INNEHÅLL:

KORTLIVAD KALIFORNSK REPUBLIK
VIKINGABORG VID VIDA VATTEN
RAKA RÖR RÄTT GENOM REDWOOD
AMERIKANER GÅR INTE I CIRKLAR
YOSEMITE –ÄNTLIGEN ”LIVE”
DÖDENS DAL LEVER UPP TILL SITT NAMN?
BOTTEN UPP – ETT BUTELJHUS
SCOTTS SLOTT
NYA GÄSTSKRIBENTER

Kortlivad kalifornisk republik

I PN 23 berättades om Jefferson Davis –lätt att lägga på minnet som sydstatsfederationens enda president. Det finns dock fler kortlivade presidentskap i det som i dag kallas The United States of America. Hit hör den kortlivade kaliforniska republiken ”Bear Flag Republic” 1846 och dess president William B. Ide.

William och hans fru hade lockats till Kalifornien med löften om guld och gröna skogar. Men bara några månader efter deras ankomst spreds rykten om att den Mexikanska regeringen planerade att fördriva alla amerikaner från Kalifornien. William blev en ledande kraft i ett lokalt uppror mot den mexikanska statsmakten och 14 juni 1846 erövrade man den lokala militärposten i Sonoma. William utropades till den nya republikens första och sista president. Kommunikationerna var ju inte så snabba vid denna tid, och president Ide hade ingen aning om att USA och Mexiko redan befann sig i krig. Den 9 juli hissades den amerikanska flaggan i Sonoma. Efter tre veckor som president återgick Ide till sitt jordbruk och lokala politiska uppdrag innan han strök med av smittkoppor 1852. Innan han dog hann han dock med att låta uppföra ett adobe-hus strax norr om staden, som i dag är ett välbevarat exempel på tidens arkitektur.

Vikingaborg vid vida vatten

Är man trött på rancher och adobe-hus kan man i stället, vid kanten av Lake Tahoe– USA:s näst djupast sjö – se det bästa exemplet på skandinavisk arkitektur i USA. Åtminstone om man får tro reklambroschyrerna. Det är en modern vikingaborg som uppfördes sommaren 1929 av fler än 200 hantverkare, däribland ett par finska timmermän som högg drakornamentiken. Resultatet kan kanske sammanfattas som en kökkenmödding; här finns lite av allt.

De båda hjärnorna bakom bygget var Lennart Palme och Mrs Lora Josephine Knight. Förstnämnde var arkitekt och släkt med statsminister Olof Palme. Sistnämnda var stormrik. Palme var dessutom Knights ingifte nevö.

Knight hade förvärvat den otillgängliga tomten för en ansenlig summa pengar och låtit riva de stugor som stod på platsen i syfte att uppföra ett sommarhus, stort nog för ordentliga fester. Eftersom hon tyckte att naturen liknade en norsk fjord, ville hon ha ett passande hus. Palme hade tidigare ritat och låtit bygga ett fornnordiskt hus åt sig och sin familj i delstaten New York och var därmed lite av expert på saken.

Pengar fattades som sagt inte, och för att gå grundligt till väga reste Mrs. Knight samt herr och fru Palme 1928 till Skandinavien för att studera möjliga inspirationskällor. Norska stavkyrkor och skånska slott blev viktiga förebilder, liksom de medeltida bostadshus de såg i Lillehammer. Inspirationskällorna fotograferades och bildade underlag för designen i Vikingsholm, som slottet döptes till.

Både exteriört och interiört blandas tider och regioner. Stavkirkeornamentik samsas med svensk stormaktstid. Men det kompromissades inte med kraven på bekvämt och modernt boende. Mrs Knights beställning gällde ett stort och luxuöst sommarhus, med gott om gästrum och utrymmen för tjänstefolk. Den norra och södra flygeln av slottet har torvtak. Mrs Knight hade fått berättat för sig att i norden betade getter på taken. Deta senare föreföll dock inte genomförbart, så i stället lät hon installera ett sprinkelsystem som möjliggjorde odlandet av vilda blommor trots de heta och torra somrarna i Kalifornien. Också inredningen bär spår av amerikansk handlingskraft. På sin skandinaviska resa införskaffade Mrs Knight en hel del antikviteter. Men eftersom de finaste museiföremålen inte var till salu lät hon tillverka flera “exakta” kopior, kopierade i detalj ned till varje repa på originalet. En del av möblerna är ritade av Lennart Palme. Flera av väggarna i huset har dekorationsmåleri efter förebilder av skandinaviska bondstugor och i vardagsrumstaket hänger en stor snidad drake.

