INNEHÅLL:

MIDSOMMAR PÅ AMERIKANSKA
DEN UNDERJORDISKA JÄRNVÄGEN
LITEN KVINNA STOR HJÄLTINNA – HARRIET TUBMAN
VAPEN SMARTARE ÄN AMERIKANER?
SVAR I MOTELLFRÅGAN

Midsommar på amerikanska

På torsdag är det Thanksgiving Day igen. Redaktionen gjorde sig dessbättre inte omöjlig som gäster förra året, utan är än en gång inbjuden på middag till vänner downtown. Värdinnan är lämpligt nog född i Virginia, inte långt från Berkeley Plantation utanför Charles City vid James River som påstår sig ha gett upphov till hela Thanksgiving-traditionen.

Där landsteg år 1619 en kapten John Woodliffe från England tillsammans med ytterligare 38 bosättare. På platsen där de angjorde med sitt skepp Margaret åt de en enkel måltid för att tacka Gud. Genom en proklamation stadfäste de att landstigningen skulle firas årligen genom en dag helt ägnad tacksägelse till den allsmäktige.

Den skeptiska redaktionen tror emellertid mer på en annan historieskrivning, som säger att den första Thanksgiving Day firades då pilgrimerna som kommit med Mayflower för första gången fick en så stor skörd att de kunde lägga undan mat för vintern. Detta var år 1621 och platsen Plimoth Plantation i Massachusetts.

Huruvida de åt kalkon är oklart, men de kan mycket väl ha gjort det både i Virginia och i Massachusetts. I uppslagsverk och på diverse hemsidor understryks också att indianerna bidrog med olika puddingar med pumpa som ingrediens.

Efter att ha varierat hit och dit, firades Thanksgiving till och med 1930-talet på den fjärde torsdagen i november. Den dag Abraham Lincoln beslöt skulle gälla år 1863. Men på önskemål från USA:s affärsidkare, som tyckte att helgen låg för nära julen, flyttade Frankin D. Roosevelt fram dagen för firandet till den sista torsdagen i november. Kongressen godtog förslaget 1941.

Den underjordiska järnvägen

Det kan vara på sin plats att berätta lite mer om den underjordiska järnväg som tidigare bara ytligt berörts här i Prärie-Nytt. Inledningsvis ska vi avliva några myter:

1. Det var ingen järnväg.
2. Den var inte underjordisk.

I stället var det ett samlingsnamn för det nätverk av vita och fria svarta som genom att organisera ”räls”, ”stationer”, ”konduktörer” och ”biljetter” hjälpte slavar på rymmen från slavstaterna i den agrara södern. Termen förekom i tryck första gången på 1840-talet, men etablerades årtiondet dessförinnan då de första ångloken började rulla över Amerika. Upphovet lär vara följande: 1831 rymde slaven Tice Davids från sin master och tog sig över Ohiofloden från slavstaten Kentucky till lilla Ripley i fristaten Ohio. Ägaren återfann honom inte, och hävdade att Tice Davids måste ha undkommit via en underjordisk väg. Ingen vet om berättelsen är sann. Bara att den fick stor spridning, snabbt försågs med prefixet järn framför vägen och förbättrades med tiden.

Att människor i fångenskap alltid försökt fly, är väl känt. En av de mindre smickrande historierna om nationalhjälten George Washington berättar att han i ett brev från 1786 beklagar sig över en samling kväkare som hjälpt en av hans slavar att rymma från slavstaten Virginia till fristaten Philadelphia. Kväkarna var också aktiva i den underjordiska järnvägen, om vilken mycket litet egentligen är känt. Förutsättningarna för att den skulle kunna existera var hemlighållande. Men man tror att den hade en fast stomme redan tidigt på 1830-talet och sedan expanderade successivt för att nå sin kulmen vid tiden för inbördeskrigets utbrott 1861.

Flyktbenägenheten påverkades givetvis av existensvillkoren på plantagerna, men lagstiftningen spelade också in.

• 1787 infördes den andra klausulen i konstitutionens fjärde artikel, som sade att den arbetskraft som undkommit från en stat till en annan skulle återföras till sin arbetsgivare om den påträffades. (Ordet slav undveks nogsamt.)
• 1793 antogs klausulen av kongressen med tillägget att det blev straffbart att hjälpa en förrymd arbetskraft och/eller hindra arresten av densamma.
• 1833 införde de brittiska kolonierna slaveriförbud. Därmed blev Kanada, som var en brittisk koloni, det främsta målet för dem som ville känna sig absolut säkra.
• 1839 förbjöds direktimporten av slavar från Afrika till USA. Från Karibien gick det dock utmärkt att även fortsättningsvis importera slavarbetskraft och slaveriet som institution var fortsatt tillåten.

