INNEHÅLL:

KANSAS SVARTA, GULA, RÖDA, BLÅ
KANSAS-KORRE SKVALLRAR SOM UTLOVAT
EN KANSASTRADITION FRÅN 1870
KANSAS FÅR BESÖK FRÅN NEW YORK
PS ABOUT KANSAS SCHMIDT
SVENSKAR I KANSAS
EDENS LUSTGÅRD I KANSAS
KANSAS – VÄRLDENS MEDELPUNKT

Kansas svarta, gula, röda, blå

I PN Nr 11 förutspåddes att de spansktalande snart skulle gå om de vita och bli den dominerande etniska gruppen i Los Angeles. Enligt rapporter som kom i veckan, är det nu bevisat att de åtminstone gått om de svarta och blivit största minoritetsgruppen i USA. Rättare sagt: så skedde år 2001. (Amerikansk statistik ligger lite efter.) Siffrorna lyder som följer:

Spansktalande (Hispanic) = 37.0 miljoner. En ökning med 4.0%
Svarta (Black) = 36,1 miljoner. En ökning med 2%
Den totala befolkningen uppgår till 284,8 miljoner, en ökning med 1,2%.

Annorlunda uttryckt uppskattas den vita befolkningen utgöra 70%, hispanic 13%, svarta 12,7%, asiater 4% och urbefolkningen 0,4%. Är man amerikan kan man nog få det hela att bli 100% sammanlagt.

Tittar man lite närmare på siffrorna blir det hela emellertid mer förvirrat. Statistiken bygger på enkätundersökningar där den som ville kunde fylla i flera raser. Det går ju exempelvis alldeles utmärkt att vara både svart och spansktalande. Kategorin svart + annan ras uppgår därför till 37,7 miljoner, vilket fortfarande gör de svarta till den största minoritetsgruppen.

Här i Lawrence, där redaktionen har sina lokaler, finns 2 921 hispanics. Det motsvarar 3,6 % av befolkningen. De flesta handlar förmodligen sina grönsaker på Checkers – det är i varje fall det enda stället vi möter dem på, i en annars fullständigt vit-blek stad. Här lär också finnas 5,1 % svarta – oklart var.

I hela Kansas utgör hispanics 7% och de svarta 5,7%. Så de så.

Kansas-korre skvallrar som utlovat

Vid pennan, Anki Leissner, Göteborg:

Skvaller var utlovat i Prärie-Nytts senaste nummer. Vänta er inga snaskiga historier trots besök på både Vilda Västern-bordeller, casinon vid Mexikanska gulfen, bluesklubbar i Memphis, jetset-hotell i Arkansas bergstrakter samt bland glädjeflickorna på Bourbon-street, New Orleans

Snarare blir det en reflektion kring hur amerikansk blir man på drygt ett år, over there!

Efter tre veckors praktikvistelse på redaktionen noterar jag klara tendenser till attitydförändringar hos den fasta personalen. Förändringen är i vissa fall så påtaglig att den gränsar till beteendestörning. Lyckligtvis återvänder redaktionen snart till Europa så risken för bestående men för medarbetarna torde därigenom vara undanröjd.

Hur långt har det då gått? Döm själva!

För att redaktionen ska känna att ett besök på till exempel ett museum eller en restaurang ska vara riktigt, riktigt fantastic är nummer ett att hitta en Great Parking Spot. En Great Parking Spot innebär att avståndet mellan bilen och ingången till museet eller restaurangen begränsas till ett absolut minimum. Vad man ser på museet eller vad man äter är av sekundär betydelse. Det man minns efteråt är om man lyckades få en Great Parking Spot eller inte.

Ett annat exempel är valet av motell. Motellen bedöms i första hand utifrån hur många free Marguritas som ingår i priset samt vilka TV-kanaler motellet har tillgång till, viktigast då countrykanalen Great American Country, eller GAC. Bedömningskriterier som praktikanten snabbt anammade och ansåg som ytterst relevanta och egentligen inget att förfasa sig över.

