INNEHÅLL:

HALLÅ, DU GAMLE INDIAN…
ELVIS INSATS FÖR KULTURARVET
HOT STUFF I HOT SPRINGS
EUREKA – VI UPPTÄCKTE DET!
GAMMAL HJÄLTE BLIR SOM NY
JEFFERSON DAVIS – LÄTT ATT LÄGGA PÅ MINNET
SKVALLER…

Hallå, du gamle indian…

När man för 20 år sedan åkte genom USA, visste man att man kom in i ett indianreservat på alla fallfärdiga mobile homes, magra hästar och knappt körbara bilar. De är fortfarande påtagliga visuella igenkänningstecken, men de måste kompletteras med ytterligare ett: nybyggda kasinon. I dag omsätter indiankasinona nästan tre gånger så mycket pengar som kasinona i Las Vegas. Det innebär inte att alla indianer blivit rika, även om några förvisso blivit multimiljonärer.

1830 antogs en lag som fördrev alla indianer till väster om Mississippi. Inte förrän 1924 började indianer räknas som amerikanska medborgare. I dag finns det 1.82 miljoner indianer/ursprungsbefolkning i USA inklusive Alaska, vilket motsvarar 0.6% av befolkningen. De flesta av dessa, 1.52 miljoner, bor på reservat. Arbetslösheten är 49%. En tredjedel lever under fattigdomsgränsen.

Det var Reagan-administrationen som tog initiativ till att låta indian-reservaten, som utgör autonoma områden utanför delstaternas kontroll, bedriva kasinoverksamhet. Tanken var att hitta ett billigt sätt att göra indianstammarna mer ekonomiskt oberoende och därmed spara in pengar i statskassan (dvs federala medel). 1988 antog så kongressen ”The Indian Gaming Regulatory Act”. Enligt Time Magazine (16 december 2002) var den emellertid så uselt skriven att de fjorton år som gått sedan dess varit fyllda av rättsliga tvister. Ännu har man inte enats om definitionen av en en-armad bandit (”slot machine”).

Illa skriven eller inte – de flesta som kunnat sko sig är kapitalstarka investerare från bland annat Sydafrika och Malaysia som projekterar, bygger och administrerar kasinon på reservatsmarken. Hälften av indianstammarna driver kasinon i dag, medan några, som Navajo, motsätter sig spel av religiösa skäl.

Endast en mindre andel av de nya indiankasinona är lönsamma. Profiten bestäms i hög grav av det geografiska läget. På bekvämt avstånd från en storstad eller ett motorvägsmot kan man göra sig en rejäl hacka; långt ute på vischan kan det vara svårt att ens få ihop driftskostnaderna. Därför drar kasinona i Kalifornien, Connecticut och Florida – som bara har 3% av USAs indianbefolkning – in 44% av vinsterna.

En följd av topografiska överväganden är att en mängd stammar har omgrupperats och sökt nya reservat, ofta långt ifrån sina ursprungliga bosättningar, allt för att kunna bygga kasinon på attraktiva platser. Det har i sin tur lett till att antalet stammar ökat kraftigt under senare år. Somliga har till exempel återuppstått efter att länge ha varit utdöda. Time Magazine berättar bland annat historien om Maryann Martin som till 1986 levde i en svart african-american familj i Los Angeles. Då fick hon reda på att hennes mamma var den enda överlevande medlemmen av en stam av Cahuilla Mission-indianer. Hon ansökte om att få, och fick stamrättigheter tillsammans med sina två bröder. Bröderna omkom 1991 i gängstrider, vilket idag gör Maryann till ensam stammedlem. 2001 kunde hon öppna ett indiankasino i närheten av Palm Spring i samarbete med ett av de stora Las Vegas-företagen Paragon Gaming. Ett mycket lönsamt sådant dessutom.

Så kan det gå.