Fram till 1850 brydde sig Nordstaterna inte särskilt mycket om de lagstiftade restriktionerna. Lokala tolkningar och motreglementen – ”vi bestämmer minsann själva” – har alltid stått högt i kurs i USA. Men så satte sig slavstaterna på tvären. Skärptes inte lagstiftningen, skulle de inte rösta för det slavfria Kaliforniens inträde i De Förenta Staternas Union. Resultatet blev The Fugitive Slave Act från 1850. Med den blev alla poliser och militärer skyldiga att vid böter och fängelsestraff jaga förrymda slavar, också i Nordstaterna. I praktiken gällde jakten alla svarta, eftersom ingen färgad tilläts driva sin sak i domstol. Svarta som faktiskt blivit frigivna, eller själva kunnat köpa sin frihet, förpassades således även de söderut utan pardon.

50 000 tidigare slavar levde i Nordstaterna när lagen antogs. Alla försökte omedelbart fly till Kanada. Det var vid denna tid som Harriet Beecher Stowe skrev Onkel Toms stuga, under 1851 publicerad som följetång i antislaveritidningen National Era i Washington D.C. Och det var nu som folkopinionen mot slaveriet verkligen tog fart. Resultatet blev att delar av den underjordiska järnvägens nätverk blev offentligt, och att opinionen enligt flera debattörer därför stjälpte slavarna mer än hjälpte dem.

Nåväl: Medelavståndet mellan stationerna var 12 miles, eller 20 km. Stationerna var hemliga rum, i jordkällare, majssilos, bakom skåp, i kistor och förråd. Där fick den förrymde mat, lite kläder och anvisningar om hur det gick att ta sig vidare. Knepigast var transporten över Ohiofloden, där ”konduktörerna” (smugglarna) ofta var efterlysta. Personliga guider kunde möta upp, med förklädnader som skulle underlätta den sista sträckan. I vagnar med lönngolv (ja alltså inte golv tillverkade av lönn-träd, utan falska golv med hemliga utrymmen under) skedde så oftast den sista transporten till kanadensiska gränsen. Ständigt fanns risken för överfall av ”tågrånare” som försörjde sig på att fånga rymlingar, föra ”hem” dem och casha in belöningen.

För den som i läsande stund tillfälligt glömt vilka som var slavstater, kan nämnas att det var de elva som tillsammans bröt sig ur de Förenta Staternas Union för att bilda Amerikas Konfedererade Stater – och fyra stater till. Alltså South och North Carolina, Alabama, Arkansas, Florida, Georgia, Louisiana, Mississippi, Tennessee och Texas, samt Delaware, Kentucky, Missouri och Maryland.

Nu undrar förstås vän av ordning hur den underjordiska järnvägen kunde passera genom Kansas, rentav Lawrence, eftersom Kansas inte blev delstat förrän 1861?

Förklaringen är The Kansas-Nebraska Act från 1854. Då beslöt kongressen att territorierna Kansas och Nebraska måste ta ställning i slavfrågan. Vi har i tidigare nummer kort berört Kansashjälten John Brown som vid denna tid lyckades samla slaverimotståndarna här till ett våldsamt uppror. Han var förstås inte ensam. Antislaveripolitiker från Whigs, Democrats och Free Soldiers gick ihop för att bilda ett slaverimotståndarnas eget parti – The Republican Party (som numera heter Demokraterna – vem har sagt att de ska vara enkelt med politik?). Det är det inte ens många amerikaner som vet om.

Liten kvinna stor hjältinna – Harriet Tubman

Utöver John Brown är Harriet Tubman det namn man ständigt stöter på så fort slaverimotståndet i USA kommer på tal. Hon var den underjordiska järnvägens absolut mest kända konduktör. Sedan hon själv lyckats rymma återvände hon 19 gånger till södern och lyckades därifrån föra fler än 300 slavar till frihet. Hon var född 1820 eller 1821 i Maryland, som slav i tredje generationen. Och illa sedd av sin ägare eftersom hon var trumpen och varken klarade av att vårda barn så att de höll tyst eller petigt väveriarbete.