På en liten ö, ”Emerald Isle”, på bekvämt roddavstånd från Vikingsholm – därtill den enda ön i hela Lake Tahoe – lät Mrs Knight också uppföra ett tehus i sten i form av en medeltida borg. Några gånger varje sommar roddes Mrs Knight och hennes gäster ut till ön av hennes uniformerade butler, för att i avskildhet inmundiga en kopp te. Nästan vart man än kommer i USA finns det ”restrooms”, d v s toaletter; USA är ett paradis för människor med överaktiv blåsa. Men på Emerald Isle fanns inga sådana faciliteter, så när teet började tränga på var det hög tid att tillkalla butlern för att bli transporterad tillbaks tillfastlandet igen.

Raka rör rätt genom Redwood

USA:s nationalparker utvecklades i nära samarbete med turistindustrin. När väl järnväg, och senare bilväg, dragits fram till de otillgängliga markerna, kom hotellägare, konstnärer och fotografer – i lite olika ordning beroende på plats – som exploaterade naturscenerierna, och spred bilder av dem. Detta gäller inte minst norra Kaliforniens fantastiska Redwoodskogar. Redwood är ett barrträd som kan uppnå ganska enastående dimensioner. De största är över hundra meter höga, vilket gör dem till dubbelt så höga som Niagarafallen. Och bra mycket högre än svenska tallar. Vid basen kan de ha en diameter på uppemot sex meter. Amerikaner imponeras som bekant lätt av det som är stort, men det är svårt att från bilfönstret riktigt fatta hur stora träden är (den mest berömda bilrutten heter för övrigt Avenue of the Giants – Giganternas Aveny). Därför började man tidigt göra små ingrepp i dem, för att så att säga hjälpa de bilburna turisterna att fatta vidden av träden. Till de populäraste ingreppen hör att göra en tunnel rätt igenom dem: drive-through träd alltså. Andra träd har urholkats för att rymma bostäder, eller souvernirbutiker, somliga i flera våningar.I dag är det stopp för denna typ av kreativitet. Flera gamla bjässar har strukit med på grund av alltför aktivt samarbete mellan turistindustri och timmermän. Men det går fortfarande att köra bil igenom en del redwoodträd.

Värre beställt är det med Sequoias-träden i Yosemite – dem får man numer bara gå igenom, långt från närmaste p-plats. Här kan det mest berömda drive-thru-trädet, ”Wawona Tunnel Tree”, fortfarande beskådas – men i liggande tillstånd. Tunneln i trädet höggs 1881, nio år före det att Yosemite blev USA:s första nationalpark, och miljoner turister beräknas ha kört igenom det innan det brakade samman under den myckna snön 1969. Tunneln uppskattas ha förkortat trädets livslängd med cirka 1000 år. ”Men bilder och berättelser om den har spridits över världen, och bidragit till att andra Sequioas har bevarats”, slår vår ”self-guided tour”-pamflett käckt fast. Och förresten tar det hundratals år för ett Sequoias-träd att multna, eftersom all tannin måste lakas ur av regn och snö innan svampar kan få fäste. Därför kommer ”Wawona Tunnel tree” länge än att sprida ryktet om Yosemites Sequoias över världen.

”Wawona Tunnel Tree” torde ha varit i övre medelåldern då det strök med. Ett Sequioas kan bli mer än 3000 år gammalt. De har kraftigare stammar (upp till 12 meter i diameter) men når inte riktigt samma höjder som Redwoodträd (knappast över 100 meter). Äldst lär för övrigt vissa pinjeträd bli (Pinus aristata), över 4600 år, men det är en helt annan historia som inte hör hemma här.

