INNEHÅLL:
ONLY THE LONELY – USA:S ENSAMMASTE VÄG
MC GILL – PLATSBYGGD HIERARKI
CALAMITY JANE – EN KVINNA MED RUTER I
WILD BILL HICKOCK – MANNEN SOM GAV HENNE SPADER
DEADWOOD – YOU BET!
GRATISPARKERARE HUGGER I STEN
FRI FÖRETAGSAMHET – BÄTTRE FÖR BERGET
SJÄLENS SALT I SALT LAKE CITY
…SPIRAL JETTY
BUSHPROTESTER I BUSCHEN
Only the Lonely – USA:s ensammaste väg
Redaktionen hade bespetsat sig på att få se mycket kul under sin pågående resa västerut. Trots det är den tagen på sängen av hur mycket fantastiskt som finns utmed US 50, USA:s ensammaste väg eller som vi säger på den här kontinenten: ”The Loneliest Road in America”. Vägen är som ett pärlband av övergivna gruvstäder, saltöken, sandberg, snöklädda bergstoppar, djurliv, graffiti med stenar i ökensanden samt märkliga skulpturer av vilka en – en svart folkabubbla med ben utanför en affär för begagnade bilar – ger skulptören Louise Bourgoise’s mer kända spindlar en rejäl match.
Detta Prärie-Nytt skickas från Chico i Kalifornien, dit redaktionen tagit sig från Lawrence, via Nebraska, South Dakota, Wyoming, Utah och – som framgått – US 50 genom Nevada. På vägen har den bland annat beskådat sorgligt bedagade Gothenburg i Nebraska, sett vild varg och präriehundar samt nästan krockat med en buffel i South Dakota (varning för storvilt stod det på en skylt; buffeln stod runt kröken), vandrat runt Devils Tower i Wyoming samt besökt Virginia City – USA:s möjligen bäst bevarade västernstad (och hemstad för bröderna Cartwright i teveserien Bonanza från 1959). Under alla omständigheter är Virginia City Landmark District ett av de största distrikten med sammanhållen västern-bebyggelse i USA, och det är en ganska speciell känsla att vandra i en 1860-talsstad som fortfarande har planktrottoarer. Tegelhusen som flankerar huvudgatan har träbalkonger burna av pelare som gör att trottoarvandringen blir som att gå genom en enda lång arkad, skyddad från både sol och regn.
McGill – platsbyggd hierarki
Gruvsamhällena ligger alla vackert och det är svårt i dag att föreställa sig hur mycket folk det en gång kryllade av i dessa trakter. I Virginia City exempelvis, bodde på 1860-talet drygt 10 000 personer att jämföra med dagens 700 året runt-boende. Men trots att det åtminstone fanns mer folkliv förr, är det inte säkert att livet var så kul för många av dem som kom västerut för att gräva guld och andra malmer. Alla blev ju inte rika som George Hearst, pappa till den kände tidningsmakaren William Randolph. Och ofta följde en strikt hierarkisering med industrialiseringen av gruvdriften.
I gruvstaden Mc Gill, kan man fortfarande se den stränga sociala skiktningen i byggd form. Det knappa hundratal invånare som återstår av de från början 2 000 som bodde här har inte haft pengar nog att vare sig riva eller bygga nytt.
Staden (som ligger nära Ely men utmed väg 93) anlades av NCCC – The Nevada Consolidated Copper Company – från år 1907 och framåt. Den östra delen av stan är en bergssluttning, den västra platt mark. Däremellan passerar vägen.
Högst upp på kullen ligger administrationsbyggnader och bostadshus i tegel och platsgjuten betong för cheferna i ett område som kallas The Circle.
Nedanför dessa kommer Upper Town, med platsgjutna betongbostäder för tjänstemän med månadslön och deras familjer.
Så följer vägen – det kommersiella Middle Town med möteslokaler, kyrkor och butiker – som skiljelinje mellan dessa välavlönade och vita anställda och de timavlönade vita arbetarna som på andra sidan gatan bodde i sovbaracker i Lower Town. Utanför stadskärnan, i olika etniska förstäder i stadens alla vädersträck, bodde så den invandrade arbetskraften, bland andra kineser och greker.
Gruvan var i drift fram till mitten av 1970-talet.