Pengar är ofta en orsak till konflikter. Eftersom det är stammarna själva som bestämmer vilka som ska räknas som medlemmar eller inte, har några stammar lyckats reducera sin storlek, och utestängt konkurrenter och bråkstakar. Ju färre medlemmar, desto mer pengar per capita. Men allt är inte elände. Time Magazine avslutar sin granskning av indiankasinon med en riktig solskenshistoria. Och var hittar man solskenshistorier om inte i solrosstaten Kansas? Strax norr om huvudstaden Topeka ligger the Prairie band Potawotami Nation. Tidigare var 70% av stammens medlemmar arbetslösa men efter att stammen 1998 öppnade ett kasino i samarbete med Harrah’s har den dystra situationen vänts. Kasinot har blivit Kansas största turistattraktion och ger en årlig avkastning på uppskattningsvis $100 miljoner (900 miljoner kr). En del av vinsten distribueras varje år till medlemmarna ($2000 per capita), resten används till att bygga skolor, broar, vägar och hem för låginkomstagare.

Elvis insats för kulturarvet

Redaktionen har varit på resa igen. Denna gång söderut, och delvis i Elvis fotspår (han fyller ju ändå år den åttonde januari och på något vis ska ju Kungen hedras). Således traskade vi runt i hans hem i Graceland, Memphis, Tennessee och kan intyga att redaktionen skulle valt en helt annan inredning – också på 1970-talet och med den budget som stod Elvis till buds.

Eftersom Prärie-Nytts är en nitisk redaktion nöjde den sig emellertid inte med detta. Den begav sig också till Elvis födelsehem i Tupelo, Missisippi, tre timmars körväg åt sydost från Graceland räknat. Och vräkiga Graceland i alla ära: Tupelo ger mest.

Här kan Elvis tillskrivas äran av att för eftervärlden ha bevarat ett kulturarv – arbetarklassens bebyggelse – som visserligen är knutet till hans person men i ett vidare perspektiv har djupare betydelse. Genom donationen av sitt födelsehem som del av en stadspark, kommer åtminstone ett av söderns alla shotgun-hus att finnas kvar att studera för eftervärlden under lång tid framöver. Ännu finns några av dem kvar, men av den enorma mängd shotgun-hus som en gång stod har många rivits och de som är kvar ligger – med få undantag – i söderns fattigaste bostadsområden. Ofta om- och sönderbyggda, eller slitna i fallfärdigt skick.

Shotgun-huset sägs ha fått sitt namn sedan någon gjort iakttagelsen att om man avlossar ett skott genom ytterdörren kommer det att passera ut genom bakdörren utan att ha rört en pinal. Ett shotgun-hus är således en rektangel som är ett rum bred och 2-6 rum djup, med dörrarna i fil. Vanligtvis är huset placerat på plintar och har sadeltak, ibland med undantag för på framsidan där taket kan vara valmat. Hur som helst skjuter det där ut över en liten veranda.

Oftast har huset resvirkekonstruktion och är klätt med liggande träpanel. Så är det med det enkla shotgun-huset, av enfamiljstyp. (Det finns dubbla också, för två familjer, och kamel-shotguns där alla rum utom det som vätter mot gatan byggts i två plan. Det senare beroende på att husen beskattades efter storleken mot gatan, sägs det, men det tror redaktionen är en skröna.)

Riktigt hur byggnadstypen uppstått är oklart. En teori är att den utvecklades i slavkvarteren på Haitis plantager, som ett slags fusion av det haitiska, traditionella huset och den byggnadstradition som de (från Afrika) importerade slavarna hade med sig dig. De många fria svarta haitier som utvandrade till New Orleans kan ha tagit shotgun-huset med sig. Klart är i alla fall att det var väl etablerat i den amerikanska södern på 1830-talet, såväl på landsbygden som i stan.

Huset har bara byggts av de allra fattigaste, och kan nog sägas ha fått sin avlösare först med vår tids mobile homes. De senare har dock en långsida som huvudfasad och ingång på mitten. Shotgun-husen har kortsidan vänd mot gatan, med ingång på dess ena sida.

Huset där Elvis föddes byggdes 1934 av hans pappa, farfar och farfarsfar för 180 lånade dollar. Fyra år senare tvangs familjen flytta därifrån, eftersom den inte klarade av att betala amorteringarna på lånet. Utöver verandan har huset bara två rum, med murstocken placerad som skiljevägg dem emellan. Båda rummen har möblerats av Elvis pappa, och ser ut som de gjorde när han satte bo där med sin fru Gladys. I rummet mot verandan, en dubbelsäng. I köket en spis, ett köksbord och ett förvaringsskåp. Elvis pappa var daglönare, eller sharecropper, precis som Dolly Partons. De svarta som bebor söderns shotgun-hus i dag, har det dessvärre till och med sämre ställt och ännu lägre status.