Således hyrdes hon ut som fältarbetare till andra plantager. På en av dem hjälper hon en slav att rymma, och får, när hon ställer sig i vägen, huvudet krossat av en blytyngd som ägaren slänger i vredesmod. Efter detta faller hon okontrollerat i sömn då och då, varför hennes marknadsvärde sjunker ännu mer. Hennes ägare lyckas inte ens sälja henne till vrakpris – 6 pence. Eftersom han inte vill ha henne på plantagen får hon friarbeta, vilket innebär att hon får ta arbete utanför plantagen men betala sin ägare större delen av sin inkomst. Det lilla hon lyckas spara vid sidan av, använder hon till att odla grönsaker och driva upp höns. Hon träffar den fria slaven John Tubman och gifter sig med denne. Han lever upp hennes besparingar och är inte alls intresserad av att hjälpa henne fly till den frihet hon så hett eftertraktar. Så hon ger sig av själv, med Nordstjärnan och mossan på nordsidan av trädstammar som enda hjälp att ta ut riktningen norrut. Det var 1849 och hon lyckas ta sig till Philadelphia.

Året därpå gör hon sin första resa söderut och blir snabbt känd som sitt folks Moses, som leder folket från fångenskapen i Egypten (slavstaterna) över Jordan (Ohiofloden) till friheten i Kanans land (Kanada). Vid starten för inbördeskriget var hon efterlyst som ”en alldaglig kvinna, kort till växten, utan en tand i överkäken, med vanan att abrupt falla i sömn. Hon ser ofarlig ut men bär pistol.” 40 000 dollar var belöningen till den som lyckades fånga henne ”dead or alive”.

Men Harriet Tubman åkte aldrig fast. När inbördeskriget utbröt tog hon arbete direkt under general Hunter på unionisternas sida. Hennes främsta uppdrag var att ta hand om de många slavar som flydde till unionisternas militärläger och ville ta värvning. Saken var inte okomplicerad. Färgade fick inte ta värvning förrän 1863, då Abraham Lincoln äntligen medgav att slaveriförbudet skulle gälla även inom konfederationen (den konspiratoriskt lagda redaktionen tolkar det som en insikt om att de vita soldaterna inte var tillräckligt många för att på egen hand vinna kriget).

Några jämlika kombattanter betraktades de svarta inte som. Medan en vit soldat fick 13 dollar för sina tjänster, fick en svart soldat bara 7 dollar för samma jobb. Harriet Tubman gjorde gemensam sak med sina likar och gick ur armén. De fick löfte om löneförhöjning. Men Tubman blev sjuk och hann inte återinskriva sig förrän kriget tog slut. Hon fick ingenting betalt för allt arbete som hon utfört.

Harriet Tubman dog 1913 och levde då under små omständigheter. Änkepensionen efter andre maken, krigsveteranen Nelson Davis, var större än intäkterna från berättelsen om hennes äventyrliga liv: Scenes from the Life of Harriet Tubman. Grannfrun Sarah Hopkins Bradford hade skrivit boken. Harriet Tubman lärde sig aldrig läsa eller skriva själv.

Vapen smartare än amerikaner?

Tidskriften National Geographic presenterade i veckan en undersökning av vad ungdomar mellan 18 och 24 år i Kanada, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Italien, Japan, Mexiko, Sverige och USA vet om världen omkring dem. Prärie-Nytt måste tillbakavisa de rykten som spridits i svenska tidningar om att USA placerade sig sist. Det är inte sant. Med knapp marginal visade sig amerikanska ungdomar veta mer om världen än mexikanska. (Hela undersökningen finns som pdf-fil på http://geosurvey.nationalgeographic.com/geosurvey/). Sverige placerade sig högst i undersökningen med i genomsnitt 40 rätt av de 56 frågorna, vilket gav betyget B. Ingen nation nådde alltså upp till A. USA fick betyget D. De e inte så bra, om göteborgsvitsen tillåts.

Att endast 13% av amerikanerna kunde placera Irak på kartan kan förvåna med tanke på Bushs intensiva krigsansträngningar och att det inte går en dag utan att Saddam nämns på teve. Att lika få (13%) kunde peka ut Iran, bekräftar att Alan Jackson inte är något undantag (se PN 20 om Country-galan). Ytterligare några färre hittade Afghanistan på Asienkartan (12%), trots all uppmärksamhet under året som gått. Att detta med kartor är förvirrande framgår av att något fler hittade Afghanistan (17%) när de i stället fick en världskarta…

Bush har inte uttalat sig om huruvida han tycker det är oroande att de som han vill ska kriga i Irak inte vet vart de ska. Men Jay Leno konstaterade i veckan att det är tur att USA under många år satsat på målsökande missiler som själva hittar fram!