Allvarligare blev det när redaktionen vid besöket i The Jungle Gardens of Avery Island, trots påpekande i parkens broschyr om att ”trädgården upplevs bäst till fots”, med självklarhet äntrade parken med bil!!!

Måhända har de skrämmande upplevelserna från tidigare promenader ute i det fria då man mött både björn och kalkon satt alltför djupa spår. I The Jungle Gardens utlovades nämligen vilda alligatorer. Måhända var man alltför däst för att kunna tänka klart efter Whopper-burgaren som i hall hast intagits strax före besöket i parken.

För övrigt bör påpekas att redaktionen innehar en imponerande arbetsdisciplin, organisationen är slimmad, arbetsfördelningen effektiv och sevärdheterna avverkas på löpande band – en något långsökt association kanske, men löpande bandet är en amerikansk ”uppfinning”. Redaktionen masskonsumerar allt av intresse över den amerikanska kontinenten. Betänk att det som står att läsa i Prärie-Nytt utgör knappt 5 % av vad redaktionen i själva verket upplever!

Inte undra på att de flitiga medarbetarna knappt hinner lägga huvudet på kudden på kvällen förrän snarkningar i stereo fyller motellrummet och får dånandet från det hetluftsblåsande värmesystemet att framstå som en tyst och stilla vårvind.

En Kansastradition sedan 1870…

En av de första bilutflykterna som redaktionen företog, hösten 2001, gick till den lilla staden Brookville, någon timmes körning norr om Lindsborg. Vi hade hört att där fanns ett hotell från 1870 som serverade fantastisk kyckling, i en närapå autentisk Vilda Västernmiljö. Hotellet hade byggts när järnvägen kom till staden för att frakta Longhorn Cattle (kossor alltså) till storstäderna. Emellertid blev Brookville aldrig någon viktig omlastningsort utan levde ett tynande liv i skuggan av metropoler som Junction City och Salina.

1894 köptes hotellet av Gus och Mae Magnuson, som vi starkt misstänker var svenskar. Redan Maes matlagning gav hotellets matsal gott rykte om sig, men det var hennes dotter Helen Martin som 1915 skapade den berömda Family Style Chicken Dinner, som sedan dess serverats på hotellet.

Strax efter lunchtid anlände vi alltså, rejält hungriga, bara för att upptäcka att hotellet var nedlagt. Liksom resten av staden, vad det verkade. Inte en människa syntes utomhus och dammet rök på gatorna. Ännu ett minne från det Vilda Västern som fått gå under, i ett land som inte är överdrivet nostalgiskt vad gäller bevarandet av gamla miljöer och byggnader.

Dröm om vår förvåning när vi ett halvår senare, på teve, såg att Brookville Hotel inte gått under alls. Det hade återuppstått, som fågel Fenix, vid ett motorvägsmot utanför staden Abilene, cirka 30 minuters körning från Brookville. Det nya Brookville Hotel är en nära nog exakt kopia av det gamla, men med en rejält tilltagen p-plats runt byggnaden, som ger bekväm access åt de horder av kycklinghungriga kansasbor som varje dag anländer till hotellet. Det är öppet för lunch och middag, och bordsreservation rekommenderas trots generöst tilltagna utrymmen.

Slutligen, i sällskap av ett ystert par från New York, fick vi föregående helg äntligen möjlighet att dinera på Brookville Hotel. Så mycket annat kan man nu inte göra där, någon hotellverksamhet bedrivs inte längre. (Men man kan gå ”up stairs” och titta på några återskapade hotellrum.)

Det finns sex matsalar i hotellet. Den ena mer fantastisk än den andra. Vi blev placerade i the Bank Room, en rekonstruktion av den matsal som inreddes i en bank intill det ursprungliga hotellet. En servitris, som hämtad ur en gammal 40-tals film, dök upp för att ta vår beställning. Valet var enkelt – det finns bara en meny:

Relishes (smörgåsgurka, konserverade äpplen och persikor)
Sweet-Sour Cole Slaw (Family Pennsylvania Recipe) (gôrgo kålsallad)
Cottage Cheese (keso)
One-half Skillet Fried Chicken (styckad, panerad och friterad kyckling)
Mashed Potatoes and Cream Gravy (potatismos med gräddsås)
Cream-Style Corn (gräddstuvad majs)
Baking Powder Biscuits (ett slags osötade muffins som äts med sås)
Home Style Ice Cream (glass)