Calamity Jane – en kvinna med ruter i
Den pågående resan har gett redaktionen anledning att knyta an till Prärie-Nytts senaste nummer: Det finns fler västernhjältar än Jesse James. Vi har nu korsat spåren efter Calamity Jane (1852-1903), till exempel. Och James Butler, alias Wild Bill, Hickock (1837-1876). Båda dog unga (nåja, allting är relativt). Båda var missbrukare. Båda jobbade periodvis på cirkus. Båda finns omskrivna i Lucky Luke. Och båda har givetvis anknytning till endera Kansas eller Missouri.
För att börja med Calamity Jane, så föddes hon som Martha Jane Cannary nära Princeton i Missouri, som äldst i en syskonskara på sex. Hon förmodas ha varit cirka femton år då båda föräldrarna dog med bara ett par års mellanrum. Men hon stannade inte kvar hemma och tog hand om sina småsyskon som sig bör, utan for västerut i guldruschens spår.
Möjligen är detta skälet till att litteraturen om henne i dag är måttligt nådig. På amerikanska har uttrycket Calamity Jane den ungefärligt svenska betydelsen ”olycksaliga kvinna” eller ”förbaskade fruntimmer”. Hon skrev eller lät skriva en självbiografi som inte anses ha någon trovärdighet alls. Hennes period på bordell anses ha ägnats åt annat grovgöra än att sexuellt tillfredställa män eftersom hon var både lång och ful. Som förmildrande omständighet nämns vanligen att hon osjälviskt hjälpte till att vårda människor vid en smittkoppsepidemi i Deadwood, South Dakota, 1878. Vilket inte hindrar att viss skadeglädje går att skönja mellan raderna om att hon dog till följd av grovt alkoholbruk och burdust leverne.
Hur hon samtidigt lyckades vara en excellent prickskytt, berömvärd boskapsuppföderska samt efterfrågad boskapsdrivare och spanare har redaktionen lite svårt att få ihop. Hennes sista önskan var i alla fall att få vila vid Wild Bill Hickocks sida. Mannen, med vilken hon i självbiografin säger sig ha haft en romans som den amerikanska forskningen emellertid inte kunnat bekräfta.
Wild Bill Hickock – mannen som gav henne spader
Wild Bill Hickock ligger, liksom Calamity Jane, i dag begravd på Mt Moriah kyrkogård i Deadwood, South Dakota. Han blev skjuten i ryggen på krog Nr 10 på Main Street, som till skillnad från Wild Bill fortfarande finns kvar. Wild Bill hade mot sin vana tvingats ta plats vid pokerbordet med ryggen mot ingången. Så gick det som det gick. Enligt ett omstritt rykte dog han med med två svarta ess, två svarta åttor, och en ruter nia, i handen. (Ni vet: Död mans hand.) Enligt skrönan lär han också ha varit spelberoende, så till den grad att han minst en gång blev avspelad in på bara skinnet och var tvungen att satsa sin sista jordliga ägodel: en terrier.
Såvitt redaktionen kunnat förstå var han ändå på sitt sätt en hjälte. Till exempel under åren som tillförordnad ordningshållare (Deputy) i Fort Riley, Kansas (1866-1870) och som ordinarie ordningshållare (Marshal) i Abeline, Kansas (1871-72). Tidigare hade han jobbat som kusk, spanare och skarpskytt i nordstatsarmén då Jesse James var guerillasoldat för sydstaterna. Senare arbetade han inom samma armé för general Custer när denne skulle skydda ömsom vita, ömsom indianer (de tillfällen som staternas regering lovat något som den försökte hålla åtminstone för en liten tid). Däremellan, 1873, turnerade han med Buffalo Bills vilda västern-cirkus. General Custer har uppgett honom vara både modig och klok. Fru Libbie Custer, ansett honom vara extremsnygg. Som en av de första ”fast guns” – en person som skjuter lika ledigt som samtidigt med pistoler från två hölster – blev han legendarisk redan under sin livstid. Puffrorna kom till användning också efter inbördeskrigets slut vid en uppgörelse i Springfield, Missouri. Hickock frikändes eftersom han ansågs ha skjutit och dödat i självförsvar. (För den som händelsevis har glömt det laddade stämningsläget i Missouri efter inbördeskrigets slut rekommenderas avsnittet om Jesse James i PN 25). Kort sagt: vilken stad kunde passa en sådan karl bättre än Deadwood?
Deadwood – you bet!
Som framgått har staden Deadwood, South Dakota, en tämligen turbulent och exotisk historia. Som det brukar heta: ”känd från film och teve”.
Nämnde general Custer kunde på regeringens uppdrag konstatera att det fanns guld i Black Hills år 1874. Året därpå etablerades den första gruvan i Lead, knappt fem kilometer norr om nuvarande Deadwood. 1877 köptes den av George Hearst, som nämnts pappa till Randolph. Då tog utvecklingen av Deadwood riktig fart.
Fru Hearst ville inte ha något slödder i Lead, som var för de skötsamma. Deadwood blev kommersiellt centrum – och ett syndens centrum för dem som ville gå på krogen, spela kort och rumla om på bordell. All denna verksamhet koncentrerades till stadens enda Main Street. Utrymme för fler än en huvudgata fanns och finns inte i denna trånga ravin, som tvingar bostadshusen att klättra på bergssluttningarna.
Efter en brand 1879 återuppbyggdes staden med hotell, bordeller och affärer i ståtligt tegel. På 1930-talet kom en tillbyggnadsboom i slick art deco. Men sedan började det gå utför.
Spel förbjöds 1947. På 1950-talet kom bilismen och handeln flyttade från stan. Den sista av bordellerna stängdes av FBI 1980. Det fanns inte många krogar kvar att gå på, för den lilla spillran kvarvarande befolkning. I dag bor bara 1 800 kvar. De är dock driftiga typer. 1986 gick några av dem samman och bildade lobbygruppen Deadwood – you bet (Deadwood – satsa på det). Året därpå bildade de en kommitté i syfte att rädda staden som historiskt minnesmärke. De ville återinföra spelverksamheten och låta en del av vinstpengarna gå till restaurering av stadens gamla hus. Och lobbningen lyckades. 1988 röstade delstaten South Dakota för att Deadwood skulle få återinföra spel. Året därpå trädde tillståndet i kraft. I dag får staden in en årlig summa på 9,4 miljoner dollar från sina 2 600 speltillstånd, av vilka fyra miljoner dollar går till restaurering av hus och infrastruktur. Deadwood har bestämt sig för att bevara och rusta allt som går att rädda från tillkomståren 1876-1939. På nybyggnader och nya skyltar ställs krav på materialval, färg och skala, men inga rivningar eller förändringar har påtvingats arkitektur som tillkommit från 1939 och fram till dess att de nuvarande reglerna började gälla.
Om resultatet är lyckat?
Staden är i alla fall inget museum – ny bebyggelse får uppföras. Restriktionerna sätter gränser som kan hindra radikal arkitektur, men de sätter också stopp för etablering av de stora beiga lådor med panoramafönster som för närvarande är vanliga vid nybyggnad över hela USA. Staden lever på spel och spel finns överallt: I hotellen, på bensinmacken, i matvaruaffären… Att se spelberoendet är förfärande. Men det är samtidigt roligt att kunna sätta sig till bords i en hotellmatsal med bibehållna gjutjärnskolonner och mösterpressat plåttak, vilket annars sannolikt inte hade varit möjligt.
Som fotnot kan nämnas att Kevin Costner äger en av restaurangerna i stan. Han bodde här och blev förtjust i trakten under inspelningen av Dansar med vargar.
Gratisparkerare hugger i sten
Kasinon är ett sätt att locka turister till Black Hills. En om möjligt än mer omskapande idé fick Doane Robinson 1923: Han skulle anlita en skulptör till att omforma bergstopparna ”The Needles” till välkända amerikanska hjältar, såsom exempelvis i Prärie-Nytt flerfaldigt omnämnda Lewis och Clark, samt Buffalo Bill. Redan vid denna tid betraktades alltså konst som något ämnat att befrämja turistindustrin med. Efter att förstahandsvalet Loredo Taft tackat nej, gick anbudet till dansk-ättlingen Gutzon Borglum (1867-1941), som inget hade emot att hugga i sten. Han bedömde dock de söndervittrade spetsiga bergstopparna som omöjliga att bearbeta. Protesterna från allmänheten mot att förstöra de märkligt formade topparna gjorde kanske också sitt till. I stället föll valet – efter noggranna inspektioner – på Mount Rushmore.
Borglum ville emellertid inte hugga in några pionjärhjältar i berget. I stället föreslog han fyra, i sina ögon, framstående presidenter: George Washington, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln och Theodore Roosevelt. Washington för att han tackade nej till att bli kejsare, Jefferson för att han skrev självständighetsförklaringen, Lincoln för att avskaffade en del av slaveriet och Roosevelt för att… tja, kanske för att han låg nära i tid. Det som ligger nära ser ju som bekant större ut än det senare visar sig ha varit. (En mer rättrogen, om än inte mer trovärdig, framställning om varför just dessa fyra presidenter blivit inhuggna i berget presenteras i form av texter, bilder och film på museet i Mount Rushmore.)
Arbetet påbörjades 1925. Washingtons huvud var klart 1930, Jeffersons 1936, Lincolns 1937 och Roosevelts 1939.
I mars 1941 dog Borglum. Sonen Lincoln (sic!) fortsatte arbetet under ett halvår, men därefter stoppades det till följd av det pågående andra världskriget . Skulpturen blev alltså aldrig färdighuggen.
Mount Rushmore är som nationalmonument gratis att besöka, men kommer man med bil, vilket väl nästan alla gör, måste man betala åtta dollar för att parkera i det gigantiska nyuppförda garage som en privatperson med entreprenörsanda fått tillstånd att uppföra framför berget. Utanför garaget finns dessvärre inga p-platser och polisen hjälper näringslivet genom att vakta rastplatserna från gratisparkerare. Ett tips är dock att om man lyckas hitta fram till Borgums ateljé finns där några gratis p-platser. Vägen dit var dessvärre avstängd vid redaktionens försök.
Fri företagsamhet – bättre för berget?
Borgum högg förstås inte presidenthuvudena själv. Till sin hjälp hade han under färdigställandet 400 stenarbetare. En av dem var Korczak Ziolkowski (1908-1992 ). Som framgår av namnet hade han inte danskt utan polskt påbrå. Till skillnad från Borgum var han inte utbildad konstnär, något som emellertid inte hindrade honom från att både måla och skulptera med hyfsad framgång. Detta är för övrigt ganska betecknande för USA: Vill man vara skulptör ska ingen jävel säga till en att man inte kan vara det bara för att man inte gått på någon konstskola! Detsamma gäller många andra yrkesgrupper. Tyvärr.
Nåväl, denne Korczak (som han familjärt kallas) vann publikens guldpris på världsutställningen i New York 1939 med skulpturen Ignacy Paderewski, studie av en odödlig. (Paderewski var en berömd polsk patriot och poet.) Priset fick Lakota-hövdingen Henry Standing Bear (Sioux) att uppmärksamma Korczak och efter kriget inbjuda honom till Black Hills. Tanken var att visa världen att inte bara den vite mannen har hjältar – något som Borglum uppenbarligen missat i Mount Rushmore. Tillsammans valde Standing Bear och Korczak ut en näraliggande bergsformation och ett motiv till en komplementerande och kanske rivaliserande monumentalskulptur: Crazy Horse.
Crazy Horse var en legendarisk Sioux-indian, som efter slaget vid Little Big Horn vägrade att låta sig fördrivas till ett reservat. Legendariskt är hans svar till en vit handelsman som retade honom med att fråga var hans land fanns. Crazy Horse pekade mot horisonten och svarade sturskt: ”Mitt land är där mina förfäder ligger begravda.” Strax därefter återförenades han med sina förfäder. Den 6 september 1877 dödades Crazy Horse – som bar en vit flagga i handen – av ett hugg i ryggen av en feg usling, vid Fort Robinson i Nebraska. Han var då ungefär 35 år.
Korczaks design visar just hur Crazy Horse på hästryggen pekar mot horisonten för att uttala de berömda orden. Till skillnad från det pluttiga Mount Rushmore är Crazy Horse tänkt som en rundskulptur – inte en relief. Skalan överträffar också vida de fyra presidenthuvudenas. Crazy Horse är planerad att bli 563 fötter hög och 641 fötter lång (cirka 166 x 190 meter) – presidenthuvudena är bara cirka 60 fötter höga.
Den 3 juni 1948 sprängde Korczak bort de första tio tonnen berg. Trots två hjärtattacker (1968 och 1970) och allmänt knackig hälsa fortsatte Korczak med arbetet fram till sin död 1992, med hjälp av sin familj. Då var delar av huvudet och den övergripande formen av hästen klar. Att arbetet framskridit relativt långsamt beror på att Korczak var fanatisk anhängare av tron på fri företagsamhet. Han vägrade hårdnackat att ta emot några som helst bidrag från samhället. Projektet finansierades därför helt med frivilliga bidrag samt med de något mindre frivilliga entréavgifterna till området (nio dollar). Denna princip upprätthålls av Korczaks änka Ruth, samt de sju av deras tio barn, som i dag arbetar på projektet.
Själens salt i Salt Lake City
Efter alla dessa intryck kände sig redaktionen redo för lite andlig spis med Tabernakelkören i Salt Lake City. Hjärtligt mottagna och vänligt inlotsade av en mormon som under 2,5 år missionerat i Danmark (och gav oss ett kasettband med körens greatest hits, och för övrigt var Borglums danska föräldrar också mormoner.), satt vi på föredömligt god akustisk plats under den 3 836:e direktsända Music And The Spoken Word-gudstjänsten.
Inte oväntat för det här landet betyder det världens längsta, kontinuerligt sända radioprogram. Sändningarna påbörjades 1959, har sedermera utökats med teve och omfattar i dag 2 000 kanaler världen runt.
Själva kören bildades 1847 då en liten grupp samlades för att sjunga på tempelplatsen. I dag uppgår kören till 360 medlemmar.
Således styrkt kunde redaktionen bege sig vidare till…
…Spiral Jetty
Walter de Marias Lightning Field (se PN 19), Mount Rushmore, Crazy Horse… på redaktionens önskelista över biffiga amerikanska konstverk stod förstås också Robert Smithsons Spiral Jetty. Det var 1970 som Smithson bulldozade ut en massa sten och grus i form av en 1 500 fötter lång spiral i Salt Lake i Utah. Smithson trodde att vattnet var på väg att dra sig tillbaka. Tyvärr hände motsatsen: 1972 började vattennivån att stiga och sedan dess har Spiral Jetty varit osynlig. Det kan tyckas som att konstnären tagit sig vatten över huvudet. Men redaktionen hade dock hört rykten om att Spiral Jetty åter stuckit upp lite grann så att det nu går att se den. Om man lyckas ta sig ut till denna öde plats i saltöknen vill säga.
”Jodå, jag var där i höstas!”, svarade en ung man på Salt Lake Citys turistinformation. ”Har man bara gummistövlar kan man till och med gå ut en bit på den.”
”Behöver man jeep för att ta sig dit?”, undrade redaktionen bekymrat, med vådliga äventyr i New Mexico i färskt minne.
”Nej, det tror jag inte. Inte om inte vädret blir sämre”, svarade den trevlige unge mannen.
Sagt och gjort. Beväpnade med en stencilerad vägbeskrivning gav redaktionen sig i väg i sin Ford.
Utgångspunkten för vidare färd till Spiral Jetty är Promontory Pass, ett minnesmärke över den plats där Central Pacifics och Union Pacifics järnvägsspår förbands den 10 maj 1869, varmed den första järnvägsförbindelsen tvärs över kontinenten upprättades. Därifrån färdas man på så kallade ”dirt roads”, som alltså är uppkörd jord, i en knapp timmes tid. Tack vare att just dessa dirt roads går genom stenöken, har de dock snarast karaktären av grusvägar.
Efter 5,6 miles korsade vi vår första färist (cattle guard). Vägbeskrivningen bad oss memorera denna som ”Cattle Guard #1”, samt upplyste oss om att vi nu körde på en ”Box Elder County Class D Road”. Vi vet inte vad det är, men den var helt OK.
3,0 miles längre söderut korsade vi ”Cattle Guard #2”. Vägbeskrivningen upplyste oss muntert om att vi fortfarande färdades på en ”Box Elder County Class D Road”. ”Nema Problema”, sa föraren, ”tur att vi inte lade pengar på att hyra en Jeep. Det här är ju som norrländsk landsväg!” Ytterligare 1,2 miles åt sydost fann vi ”Cattle Guard #3”, nästan begravd i Tumble weeds (sådana där risbollar som rullar runt i alla dammiga Vilda Västern filmer). Här fanns en skylt som berättade att vi körde in på ”Promontory Ranch”. En annan skylt sa: ”No Trespassing”. Sistnämnda betyder väl ungefär ”Stanna annars skjuter vi!”. Vi fortsatte.
Vägen hade nu blivit avsevärt sämre, och snitthastigheten underskred normal promenadtakt. Inte bara hålor och sten hindrade vår framfart utan också hästar, kor och tjurar. Sistnämnda fick oss bestämt att avvisa tanken på att det kanske skulle vara snabbare och säkrare att gå resterande 5 miles till fot (cirka 8 km). En evighet senare passerade vi ”Cattle Guard #4”, om möjligt ännu mer begravd i Tumble weed än någon av de tidigare färisterna. En skylt på järngrinden, som dock inte var stängd, berättade att vi nu körde in på ”Rafter S Ranch”. Bredvid hängde även här en ”No Trespassing”-skylt. I vägbeskrivningen stod att läsa att om vi valde att fortsätta skulle vi om ytterligare 2,3 miles se sjön, en övergiven trailer och en stenpir.
