens stad”. Epitetet levde kvar på 1950-talet, då en betydande försvarsindustri etablerats. Då hade staden också börjat kallas ”Amerikas mest amerikanska stad”. Detta sista påstående, tycker redaktionen, har fortfarande sin bäring.

En välkänd historia…

I likhet med många andra bosättningar i USA, har Kansas City sina rötter i början av 1700-talet, då fransmannen Etienne Veniard de Bourgmont slog ned sina bopålar här. Och i likhet med så många andra städer, ligger Kansas City där två floder flyter ihop: Kaw River (i dag Kansas River) och Missouri River.

Efter Bourgmont börjar den för västern så vanliga historien av krig mellan fransmän och indianer, mellan fransmän, spanjorer och indianer, mellan fransmän, spanjorer, indianer och amerikaner, och slutligen amerikaner, indianer och engelsmän tills amerikanerna vinner eller åtminstone bäst lyckas hålla de andra i schack med vapenmakt.

Då brukar staterna bildas – i Missouris fall 1821. Förr eller senare i amerikansk stadsbildning kommer det sedan en driftig affärsman som köper upp mark, får stadsrättigheter och säljer av tomter till vinsthungriga entreprenörer. I fallet Kansas City var han son till en baptistmissionär, hette John C. McCoy, och utverkade stadsrättigheter 1838. Bosättningen, dittills känd som Kansas, fick då namnet Town of Kansas. Efter en kort period som City of Kansas, har staden sedan 1889 hetat Kansas City.

Skälen till att större delen av Kansas City ligger i Missouri är höljda i historiens dunkel. Den vanligaste förklaringen är att tre riskkapitalister – och slaveriförespråkare – år 1855-56 gjorde aktiva försök att inkorporera staden med det dåvarande territoriet Kansas. De förankrade idén lokalt och skickade en person till Washington för att söka stöd i kongressen. Denna person ”försvann” emellertid och hördes aldrig mera av. Enligt de två kvarvarande männen, ska han ha blivit förälskad, gift sig och flyttat till Europa. Så kan det gå. Planerna på en införlivning lades definitivt på hyllan när Kansas fick sina statsrättigheter 1861, och samtidigt gjorde klart att slavförespråkare inte var välkomna där. Dessas västligaste utpost blev Kansas City, Missouri.

…och en lite mindre känd

• På 1870-talet träffar Wyatt Earp i Kansas City för första gången (James B.) Wild Bill Hickok, uppväxt i trakten.
• 1887 års presidentkampanj stannar i KC! Besöker repliken av Londons Crystal Palace mitt i stan (tyvärr borta i dag).
• 1888 får upphaussad spekulation bubblan att gå ur mark- och fastighetsmarknaden, med många konkurser som följd.
• På 1890-talet stor timmerstad med större bankkapital än Detroit.
• På (19)00-talet egen bilindustri, exempelvis The Croesus Motor Car Company!
• 1910 inför staden det första offentliga välfärdsystemet i USA.
• På 1920-talet konst- och arkitekturboom med stora satsningar på skulptur och öppna parker med developern J.C. Nichols som störste finansiär.
• 1927 är Kansas City den sjätte största stålstaden i USA.
• 1933 återfinns stadens Pretty Boy Floyd, Adam Richetti och Verne C. Miller på FBI:s most wanted-lista. Staden konkurrerar med Chicago om mängden underjordiskt kapital från sprit och spel. Och om titeln Jazzens huvudstad.
• På (20)00-talet är stadens huvudsakliga näringar sådana som stått sig genom åren: stålindustri, bilmontering, matförädling och försvarsindustri.

9/11 ett år senare

– Se framför er Lawrence sigill. Där reser sig staden som en Fågel Fenix ur askan. Vi kan resa oss igen. Vi amerikaner reser oss alltid igen.

Så, ungefär, uttryckte sig vår borgmästare Sue Hack, när universitetet högtidlighöll ”offren och hjältarna” i attacken mot World Trade Center för ett år sedan.

Som Prärie-Nytt tidigare kunnat berätta (PN nr 1), anfölls Lawrence av slavanhängare från Missouri 1863. Under ledning av 26-årige William Clarke Quantrill massakrerades staden. Dess manliga invånare dödades och husen brändes ned. Några historiker lär påstå att massakern var den grymmaste under hela inbördeskriget. Redan året därpå hade Lawrence återuppbyggt flera nya tegelhus, en bro över floden, etablerat telegraf, två dagstidningar och hade en järnvägsstation på gång. Därav Fenix på sigillet.

Nåväl. 1 500 personer kom till minnesstunden den elfte september (nine/eleventh säger man här, alternativt 911 som ju också är det amerikanska larmnumret) år 2002, för att lyssna, tystna och tända ljus vid universitetets klocktorn (som klingar ohyggligt falskt och som några klockspelande musikstudenter dessvärre har som replokal dygnet runt). Vid ceremonins slut belystes tornet med färgerna rött, vitt och blått.

Ranking som räknas

Den sorgmodiga stämningen fortplantade sig på förstasidan i lokaltidningen Lawrence Journal World, som dagen efter den elfte september dystert kunde konstatera att University of Kansas (KU) misslyckats med att uppnå målet att rankas bland de 25 bästa universiteten i USA. I stället har det fallit från 39:e till 41:a plats i U.S. News & World Reports ranking av Public Universities (”offentliga” delstatsfinansierade universitet). Överst på listan hamnade University of Californa – Berkely.

KU:s fall tycks inte bero på redaktionens ankomst till Kansas. Den nedåtgående trenden har varat länge. 1998 rankades KU på 30:e plats.

Listan ”Bästa universitet” är dock inte den mest prestigefyllda av U.S.News listor (rankingen upptar 240 av de 320 sidorna i senaste numret, resten av tidningen handlar om strategier för att bli antagen, få stipendier o dyl). En topp-placering på listan, ”Best National Universities – Doctoral”, alltså en jämförelse mellan alla universitet med forskarutbildning, smäller högre. Här toppar Princeton, tätt följd av Harvard och Yale – alla privata östkustuniversitet.

Rindiligan

Dessa ingår i det som brukar kallas The Ivy League, dvs åtta högt ansedda universitet i nordöstra USA. Vad som kanske är mindre känt är att denna murgröneliga (ivy = murgröna, eller rindi som det heter på gotländska) snarare har sina rötter i sportens än i den bokliga bildningens mylla. De åtta universiteten (Brown, Columbia, Cornell, Dartmouth, Harvard, Pennsylvania, Princeton och Yale) har visserligen en lång tradition av akademiskt samarbete, men det var New York Herald Tribunes sportskribent Stanley Woodward som i början av trettiotalet myntade begreppet för deras mer eller mindre formaliserade möten på idrottens arenor. Vi ska strax återkomma till hur detta med goda kontakter mellan universiteten blivit allt viktigare, men först några ord om hur rankingen genomförs, samt hur den används:

U.S. News rankar nästan 1 400 universitet, varav 249 tillhör ovan nämnda grupp av universitet med forskarutbildning. Dessa rangordnas med avseende på hur stor andel av studenterna som stannar kvar efter det första året, och efter hur många som tar examen. Därtill bedöms storleken på klasserna, hur mycket pengar som läggs på varje student, lärarnas löner och andelen heltidstjänster, samt en hel del annat. Hela 25% av rankingen bestäms dock av hur universiteten bedömer varandra. Detta sker genom att de högsta hönsen på varje universitet får tycka till om sina konkurrenter.

I ett land med hundratals universitet är det förstås inte lätt för ungdomarna och deras föräldrar att välja rätt, ens om man begränsar sitt val till en mindre region. Bara i Kansas finns 22 universitet (observera dock att många universitet skulle räknas som högskolor eller till och med gymnasier i Sverige, på grund av olikheter i utbildningssystemet). Valstrategin innebär ofta ett sökande efter ”Best Buy”, dvs mesta möjliga kvalitet till minsta möjliga kostnad. För det kan nämligen vara rätt dyrt att studera.

På KU är bruttokostnaden för första årets studier $8 126 om du är kansasbo och $15 329 om du är från en annan delstat eller ett annat land. Till detta kommer kostnader för litteratur, boende och mat. Skälet till att det är dyrare för icke-kansasbor är att universitetet till hälften finansieras med delstatliga skattemedel och att skattebetalarna i Kansas inte förväntas vilja betala för exempelvis New Jersey-bor som kommer hit för att studera.

(Inom parantes kan tilläggas att kriterierna för vem som är ”residential” eller inte är allt annat än knivskarpa. En av redaktionens lärare räknas som ”non-residential”, dvs utböling, trots att hon bott i Kansas och arbetat på KU i fem år. Skälet till detta är att hon inte har Kansas-körkort. Detta eftersom hon inte har körkort överhuvudtaget. Hon håller för närvarande på att förhandla med universitetet om att ändå få bli klassad som ”residential”.)

Nåväl. Väljer du i stället Princeton får du betala $35 072 i kurs- och skolavgifter första läsåret. Kostnaden är densamma oavsett om du kommer från New Jersey eller inte, eftersom Princeton inte är ett delstatligt finansierat universitet.

Men, de faktiska kostnaderna kan komma att se helt annorlunda ut på grund av de stipendier som finns att söka vid de olika universiteten. På KU fick de studenter som uppfyllde kriterierna för stipendier i genomsnitt $6 329 per person förra läsåret. De studenter som bedömdes behöva finansiell hjälp fick det så att det täckte 77% av avgifterna.

På Princeton uppgick genomsnittstipendiet till hela $23 810. De studenter som bedömdes vara i behov av finansiell hjälp fick faktiskt hela utgiften täckt (100%).

Inte så enkel matematik med andra ord! För att underlätta ”Best Buy” rankar därför U.S. News även universiteten efter kvalitet i förhållande till beräknad genomsnittskostnad. Jämför man med ovan nämnda ”bästa universitetslista” kan man konstatera att Princeton, på ”Best Buy- listan, passeras av California Institute of Technology, att Harvard behåller sin tredjeplacering medan Yale faller till åttonde plats.

Rundsmörjning aldrig fel

Hur agerar då universiteten för att förbättra sina placeringar på rankinglistorna? Naturligtvis gäller det att sätta in åtgärder där de betalar sig bäst. Nya bibliotek kostar väldigt mycket pengar. Det gör också mindre klasser och bättre lärare. Därför tycks de flesta i dag satsa på ”peering”-variabeln, alltså betygsättningen från andra universitet. Som ovan nämnts utgör denna variabel ensam en fjärdedel av den totala rankingen. Och har man inte gamla lagrar att falla tillbaka på, som ovan nämnda Ivy League som alltid får bra peering-siffror oavsett vad de gör, måste man aktivt satsa på marknadsföring. Därför skickas det numera mängder av propaganda och presenter mellan rektorerna och presidenterna vid USA:s universitet. Presidenten vid Howard University berättar exempelvis att han varje år postar ett brev till sina 400-500 närmaste vänner (!) om sitt universitets senaste framgångar. Choklad, golfbollar och chilipeppar rapporteras också höra till PR-materialet. Chilipeppar? Jo, det rapporteras ha skickats ut från en handelshögskola med etiketten ”När du tänker på något hot – tänk på oss!

Band Aid gav Jayhawks seger

En glädjande KU-nyhet är däremot att skollaget Jayhawks vann årets första hemmamatch i (American) football mot SMS: Southwest Missouri State, med slutsiffrorna 44-24. Det hade i alla fall inte Prärie-Nytt väntat sig, trots lokaltidningarnas dyrkande artiklar om nya tränaren Mark Mangino. Redaktionen har trots allt god insikt i hur spelet brukar utveckla sig, eftersom den bara bor ett par hundra meter från stadion och ser läktarna från sin veranda.

Möjligen berodde segern på att KU:s egen orkester under pausunderhållningen fick hjälp av skolorkestrar från både Kansas och Missouri. Det var nämligen Band Day i stan. 50 band och fler än 3 800 studentmusiker hade som uppvärmning, marscherat utmed hela Main Street. Alla utom orkestrarna från grundskolorna i Lawrence. Lärarna tyckte att det regnade för mycket på uniformer och instrument och beslöt sig för att fega ur. Detta upprör i söndagens tidning barnens föräldrar, som på sin tid minsann ”tågade i ur och skur”.

Say Cheese…myten om den myckna osten

Det snällaste man kan säga om amerikansk ost är att den smälter bra. Att döma av tevereklamen är USA på väg att drunkna i smältande ost: pizza slices bryts på löpande band och ut väller en blek, trögflytande massa. Detsamma sker med cheese sticks och tacos. Smakupplevelsen mäts visuellt, i hur mycket smält ost en maträtt kan rymma. Kanske skulle man kunna säga att den smälta osten fyller samma funktion som den hederliga svenska brunsåsen: den döljer de värsta misstagen och får maten att hålla ihop.

Smakar gör amerikansk ost i allmänhet inte. Dess funktion är uteslutande att fungera som konsistensgivare och förhöja fettinnehållet i födan. Trots detta finns amerikansk ost i en uppsjö olika utföranden och färger. USA är faktiskt, tillsammans med Frankrike, Tyskland, Italien och Holland, världens största ostproducent.

En amerikansk klassiker som till namnet minner om det engelska inflytandet är förstås hamburgerosten framför andra: cheddar. I sin starkaste utformning ”Extra Sharp”, oftast orange till färgen, kan den minna om en mediumlagrad Svecia, fast utan hål. Hål är för övrigt väldigt sällsynt i amerikansk ost, vilket ger den ett mer prisvärt utseende än den norska importosten Jarlsberg som redaktionen för närvarande har på frukostbordet.

Vid sidan om cheddar finns andra amerikanska ostar som Montery Jack, Mozzarella, Provolone, Swiss cheese och Parmesan – europeiska regler om namnskyddade geografiska produkter är som synes inte aktuella här. Alla smakar ungefär lika lite. Redaktionen har jagat i mil-etter-mil av kyldiskar efter autentisk, välsmakande amerikansk ost; den har ätit sig igenom cheddar av alla sorter och färger; den har till och med uppsökt obskyra, stinkande specialbutiker – utan framgång. I en fantastisk ostbutik i Williamsburg, Virginia, möttes redaktionens förfrågan om tips på några riktigt smakliga amerikanska ostar med en trött suck: ”America is not known for its cheese, its known for its sceneries.” (ungefär “Amerika är inte känt för sin ost utan för sin natur”)

Trots detta har ostkonsumtionen i USA ökat med 17% under den senaste tioårsperioden. I takt med snabbmatsindustrin kan man tänka (ost som pålägg är en försumbar kategori här). Detta betyder inte att amerikanerna äter så väldigt mycket ost. Inte om man jämför med europeer. Medan genomsnittseureopen stoppar i sig 17,8 kg per person och år (2001), svensken 16,7 (1999), så kommer amerikanen, trots alla cheese sticks, tacos, pizzor och burgare bara upp i 5,8 kg (2000).

Hur kan det vara så? Redaktionen tror att lösningen inte enbart heter godare ost (jodå det finns goda ostar, keso är ju som bekant en amerikansk uppfinning liksom Philadelphia) utan bättre konsumentupplysning. Häromdagen inhandlades en liten fin fransk brie. Förutom sedvanliga Nutrition Facts (se Prärie-Nytt 12-13) där det framgår att serveringsportionen är en kub om 2,54 x 2,54 x 2,54 cm (1 x1 x 1 inch) och att den beräknas ge 0% av dagsbehovet av fibrer, ges råd om hur osten kan serveras: ”som förrätt eller efterrätt eller som ingrediens i dressingar, såser, soppor, sandwiches och huvudrätter.” Solklart!

Red.