Hot Stuff i Hot Springs

Vill man både se fantastiska shotgun-hus och äta utsökt god mat (tre stjärnor i Guide Prärie-Nytt) ska man åka till New Orleans, där redaktionen firade nyår. Sedan var den så utmattad, att den tvangs dricka brunn och bada kurbad för att komma i form.

Så skedde i Hot Springs, Arkansas, en sömnig liten stad på drygt 30 000 invånare och med en turistindustri på dekis sedan 1950-talet. Då kom nämligen bilen och nya upptäckter inom läkemedelsindustrin. Kort sagt blev det i alla avseenden omodernt att ta tåget för att bo på hotell, dricka brunn och bada kurbad.

Spåren finns emellertid kvar, i synnerhet från 1910-talet med Bathhouse Row. Där ligger åtta tjusiga badhus på raken (byggda sent 1800-tal, uppdaterade i art deco), av vilka ett par fortfarande hålls öppna för allmänheten. Inredningen är mycket hygienisk, också med europeiska mått mätt. Inte en heltäckningsmatta finns i sikte. I stället dominerar vitt kakel och rostfritt stål.

Det fyra tusen år gamla vattnet som strömmar ur kranarna är naturligt 70 grader varmt. Efter 20 minuters något svalare bad i badkar, placerades redaktionen för bad av ryggslutet i en liten balja där det var hett värre. Därefter följde svettutsöndring i ångskåp, våtvarma omslag på en brits samt nåldusch (vattensprut från alla håll) före en 20 minuter lång, avslutande massage. Allt under ständig vätskepåfyllning i form av hett, mineralrikt vatten. Servicen tycks i det senare avseendet ha varit betydligt bättre på herravdelningen. Damavdelningen kompenserade med bättre massage.

Indianerna tros ha hållit källorna heliga, och låtit dem vara en plats där alla stammar kunde bada i fred. Den var det slut med, när européerna upptäckte baden på 1540-talet. Då blev källorna spanska, och därefter franska tills Thomas Jefferson 1803 köpte rubbet genom The Louisiana Purchase. Han skickade dit en expedition som småningom (1832) resulterade i att baden blev USA:s första federala naturreservat. Den riktiga storhetsperioden kom med järnvägen och varade från 1870-talet och fram till den nyss nämnda bilens genombrott. Till de tilläggstjänster som går att köpa på badhotellen i dag hör svensk massage: Swedish massage. Enligt turistbyrån är den emellertid så menlös att alla andra massageformer är att föredra.

Eureka – vi upptäckte det!

En bit norrut, alldeles på gränsen mellan Arkansas och Missouri, ligger en annan kurort: Eureka Springs. Där fick redaktionen äntligen se en av E. Fay Jones byggnader, en ekologiskt inriktad arkitekt från Fayetteville som främst är verksam i sin egen hemstat Arkansas. (För er som undrar är han född 1921 och är skolad under Frank Lloyd Wright i Taliesin).

Thorncrown Chapel (1979-1980) ligger nästan osynligt i naturen. På håll ser det ut som ett extremt välordnat plockepinn mitt i skogen. I konstruktionen användes uteslutande pine (amerikansk tall) som fälldes på byggplatsen, och på den smala stig som leder till kapellets entrédörr. Ytorna mellan de geometriskt arrangerade spjälorna är fyllda med glas, exempelvis hela altarväggen och taknockens fulla längd. Ljusspelet i detta upplösta rum är fantastiskt, till och med under relativt mulna dagar som den då redaktionen var på plats.

Gammal hjälte blir som ny

Ända sedan redaktionen före jul var i Washington, har den undrat över vilka som ska ersätta de gamla Kansasgubbarna i Capitoliums National Statuary Hall och vilken av dem som först ska bli utbytt. Guiderna visste ingenting om Kansas forna hjältar, mer än att till och med Kansas tröttnat på att ha dem i statyhallen eftersom ingen – inte ens kansasborna – längre minns vilka de är.