Det var en härlig måltid! När sällskapet ätit sig igenom hälften av det gigantiska fatet med friterad kyckling, norpade vår servitris (som inom parantes sagt visade sig vara grundskolelärare till vardags) fatet med orden: – jag kommer strax med en ny omgång! Som tur är får man alltid en box (i Sverige ofta kallad doggy bag) med sig när man går, med alla gottsaker man inte orkat äta upp…

Kansas får besök från New York

Vid pennan, Stig och Åsa Palm, New York:

Följ med 15 år tillbaks i tiden. Färjan landar på Santorini. Vi tar en taxi till ett av de många enklare hotellen. Taxichauffören undrar glatt ”you like disco?”. Unisont svarar vi ”no!”. Obekymrat pekar chauffören endera åt höger eller vänster ”and ’tis is a disco…and ’tis is a disco….and ’tis is a disco…”. Kanske trodde han att vi försökte oss på att svara på grekiska, där ”ne” tydligen betyder ”ja”.

Tillbaks till nutid. Dags att lämna stan och söka efter den amerikanska själen. Studiebesök hos Prärienytts redaktion i Kansas.
”Kansas; är ni inte riktigt kloka? Vad finns det att se i Kansas?” blev reaktionerna på jobbet. Vi skulle snart bli varse.

Redaktionen möter upp på flygplatsen. Uppenbarligen obekymrade över att det är vardag och att de kanske åtminstone borde ge sken av att behöva arbeta. Sedan in i bilen som står så nära flygplanet att vi känner oss som VIP-gäster. Här börjar vi förstå att vi inte är hemma längre. Baksätet på bilen är nämligen större än våran lägenhet på Manhattan.

Sedan kommer det…. ”Tycker ni om silos?” Vi svarar naturligtvis ”nej!”

Fel svar. För till höger och till vänster i tre dagar kommer vi nu att få se och höra ”här står en silo… titta, nu ser man en silo….. det här är egentligen ingen stor silo….. nu ska vi till en kyrka som är byggd som en silo….ser ni silon där borta?…” Det tog aldrig slut.

Redaktionen visade ingen tendens till att tröttna på att peka ut sevärdheterna (att arbeta, reds anm). Ett tag trodde vi att även vägmarkeringar tillhörde dessa eftersom vi ihärdigt fick utpekat ”här är ett stopp….det är en stoppskylt här….där var en 30-skylt…. man får inte svänga höger här…” Men vi listade snart ut att detta bara var kärvänliga uppmaningar till föraren från assistenten om säkrare bilkörning.

De övriga sevärdheterna finns med säkerhet beskrivna på annan plats i detta Prärie-Nytt (Jesse James hus; USA:s geografiska mittpunkt; Lindsborg; Eisenhowers hus). Ja, listan kan göras hur lång som helst. Eller kanske inte riktigt hur lång som helst. Finns det egentligen något mer att se i Kansas? Vi undrar eftersom den elektroniska korrespondensen med Prärie-Nytt på sistone innehåller den obligatoriska uppmaningen ”kom igen” (från utfartsskylten ut ur Lindsborg) men med reservationen ”…och då ska vi visa er Nebraska”! Jodå, vi nappar nog på det också…

PS About Kansas Schmidt

Till detta vill redaktionen bara foga en uppmaning till läsekretsen: Se filmen About Schmidt som har Sverigepremiär i veckan. Inte nog med att huvudrollsinnehavaren Jack Nicholson där bilar genom Nebraska. Han besöker dessutom KU, Lawrence. En kort sekvens av handlingen utspelar sig på Jayhawk Boulevard! I verkligheten ligger denna knappt 200 meter från redaktionens huvudkontor på 1021 Missouri Street här i Lawrence, Kansas. Filmbilderna kommer dock från Lincoln i Nebraska, 3,5 timmars körning norrut med bil. (Mången universitetsanställd är ordentligt uppbragd över att filmteamet faktiskt kom hit, men att bilderna de tog på KU tydligen dög bara åt papperskorgen.) Var uppmärksam. Stunden är över på ett ögonblick.

…

Vid närmare eftertanke vill den också understryka att delstaten Kansas är USA:s största veteproducent. En av silobyggnaderna som beskådades vid turen ovan, den storskaliga i Topeka, har faktiskt som en av bara två byggnader från Kansas (obegripligt få!) kvalat in i G. E. Kidder Smiths fantastiska Sourcebook Of American Architecture: 500 Notable Buildings From The 10:th Century To The Present. Liksom Kidder Smith anser redaktionen att ”det är omöjligt att inte låta sig exalteras av dess intrikata spel med geometriska former”. Minsann.

Svenskarna i Kansas

Som svensk i Kansas ingår man i en tradition, vare sig man vill det eller ej. En av de tre första att slå sig ned hette till exempel From, lystrade till förnamnet Per och var utvandrad från Gästrikland. Den andra av de tre slog sig ned i Lawrence där han byggde en väderkvarn. Den tredje bosatte sig i Enterprise, där han successivt utvidgade sin farm till en av de största i hela USA. Alla tre ankom år 1858.

Flera svenskar bosatte sig samma årtionde i Blue River-dalen, i dag en del av Kansas City-förorten Overland Park. När två bröder Johnson från Östergötland anlände år 1856 hade de bara två grannar på tre mils avstånd. Vi citerar ur boken Svenskarna i Amerika – Populär historisk skildring i ord och bild av svenskarnas liv och underbara öden i det förenta staterna och Canada från 1924: ”I en s. k. Prärieskonare, lastad med det nödvändigaste, dragen av två oxar, begav sig N. P. Johnson med hustru och ett litet barn ut på färden. Någon väg fanns ej genom obygden, endast en s. k. ”trail”, som mormonerna följt på sin färd till Utah.” När boken skrevs fanns där 14 svenska lutherska församlingar och flera tusen invånare. (Ja. Vi undrar också vad som hänt med dem.)

Dock är det runt dagens väg 135 i nordsydlig riktning, mellan städerna Salina och MacPherson, som den stora svensk-koloniseringen äger rum. Symptomatiskt beter sig då svenskar och nyblivna amerikaner på typiskt amerikanskt entreprenörs-manér:

År 1868 bildar i Chicago S.A. Lindell, Småland, och John Ferm, Värmland, bolaget Ficot Swedish Agricultural Company. I detta skulle från början 100 kristligt sinnade av den lutherska läran köpa medlemskap genom 160 tunnland var och bilda koloni. Efter fem års bosättning skulle marken delas mellan bosättarna. Valet föll på Kansas för att markpriserna var låga. Här hade just varit svår torka, men entreprenörerna menade att ”Vill Gud, att folk skall flytta dit, så kommer han nog att ge regn”. Sagt och gjort: Bolaget köpte drygt 13 000 tunnland mark av ett järnvägsbolag för drygt 29 000 dollar.

1869, ett år efter bolagsbildningen, anlände 80 familjer, 250 personer eller en hel församling under ledning av pastor Olof Olson från Karlskoga som i det nya landet ville skapa ”ett andligt Utopia, en församling av idel rena”. De bosatte sig där Lindsborg ligger i dag. Som Prärie-Nytt tidigare kunnat berätta (PN Nr 3) talas där fortfarande svenska och markörer finns uppsatta vid de jordkojor i flodbanken som nybyggarna till en början levde i. Kyrkan uppfördes i sten och stod klar nyårsdagen 1870. 1879 grundades läroverket Bethany College som fortfarande är i bruk. En av guiderna på Edens lustgård (se nedan) sjunger nämligen i läroverkets kör som ska på Sverige-turné till våren.

Mönstret för bosättningen i Lindsborg är på många sätt typiskt för koloniseringen av USA: Vid 1800-talets mitt köper de nya järnvägsbolagen upp mark som de säljer vidare till entreprenörer. Dessa hyr ut tomtmarken, eller säljer i sin tur marken vidare till nybyggare. Nybyggarna bor först i jordkulor, sedan torvhus, därefter stockhus (lerklinade liggtimmerhus) eller stenhus och slutligen resvirkes-hus.

Säkert har författarna Hildebrand och Fredenholm rätt då de utbrister ”Otaliga voro de svårigheter dessa första nybyggare hade att genomgå.” Jordkojor ansågs förvisso fullt tolerabla att bo i, men kunde snabbt ställas under vatten ”vid en störtskur, en sådan, som tidtals hemsöker de amerikanska vildmarkerna och om vars våldsamhet man i Sverige knappast har en aning…”

Pastor Olsons dotter Anna (1866-1946) har i en bok med den träffande titeln En prärieunges funderingar (som barnbok Prärieungen) beskrivit hur livet på prärien begav sig. Pappans berättelse för Hildebrand och Fredenholm om en orm, som medan familjen satt till bords kom dimpande genom taket ned i soppskålen, preciseras där vara en skallerorm.

Edens lustgård i Kansas!

Speciellt för en krets Prärie-Nyttläsare i Göteborg, med specialintresset särlingskonst, vill vi berätta om den pensionerade skolläraren Samuel Perry Dinsmoor (1843-1932) som 1907 började bygga Garden of Eden i Lucas i norra Kansas. Det är ett bostadshus, med tillhörande skulpturträdgård och mausoleum. Under 22 år använde han enligt egen bokföring 2273 säckar cement (113 amerikanska ton) till att forma sin vision av världens tillstånd och dess möjliga räddning.

De 150 skulpturerna i trädgården byggdes med publik på plats. Invånarna i Lucas kom gärna för att titta, och håna, Samuel. För att slippa ha dem sittandes på staketet (också det byggt av cement förstås) satte han fast tusentals vassa spikar på det. Ungefär som man gör för att hålla duvorna borta. Det betyder inte att han inte ville ha besökare. Redan 1907 började han ge turer. Skulpturerna var visuellt åskådningsmaterial när han berättade om hur världen var beskaffad. Han byggde också en liten utomhusmatsal så att besökarna kunde ha någonstans att sitta och inta förfriskningar.

1917 dog hans fru Frances. När myndigheterna inte tillät honom begrava sin fru i det av honom så elegant uppförda mausoleet smög han iväg till kyrkogården sent en natt, grävde upp frugan och fraktade henne till Garden of Eden. Där vilar hon än idag i en marmorkista. Ovanpå henne ligger Samuel i en kista med glaslock. Det var hans vilja att endast hans efterlevande skulle få se honom efter hans död, mot en avgift på högst 1 dollar. Pengarna skulle användas till att hålla mausoleet i skick. Idag får emellertid alla besökare som vill se honom, i ljuset av guidens ficklampa. Bredvid Samuel står en kanna med vatten, om han är törstig när han vaknar upp.

1924 gifte Samuel om sig, 81 år gammal, med den 20-åriga Emilie Brozek. De fick två barn. Tilläggas kan att sonen John idag är det enda levande barnet till ett veteran från amerikanska inbördeskriget!

Kansas – världens medelpunkt

Efter detta betvivlar väl knappast någon av Prärie-Nytts läsare att Kansas är världens medelpunkt. (Bor man här, får man snabbt klart för sig att den riktiga världen faktiskt utgörs av USA. Resten snabbspolas i TV någon gång i veckan under rubriken Jorden runt på 60 sekunder).

Det är faktiskt alldeles sant. Mittpunkten för de 48 sammanhängande staterna i USA heter Lebanon och består av en skylt, ett stenmonument, ett kapell, ett nedlagt hotell samt en mjölkfarm som byggts på bara en dag. Om man står mitt i USA och tittar åt valfritt håll, ser man i stort sett bara prärie. Visst är det poetiskt och väcker till eftertanke på något sätt?

Avslutningsvis vill vi bara säga att Jesse James är från Missouri och alltså inte förtjänar någon plats i detta nummer av Prärie-Nytt. Till denna buchwacker återkommer vi i stället nästa gång.

På återhörande!

Redaktionen