Vi fortsatte.
Väldigt mycket senare skymtade vi äntligen det som var kvar av trailern, diverse övergivet oljeborrningsmaterial samt en gammal rostig Dodge pick-up. Vid den övergivna trailern parkerade vi bilen. Det skulle vara 0,6 miles kvar, men eftersom vägbeskrivningen nu utlovade väsentligt mycket sämre väg kändes det säkrast att lämna Forden bakom oss. Solen höll dessutom på att gå ner och vi var angelägna att kunna fotografera konstverket före det blev helt mörkt. Efter några minuters promenad passerade vi en parkerad Volkswagen Golf (vägbeskrivningens varnande ord om farlig väg hade passat bättre in på tidigare partier) och strax därefter skymtade vi några modiga medmänniskor traska omkring nere på stenpiren (”jetty” betyder pir eller vågbrytare). I det falnande skymningsljuset kastade vi oss ner för sluttningen och ut på piren som var helt täckt med tjockt saltskum. ”Nu har vi fått se ännu ett av de jordkonstverk vi drömt om att få se!”, utbrast den ene av redaktionsmedlemmarna triumfatoriskt och under det att han sparkade saltskum omkring sig.
Spiralformen var nu inte alldeles lätt att se. Piren förgrenade sig förvånande nog åt flera håll och blåsten gjorde att det var svårt att se formationer under vattnet. Bäst gör sig nog Spiral Jetty från luften, vilket antagligen konstnären skulle hålla med om, även om han tragiskt omkom i en flygplansolycka vid arbetet med ett annat jordkonstverk (Amarillo Ramp i Texas 1973). Efter att ha struttat omkring en halvtimme i skummet beslöt sig redaktionen att nog fick vara nog och började återvända mot bilen. Men vid en sista titt från sluttningen ner mot mästerverket uppstod en obehaglig misstanke: var det inte väldigt nära från bilen och hit? Tänk om detta var fel Jetty?
För att göra en lång historia något kortare: Jo, det var det. Den pir vi hoppat omkring på var rester från oljeborrningsprover på femtiotalet. Välkonstruerad som den var genom insatser av den kapitalstarka oljeindustrin hade den stått sig mycket bättre än Smithsons Spiral Jetty som vi en stund senare återfann runt nästa krök. Spiral Jetty var inte bara svårare att hitta än ”Olje Jetty” – den var också väldigt mycket mindre. Och den gick inte att gå på mer än ett par meter – i varje fall inte utan våtdräkt. Men ändå – vi kände oss rätt lyckliga när vi kryssade hem mellan förvånade kor under vintergatans kalla sken.
Bushprotester i buschen
I lördags demonstrerade amerikaner här i USA för krig. Men inte fler än 2 000 slöt upp på gatorna i New York. Lördagen dessförinnan demonstrerade som bekant hela världen mot krig. 30 000 från USA:s alla delstater hade rest till Washington för att demonstrera. En miljon italienare deltog i Rom. 750 000 i London. 14-15 000 göteborgare i Göteborg (om vi går på Anders Carlssons siffror och han har – i sådana här sammanhang – alltid rätt).
I Lawrence var vi 1 350 deltagare – den största demonstrationen i Lawrence sedan Vietnamkriget enligt dem som inte kommit därifrån sedan dess.
Med detta vill vi bara understryka att det finns många människor som aktivt tar ställning mot en amerikansk invasion av Irak, också i USA. På de lokala plakaten stod bland annat att läsa: ”A village in Texas has lost its idiot” (En by i Texas har tappat bort sin byfåne), ”Don’t bark for Bush” (fäst på en hund som skällvägrade i protest mot Bush), ”George W. Dumbass” (Bush är en korkboll) samt uppmaningen ”Honk for Piece” (Tuta för fred) till förbipasserande bilister, av vilka de flesta lydde. Ett affärsbiträde som inte fått ledigt på den lokala stearinljusaffären (jodå! Det finns en sådan i Lawrence.) stod utanför butiksdörren med plakatet ”Make candles, not war” (Bättre stöpa ljus än stupa i krig!).
Med detta visdomsord säger redaktionen ”So long” – på återseende om fjorton dar…