Lokaltidningen The Lawrence Journal World har i veckan delvis skingrat vår okunskap. Dwight D. Eisenhower ska in. Den lokale skulptören Terry Baldwin från Topeka har precis svetsat fast bronshuvudet på den i statyskick drygt 2 meter långa presidenten från Abilene – och den gamla hjälten blev som ny. Vem som ska ut , och när, förblir emellertid tills vidare oklart. Som bekant har varje delstat rätt att själv utse två representanter till skulpturhallen. Kansas har hittills representerats av George Washington Glick (1827-1911) och John James Ingalls (1833-1900). Den förre var guvernör en period på 1880-talet, då han bland annat införde sanitetsregler för djurindustrin. Den senare var bland annat slaverimotståndare, tidningsutgivare av Freedom’s Champion i Atchison samt tycks ha haft både humor och självdistans. Hans examensuppsats Mummy Life (mumieliv), byggde på hans liv som collegestudent och lär ha varit särskilt underhållande. Prärie-Nytt sätter en quarter på att Ingalls får stå kvar ett tag till. Han lär nämligen ha myntat uttrycket Ad Astra per Aspera. Just det! Kansas ordspråk och namnet på Topeka Capitols nya kupolutsmyckning, vilket trogna läsare av Prärie-Nytt säkert kan dra sig till minnes.

Jefferson Davis – lätt att lägga på minnet

Det är inte lätt att hålla reda på alla 42 presidenter i The United States of America. Vilka var Polk och Pierce till exempel, för att plocka två som börjar på P. Eller Harding och Hayes, för att ta två på H. Då är det betydligt enklare att hålla reda Konfederationens enda president Jefferson Davis (1808-1889). Han blev vald till president 22 februari 1862 och togs till fånga samt kastades i fängelse av unionisterna (nordstaterna) 10 maj 1965.

I USA hör det till att alla före detta presidenter får ett museum med tillhörande bibliotek. I dag ser de ofta själva till att dessa monument blir resta. I Biloxi, Mississippi, vid randen av Mexikanska Gulfen, finns Jefferson Davis sista hem, i dag med tillhörande bibliotek. Här arbetade han bland annat med den mycket omfångsrika The Rise and Fall of the Confederate Government (1881). Bostaden är ett vackert antebellumhus (dvs från tiden mellan revolutionen och inbördeskriget) från 1848-51 med djupa kolonnburna verandor, höga franska fönster och generösa innerdörrar som tillåter fri luftcirkulation i det varma klimatet. 1941 blev huset museum och 1997 kompletterades det med ett bibliotek och utställningslokaler med artefakter från Davis liv. Det liknar inte så lite gamla tiders Lenin-museer i det forna Sovjetunionen. Eller katolska relikskrin. Här kan sålunda beskådas en hästsko som hittats i Davis barndomshem i Kentucky, ett par av hans glasögon samt Mrs. Davis kappa. Sistnämnda var det första president Davis fick tag på när han hals över huvud flydde undan nordstatsarmén, och den direkta orsaken till alla skämtteckningar av honom i kvinnokläder. I museet finns också den törnekrona som påven Pius IX egenhändigt tillverkade och skickade till Davis. Samt en uppbyggd replik av det tortyrrum där unionisterna försökte klämma Davis på konfederationens hemligheter.

Trent Lott, republikanernas före detta talesman i kongressen, tvingades som bekant snöpligt avgå för ett par veckor sedan, efter att ha hyllat senator Strom Thurmond på hans 100-årsdag med orden: ”Om resten av landet hade gjort som vi hade vi inte haft alla dessa problem.” Gjort som vi, betydde rösta på Thurmond i presidentvalet 1948, då    Thurmond gick till val på ett uttalat segregationistiskt och rasistiskt program. Denna numer ökände Lott var också den som framgångsrikt drev en kampanj för att återge Jefferson Davis hans medborgarskap i USA, vilket fråntogs honom 1865. Målet förverkligades 17 oktober 1978 när president Jimmy Carter undertecknade beslutet.

Skvaller…

…blir det mer av, när Prärie-Nytt i nästa nummer med stor glädje välkomnar gästskribent Anki Leissner! (Den bävar redan för vad hon månde berätta.)

På återhörande!