Amerikaner går inte i cirklar

Redaktionen har sedan sist färdats på så många sceniska rutter att naturen nästan sprutar ut genom öronen på den. I USA upplevs naturen nämligen bäst från bilen. Allmänna kommunikationer saknas ofta helt. Och trots att promenadvägarna i nationalparkerna för det mesta är föredömligt skyltade och underhållna verkar amerikaner inte vara förtjusta i loopade vandringsleder.

Att ha start och mål vid samma punkt tycks strida fullständigt mot den av amerikaner varmt omhuldade myten om att de ständigt befinner sig i rörelse. Sedan Prärie-Nytt besökt nationalparker som Kaliforniens redwoodskogar, Yosemite Valley och Death Valley är den längsta loop som redaktionen hittills funnit åtta kilometer lång. För det mesta stannar rundturerna på sträckor under kilometern. Varje sådan tur är i informationsbroschyrerna angiven med svårighetsgrad samt beräknad promenadtid. Exempelvis 20 minuter för ¾ mile eller ca en kilometer.

Därmed inte sagt att man inte kan gå längre. Vandringsleder finns, men de är för långa att klara på en heldag och för det mesta får man inte frikampa i parkerna. Där finns trots allt ofta både björn, bergslejon och en och annan skallerorm. (Minnesgoda läsare återkallar måhända redaktionens tidigare dramatiska möten med skallerorm och svartbjörn. I Yosemite fick redaktionen veta att de flesta som dör i parken har varit oförsiktiga, men om man möter ett bergslejon – puma – är det bästa man kan göra att slåss tillbaka. Dock sades inget om hur.)

Hur gör då hajkande amerikaner?

Den enda metod som redaktionen på egen hand listat ut innebär att man måste arrangera sin hajk så att den innefattar fler bilar. Då kan man åka i två bilar till slutmålet, varifrån man i en bil åker till startpunkten. Därifrån promenerar man till slutmålet, varifrån man åker bil till startpunkten igen. Att det innebär att man kör i cirklar tycks inte bekymra någon.

Metoden bekräftas av två av varandra oberoende parkvakter som båda på direkt fråga om hur man som hajkare ska bära sig åt svarar:

– When you’re out there you’re pretty much on your own, honey. (Ung. Det är väl ditt problem, korkboll.)

Yosemite Valley – nu äntligen ”live”

En av de första resorna redaktionen gjorde här i USA gick till Wamego, Kansas. Syftet var att se målningar som en gång prytt huvudbyggnaderna på världsutställningen i Chicago 1893. The Columbian Theatre, från utställningen, finns numera nämligen i Wamego, där en bank som redaktionen raskt uppsökte åtog sig att restaurera en av målningarna som teatern inte hade plats för. Där hänger den nu, obärmhärtigt inklämd i ett sammanträdesrum i källaren med lysrörsbelysning.

Motivet för målningen är Yosemite Valley (uttalas jåsse-mitt-i valleij). Då redaktionen frågade var dalen låg, svarade bankbiträdet:

– Ingen aning, men jag har alltid velat åka dit.

Sedan dess har nämnda dalgång bokstavligen förföljt redaktionen. I museum efter museum, på målning efter målning har den dykt upp. Yosemite Valley om våren, hösten, sommaren och vintern. I solnedgång och soluppgång. Nästan alla av de mest välkända amerikanska landskapsmålarna och landskapsfotograferna har avbildat landskapets skönhet: Albert Bierstadt, Thomas Moran, Thomas Hill, Anselm Adams med flera.

Nu ska man inte tro att dessa på något sätt var hurtigare än dagens amerikaner. Redan 1856 fanns hotell på plats, varifrån man ser alla de berömda vyer som först konstnärerna och sedan vykortsmakarna gjort kända. I verkligheten ser de precis likadana ut som på bild. Landskapets väldighet förstummar onekligen. Åtminstone då man vänder ryggen mot turistbussar och parkeringsplatser för att i stället blicka mot exempelvis vattenfallet The Bridalveil Fall (brudslöjefallet) eller berget Half Dome (halvkupolen). Dalen är en av de största i världen som formats av glaciäris. