INNEHÅLL:

SKRÄCKARTAD STATISTIK
BLIXTRAR OCH DUNDER, MAGISKA UNDER
MY BABY DROW UP… RUTT 66
ADOBE – MER ÄN PHOTOSHOP
BART PRINCE, PREDOCK OCH TRADITION
ANASAZI – DE GAMLAS KULTUR
TAOS – EN PUEBLO SOM STÅR SIG
CARSON I KANSAS

Skräckartad statistik

Som ni kunnat läsa även i Sverige har en mördare varit lös och Amerika levt i skräck de senaste veckorna. Medierna har gått på högvarv och det har varit omöjligt att få nyheter om någonting annat än jakten på The Sniper – prickskytten. Ekonomin i Washington-trakten har fått sig en ordentlig törn, eftersom folk undvikit att handla, och gå på restaurang eller bio. Dagarna före arresten av den tidigare Gulfkrigs-soldaten och hans 17 åriga ”styvson” var amerikanerna lika oroade för The Sniper som för terrorism (52 % av befolkningen). I samma undersökningar sade sig 33% oroa sig för att råka ut för en allvarlig bilolycka.

Men hur stor är risken egentligen att bli mördad av ett handeldvapen i USA?
USA Today försökte lugna läsekretsen med lite statistik:

Risken att under sin livstid dö i en bilkrock är 1 på 244. Risken att som fotgängare bli påkörd av en bil med dödlig utgång är mycket lägre: 1 på 588 (vilket säger något om hur lite amerikaner vistas utanför sina bilar). Risken att bli skjuten ligger däremellan; 1 på 328. Högrisk eller lågrisk? Det beror på vad man jämför med. Risken att dö av att bli träffad av blixten är 1 på 55 578.

Blixtar och dunder, magiska under

Sannolikt ökar risken för att råka ut för åsknedslag avsevärt om man vistas på Walter de Marias The Lightning Field, ett jordkonstverk som redaktionen besökte i veckan som gick. I en avlägsen trakt av New Mexico har konstnären satt upp 400 åskledare, i form av spjutliknande stålmaster. Åskledarna är utplacerade i ett exakt rutnätsmönster om 24 gånger 16 vilket motsvarar 1 mile x 1 km, i ett slättlandskap omgivet av höga berg där det ofta åskar.

Åskade gjorde det också när redaktionen anlände. Först hade vi anmält oss i Quemado, där stiftelsen DIA, som förvaltar konstverket, har ett lokalkontor. Eller vad man nu ska kalla det. Varken DIA eller konstnären är intresserad av att skapa stort publiktryck. Max 6 personer tillåts besöka platsen per dag under perioden maj-oktober, och de måste stanna 24 timmar. ”Kontoret” i Quemado saknar skylt på dörren. Man måste veta var det finns, och den som hittar det utan att ha bokat plats i förväg får oftast vända hem med oförättat ärende.

Quemado är inte stort. Ett par kafeer och motell. Mat får man handla på annat håll, liksom det mesta annat. Lokalbefolkningen studerar dock intresserat de dårar som dyker upp för att se åskledarna.

Tillsammans med en stadsplanerare från Seattle skjutsades redaktionen till konstverket. All fotografering är förbjuden, varför vi inte kan visa den timmerstuga mitt ute i ingenstans som vi placerades i. (en bild från fältet finns på DIAs hemsida http://www.diacenter.org/ltproj/lf/) Chauffören vinkade adjö, och vi lämnades bland prärievargar, kaniner, skallerormar och två nyfikna hundar som tillhörde granngården en halvmil bort, men som stannade vid vår sida hela dygnet.

Vad gör man då där under 24 timmar? Jo, man trampar omkring bland kaktusar och studerar åskledarna ur olika vinklar och ljusförhållanden. Hoppas på att blixten ska slå ner på fältet, men inte medan man går där. Värmer upp den mexikanska maten i kylskåpet. Sitter på verandan och tittar på åskledare i solnedgång. Diskuterar stadsplanering med sin tillfällige resekamrat. Studerar åskledare i månsken. Somnar till ljudet av ylande prärievargar. Äter frukost med utsikt över åskledare i soluppgång. Traskar runt lite mer på fältet. Dricker kaffe på verandan och ser åskledare i starkt solsken. Kort sagt: har en makalös upplevelse.

My Baby Drow Up…Rutt 66

Redaktionen har inte bara sett 400 åskledare bland kaktusar. Den har också sett tio begravda Cadillacs av klassiskt femtiotalsnitt i en åker – även detta ett jordkonstverk men skapat av Chip Lord, Hudson Marquez och Doug Michaels 1974. Bilarna visar de tidstypiska fenorna längs det som redan 1930 hunnit bli den berömda Route 66 (i dag mestadels parallell med eller en integrerad del av Interstate 44 och Interstate 40. Cadillacfenorna finns utmed I 40 strax väster om Amarillo, Texas).

Route 66 startade i Grant Park, Chicago, Michigan, och slutade i Santa Monica Boulevard, Los Angeles, Kalifornien. Den gick genom åtta stater och tre tidszoner. Med sina drygt 400 mil var vägen den första att binda samman Mellanvästern med Västern, ett viktigt faktum på 1930-talet då lastbilstrafiken börjat konkurrera ut järnvägen som transportväg för varor och tjänster. I Vredens druvor (1939) kallas den av John Steinbeck för The Mother Road, en artär som på 30-talet genom regeringen gav jobb åt tusentals arbetslösa. Den blev också den första motorvägen i USA att helt igenom vara asfalterad, och en transportsträcka för de drygt 200 000 amerikaner som under samma årtionde sökte sig till Kalifornien i hopp om arbete, liksom för dem som under andra världskriget reste från östra till västra USA för att utbildas till soldater.

Som modern bilväg blev Route 66 (uttalas Raut) efter kriget snart en turistattraktion med stor kommers utmed vägkanten som följd. Bilmärket Phillips 66 tog sitt namn efter vägen, som fick sitt nummer av den amerikanska kongressen 1926 och började byggas kort därpå.

Längs med gamla Route 66 ligger fortfarande tusentals motell och diners, med blekta, sneda skyltar som kan få vilken romantiker som helst att gå i spinn. Och resan längs gamla Route 66 har i dag åter blivit en viktig turistindustri, som för nostalgiker tillhandahåller mängder av guideböcker, kartor och krimskrams till salu utmed den forna sträckningen. Som alltid i USA kan man inte vara säker på vad som är autentiskt eller inte. Är skyltarna blekta för att de är gamla eller är de nytillverkade och specialbehandlade? Mittemot Route 66-museet i Elk City, Oklahoma, tankade vi bilen och fotograferade samtidigt utsikten. Mackkillen pekade på Route 66-skylten på andra sidan gatan och sa: ”Den där skylten satte de upp i förrgår. Jag hoppas att det inte går på skattemedel.”

Texas, New Mexico, Arizona och California är klassisk mark över vilken Route 66 en gång gick. Men redaktionen vill gärna påpeka att Route 66 också gick över Kansas, vilket är mindre känt. På väg från Missouri till Oklahoma körde Route 66-bilisten en kort stund genom Kansas sydöstra hörn, genom Galena, Riverton och Baxter Spings. Tyvärr passerade den inte Sedan, där Dorothy vandrade The Yellow Brick Road i Trollkarlen från Oz, som ju varit en lämplig ort för den mytiska vägen att passera. Till skillnad från Route 66 finns emellertid den gyllene tegelvägen kvar. Både i Sedan, och i MGM:s stora hotellkasino i Las Vegas.

Adobe – mer än Photoshop

För många, inklusive redaktionen, var Adobe tills nyligen namnet på en framgångsrik dataprogramtillverkare. Men långt före Photoshop såg skärmens ljus 1990 var Adobe (uttalas ö-dou-bi) beteckningen på tegelstenar gjorda av soltorkad lera med halm, gräs eller djurhår i. Denna byggnadsteknik används på många håll i världen, men förknippas kanske i synnerhet med de bofasta indiankulturerna i nordvästra New Mexico.

Adobe-hus kännetecknas exteriört av tjocka väggar och mjuka, avrundade former. I större hus är dessutom väggarna betydligt tjockare vid basen än upptill, eftersom lerstenarna inte är lika stabila och starka som tegel som bränts i ugn. Ofta stöttas väggarna dessutom av stödmurar och strävpelare för att säkra konstruktionen. Såväl utvändigt som invändigt är adobe-hus putsade med uppslammad lera. Invändigt kan lerputsen vara uppblandad med blod som fungerar som bindemedel och dessutom ger putsen en rödare färg.

Adobe är inte bara en byggnadsteknik. Det har också blivit en stil. I städerna Santa Fe och Albuqurque får man i stort sett inte bygga i annat än i adobe-stil. Bostäder, kontor, bensinmackar, motell – alla är utformade på ett sätt som ska likna gamla lerhus. Dock är de inte längre byggda av lersten (en teknik som introducerades för indianerna av spanjorerna). Nuförtiden används för det mesta betongsten. Och i stället för med lera, putsas husen med infärgad cementputs, som har den avsevärda fördelen att husen inte måste putsas om varje år. Den lera som fortfarande används stoppas i betongstenens hål och fungerar som isolering.

Kännetecknande för adobe-stilen är också dekorativt utformade kolonner och konsoler i trä, och kraftiga takbjälkar som ofta skjuter ut genom ytterväggarna.

Bart Prince, Predock och tradition

Att vara arkitekt i nordvästra New Mexico kan således inte vara helt lätt. Åtminstone om man inte tycker att allt måste se ut som adobe-hus från 1800-talet. (Ett liknande problem har Gotlandsarkitekter som tröttnat på att rita medeltidspasticher.) Bart Prince, född 1947 som fjärde generationens New Mexico-bo, säger sig visserligen älska gamla adobe-hus, men står inte ut med alla nybyggda fejk-citat.

Hans eget hus i Albuqurque från 1984 liknar närmast en stor intergalaktiskt insekt som störtlandat i ett villaområde med adobe-hus, spanska haciendor och rancher. Associationerna till insekter eller rymdskepp är vanliga vad det gäller Princes arkitektur, men är antagligen helt felaktiga. Liksom sin före detta mentor Bruce Goff (1904-1982, se PN Nr 12-13) växer formgivningen snarare fram ur uppdragsgivarens och platsens specifika föresättningar. Prince vill skapa en samtida arkitektur som är anpassad till New Mexicos stränga klimat, med kalla vintrar och heta somrar. Huset är upplyft på fyra cylindrar. I bottenvåningen hade Prince tidigare sitt kontor och vardagsrum, runt mellanvåningen löper en lång balkong, medan den frökapselliknande övervåningen inrymmer sovrum och ett privat arbetsrum.

De som tycker sig se en likhet med Frank Lloyd Wrights organiska arkitektur är sannolikt inte ute och cyklar. Prince arkitektur är grundad i den speciella amerikanska tradition som brukar kallas Organicism, och som förknippas med arkitekter som Frank Lloyd Wright (1867-1959) och Bruce Goff. Mot sin vilja har Prince ofta angetts vara ledare för ”the American School” som har sina rötter i Goffs kontor, och till vilken arkitekter som Robert Bowlby, Herb Greene, Donald MacDonald, G K Muenning, Robert Overstreet och Rex Slack brukar räknas.

Prince har sagt att han gärna hade haft Wright som mentor, men eftersom Wright redan var död, tyckte han inte att det var någon poäng att gå arkitekturutbildningen på Taliesin i Arizona. I stället fick han sin skolning vid Arizona State University, Tempe.

Sin viktigaste utbildning säger han sig dock ha fått av Bruce Goff som han arbetade för åren 1970-71. Goff hade som bekant varit elev till Frank Lloyd Wright och vidareutvecklat den organiska metoden till ett mycket personligt formspråk.

Goff var, liksom Prince och Michelangelo, homosexuell (Prince, som för övrigt till utseendet är rätt lik Jan Guilluo) och råkade illa ut under McCarthy-tiden då han 1955 tvingades lämna sin tjänst vid University of Oklahoma. Dock är den engelska arkitekturkritikern Charles Jencks totalt ute och cyklar när han kallar Bruce Goff för ”Kitchens Michelangelo”. Uttrycket är både missvisande och opassande för alla berörda parter. Inte minst Jencks själv.

Liksom Visby har medeltidifierats under 1900-talet, har Santa Fe och Albuqurque ”adobefierats”. Svunna tider har kommodifierats, det vill säga förvandlats till varor som kan säljas av turistindustrin. På 1920- och 30-talen kodifierade arkitekten John Gaw Meem en modern, pittoresk version av adobe-arkitektur, baserad på moderna byggnadselement som stål, cement och betong, där emellertid de synliga delarna liknar traditionell lerstensarkitektur med kraftiga, dekorerade träbjälkar. Prärie-Nytts redaktion ”upptäckte” faktiskt Bart Prince tack vare ett teve-program om just Meem. Till Meems viktigaste byggnader i Albuqurque hör Zimmerman Library på universitetsområdet. Prince var uppenbarligen inkallad som expertkommentator till teveprogrammet och skruvade besvärat på sig när han ombads kommentera Meems arkitektur:

– Jag tycker att vi borde försöka hitta moderna lösningar på våra klimatologiska förutsättningar, sade han. I samma teveprogram uttalade sig en annan känd New Mexico-arkitekt, Antoine Predock (som för övrigt ritat universitetets nya arkitektursektion med planerad byggstart inom kort). Inte så märkligt kanske, eftersom Predock gjort sig känd som en ”kritisk regionalist” som försöker förena modernistiska ideal med lokal tradition. Ett gott exempel på detta är bostadsområdet La Luz, strax utanför Albuqurque, ett modernt radhusområde som både associerar till 30-talets funktionalism och traditionell adobe-stil.

Anasazi – de gamlas kultur

Valet är fritt, men de flesta som åker till New Mexico för att titta på arkitektur har nog ändå adobe-husen i Santa Fe, Taos och Albuqurque i sikte. Till de mest häpnadsväckande adobe-byggnaderna hör de missionskyrkor som spanjorerna lät resa i New Mexico under 1600-talet. Exempelvis i Salinas-byarna Abó och Gran Quivira, där bara ruiner återstår i dag. Men även i Santa Fe, där San Miguelkyrkan från 1610 fortfarande är i bruk och gör anspråk på att vara det äldsta, levande kyrkorummet i USA. Här möts den katolska kyrkans krav på representativ kyrkoarkitektur, med kor, långhus och tvillingtorn, och det materiens motstånd som adobe-tekniken utgör. Väggarna är mycket, mycket tjockare än i de spanska katedralerna. Fönstren mindre, taken platta och strävsystemen liknar mer väldiga jordkullar än eleganta stöttor. Till de särskilda arkitektoniska lösningar som uppfanns på plats hör att kleristoriefönstren togs bort från långhusväggarna som inte kunde bära taket om de perforerades med fönsteröppningar. I stället höjdes korets tak, så att för församlingen dolda fönster mellan långhusets och korets tak kunde tas upp. Dessa fönster kastar ett närmast magiskt ljus ned över altaret.

Långt före spanjorernas ankomst på 1540-talet hade emellertid en indiansk högkultur blomstrat i de otillgängliga bergstrakterna. I dag kallas den anasazi, puebloindianska för ”de gamla”. Området i nordvästra New Mexico har varit bebott under tusentals år, men det var under perioden 800-1200 e Kr som en högkultur utvecklades bland pueblo-indianerna. Inte mycket är känt om denna kultur, men de arkeologiska lämningarna är imponerande. I Chaco Canyon finns flera (13 närmare bestämt) utgrävda ”storbyar” med sammanlagt som mest 5 000 bofasta invånare. Pueblo Bonito kanske är den mest kända, med flera våningar höga byggnader, murade av sten och lera i en teknik som förebådar adobe. Varje ”storby” är utlagd i formen av ett D, med en krans av byggnader som skyddar en central öppen plats – plaza. På plazan fanns flera kivas; Runda, heliga byggnader som till stor del var nedsänkta i marken och som användes som mötesplatser för de kiva-samhällen som ”storbyn” var indelad i. Varje pueblo-indian var medlem i ett kiva-samhälle, och kunde lita på sitt kivasamhälles stöd vid exempelvis sjukdom.

Pueblo-indianerna saknar ord för ”religion”; de riter och danser som tog plats i kivan var livsupprätthållande nödvändigheter, intimt förknippade med deras vardagsliv där allt, som inom de flesta andra indianska kulturer, hänger ihop. Men kivan var – och är fortfarande i bland annat byn Taos– en mötesplats för de nu levande och andarna efter dessas förfäder. De som förmedlar andarnas budskap till de levande är hos puebloindianerna dansare, som bär kachinamasker av trä. När de kliver ned i kivan får de låna andarnas öra, och kan få hjälp med att skapa regn och råd för goda skördar.

Att man måste kliva ned under jord för att motta dessa råd blir logiskt om man ser till puebloindianernas skapelseberättelse. I begynnelsen fanns det stora, oändliga tomrummet. Sedan formade Skaparen fyra världar. De tre första, världarna av eld, is och vatten, förstördes. Men den fjärde, världen av jord, bestod. I den bodde myrfolket, som lärde människan arbete, respekt, harmoni och kärlek. Och när världen kändes trygg klev hon från underjorden upp till ytan. Där fanns solen, den perfekta cirkeln av ljus och mörker, liv och död. Där sändes människan av Skaparen ut att vandra i fyra olika riktningar, en för var hudfärg som tilldelats henne under jord. Genom sin underjordiska mor, uppräthöll hon kontakten med andarna som ombads (och, i Taos, fortfarande ombes) komma tillbaka i form av regnmoln. Kivan var (är) den underjordiska moderns livmoder. Det är där man samlas för att be andarna om hjälp, ta emot deras råd och för att röka ihop.

Tidigare tänkte sig arkeologer att puebloindianernas flervåniga storbyar var ett slags tidiga exempel på flerfamiljhus i städer med tusentals invånare. Men eftersom husen saknade ingångar annat än genom taken, och de nedre fönsterlösa rummen var mörka och saknade ventilation, lutar de flesta i dag åt ”storbyarna” främst var religiösa, administrativa och kommersiella centra med på sin höjd ett par hundra bofasta. De lägre liggande rummen användes antagligen endast som lagerlokaler och en del av dem fungerade att döma av arkeologiska fynd som begravningskammare.

Från Chaco Canyon ledde vägar till fler än 150 andra samhällen i det som i dag är New Mexico, Arizona, Utah och Colorado. Chaco-kulturens arkitektur spreds på detta sätt till ett stort område.

Omkring 1150 e Kr upphörde nybyggnationerna i Chaco Canyon och någon generation senare övergavs ”storbyarna” helt och medvetet: alla ingångar pluggades igen. Ingen vet varför. Ändrade väderleksförhållanden med långvarig torka, upprepade attacker från andra indianfolk, och störda ekosystem är tre vanliga förklaringar. Befolkningen sökte sig i stället till sina förfäders klippgrottor. Ett fantastiskt exempel på en sådan bosättning kan man se i Bandelier, där flervåningshus lutar sig mot klippväggarna och grottor finns uthuggna mer än 50 meter över marknivån. Denna bosättning användes från omkring 1250 till 1600, det vill säga ungefär fram till spanjorernas ankomst.

Omkring 1600 nådde spanjorerna alltså ända upp till nordvästra New Mexico och började, med indiansk arbetskraft, resa kyrkor för att kristna hedningarna. Pueblo-befolkningen (pueblo = by på spanska) försökte till en början samsas med nykomlingarna som kom med ny teknik och erbjöd ett skydd mot andra nomadiska stammar, bland andra apacherna. Men de gav inte upp sin religion, som i deras ögon var den enda garantin för att de bräckliga förhållanden som möjliggjorde liv mellan himmel och jord kunde upprätthållas. 1680 gjorde pueblo-samhällena ett välorganiserat uppror och lyckades temporärt driva ut spanjorerna.

Stora folkomflyttningar har skett under de dryga 300 år som gått sedan dess, men pueblo-stammarna betraktar fortfarande bland andra Chaco Canyon, Bandelier och Aztec (en felaktig benämning på en av de mest välbevarade Anasazi-bosättningarna) som heliga platser.

Den som vill besöka ett i hög grad levande pueblo-samhälle kan resa till Taos. Byggnadskomplexen här liknar ”storbyarna” i Chaco Canyon och har varit kontinuerligt bebodda under århundraden. Spanjorerna beskrev Taos på 1540-talet men flertalet av de byggnader som kan ses i dag är sannolikt från strax efter pueblo-upproret 1680. Strukturerna är upp till fem våningar höga och organiserade kring en central plaza precis som hos Anasazikulturen. Staplingen av kuber ger en geometrisk, estetisk upplevelse som i hög grad tilltalat den moderna tidens konstnärer och arkitekter. Och turister.

Carson i Kansas

Avslutningsvis kan tilläggas att den Taosbesökare som blir trött på adobe-arkitektur i stället kan studera haciendor. Eller besöka västernlegenden Kit Carsons gamla bostad utmed den forna huvudgatan. Mot denna ligger fortfarande huvudfasaden med framförliggande ”arkad” med plank-”trottoar” och snickarglatt snirkliga pelare med konsoler. Bakom huvudfasaden möter en gård med inomhusrum på ytterligare tre sidor och brunn i mitten. Här bodde Carson sedan han 1843 gift sig med sin tredje fru Maria Josefa Jaramillothen.

För den som inte har sin västernhistoria helt aktuell, kan nämnas att Carson (1809-1868) blev amerikansk hjälte redan under sin levnad. Om honom skrevs idolromaner så tidigt som på 1840-talet. Han föddes i Kentucky och växte upp i Missouri. När han var nio dog pappan och pojken sattes i sadelmakarlära. Inte så kul tänkte Kit, barn nummer nio av fjorton, och hoppade på vagnståget västerut till Santa Fe 1826. Väl framme jobbade han först som kock, innan han gjorde stor lycka som trapper och indianagent. Men det var mötet med John C. Frémont (1813-1890) som skulle göra honom berömd. Som guide, scout, trapper och alltiallo till denne upptäcktsresande, spreds historierna om Carsons hjältemod genom Frémonts reseberättelser. Författade då han från 1842 och framåt, med Carsons hjälp, tog sig från Missourifloden tog sig västerut längs med Oregon trail för att rita upp Kalifornien och Oregon på karta.

Under inbördeskriget stred Carson på Nordstaternas sida och erhöll brigadgenerals rang. Enligt svenska Nationalencyklopedin betedde han sig på 1860-talet också vedervärdigt mot navajoindianerna. Han brände deras lager, förstörde deras åkrar, slaktade deras tamboskap samt fördrev 1864 slutligen 8 000 män, kvinnor och barn på en 300 miles (nästan 50 mil) lång vandring till Arizona, där navajoerna sedan knappt tilläts existera och led under ytterst svåra förhållanden. Allt för att de i New Mexico vägrade bosätta sig i reservat.

Denna indianfientliga bild motvisas bestämt av museet i Carsons gamla hem. Där framhålls i stället indianvännen Kit Carson, som innan han träffade sin spanskättade Maria Josefa var gift både med en arapaho och en cheyenne.

Prärie-Nytts redaktion tyckte det bästa med museet var den glasram, kallad ”Trapper hall of fame”, som skapats med hjälp av foton, fotostatkopior och maskinskrivna papperstussar 1985 och som redan blivit ordenligt gulblek. Slår an bättre på läsekretsen gör möjligen upplysningen att Maria Josefa och Kits dotter Teresina (barn tre av åtta), som föddes i Taos, så snart hon blivit skolmogen sändes för att studera i Lawrence, Kansas. (Redaktionen har en gång för alla fått sin journalistiska skolning i Sverige och är helt på det klara med att det enda som räknas på riktigt i mediesammanhang är pangpang och lokal journalistik. Det lär sälja bra.) Där bodde hon fram till sitt giftermål 1871, då hon tillsammans med maken flyttade till pappans nya hemtrakter i Colorado.

Det var allt för denna gång. På återhörande!

Redaktionen