Alla siffror var inte nattsvarta. Hela 34% av de amerikanska ungdomarna visste att årets Survivor (amerikansk dokusåpa, motsvarighet till Robinson) utspelades på en ö i Stilla Havet! Att sedan bara 29% kunde peka ut Stilla Havet på kartan är ett obetydligt smolk i glädjebägaren.

Och visst kan Bush känna sig nöjd med att hela 58% kände till att Afghanistan är hemvist för Al Qaida? Säg nu inte att krig inte bidrar till kulturen. Lite trist är dock att denna siffra placerar USA sist i undersökningen, strax efter Mexiko där 63% visste att svaret var Afghanistan.

9 av 10 amerikanska ungdomar hittar sitt eget land på världskartan. Betydligt färre vet hur många som bor där. Endast en fjärdedel visste (eller kunde gissa sig till rätt alternativ bland flervalsfrågorna) befolkningens storlek (rätt svar var intervallet 200-500 miljoner; USA har 288 miljoner invånare). Något fler, nämligen 30%, drog till med 1-2 miljarder, något som i bästa fall kan karaktäriseras som ett utslag av optimism och gott självförtroende. Faktiskt hade samtliga övriga deltagande länder i undersökning en klarare bild av inte bara det egna landets befolkning, utan även av USA:s!

National Geographic använder denna regelbundet återkommande studie till att argumentera för mer geografiundervisning i skolan. Det märkliga är, att trots att andelen ungdomar som läst geografi ökat från 35% till 55% sedan den senaste undersökningen 1988, så har deras kunskaper inte förbättrats. Det kan tolkas som ett underkännande av den amerikanska skolan, men undersökningen visar samtidigt att de som studerat geografi kunde mer än de som inte gjort det (sic!), vilket får redaktionen att misstänka att problemet snarare ligger på annat håll.

Vilka andra källor till kunskap om omvärlden använde ungdomarna? I alla undersökta länder var teve den viktigaste informationskällan. Men en tydlig tendens i undersökningen var att de som dessutom läste dagstidningar och hörde nyhetsändningar på radion visste mycket mer om världen omkring sig än de som uteslutande höll sig till teve. Sverige placerade sig i topp vad gällde tidnings- och tidskriftsläsande samt Internetanvändning. Bara franska ungdomar använder Internet i mindre utsträckning än amerikanska.

”Någon har sagt att krig är Guds sätt att undervisa i geografi”, sade National Geografics president i samband med att undersökningen offentliggjordes, men skyndade sig att tillägga att det inte tycktes räcka i dag. Att låta sig värvas till armén sägs ju annars vara ett sätt att komma ut och resa. Och att lära sig andra kulturer och språk. Bara 21% av de amerikanska ungdomarna har varit utomlands under de senaste tre åren, jämfört med 92% av svenskarna. Och medan 89% av svenskarna påstod sig tala minst ett främmande språk, utgjorde dessa bara 36% i USA. Andelen som talar engelska torde med andra ord vara ungefär lika hög i båda länderna. Engelskans dominerande ställning i världen kan också avläsas av att England och USA var de länder där lägst andel svarade att det var viktigt att lära sig andra språk. Lite överraskande placerade sig Italien högst på denna fråga.

Slutligen kan tilläggas att europeerna visade sig vara mycket bättre på att lokalisera europeiska länder, än vad amerikanerna var på att hitta USAs delstater. Och endast Italien kändes igen av en majoritet av amerikanerna på den europeiska karten. Inte så märkligt eftersom landet är lätt identifierbart som en cowboystövel. Tony Blairs flirt med Bush har inte avsatt några spår vad gäller geografikunskaperna: endast 37% av amerikanerna kunde peka ut England. 16% hittade Sverige, medan 93% av svenskarna korrekt återfann USA. Sistnämnda känns dock inte riktigt rättvist eftersom Sverige är så mycket mindre och svårare att hitta. Hur många svenskar, utanför Prärie-Nytts prenumerantskara, skulle korrekt kunna pricka in Kansas, undrar redaktionen?

Svar i motellfrågan

Avslutningsvis återstår bara att berätta det rätta svaret på förra numrets Prärie-quiz: USA:s motell ägs vanligen av indier. Vevar man ner rutan kan man ofta hitta fram till motellkvarteren med hjälp av näsan. Man följer bara väldoften av garam masala.

På återhörande!

Redaktionen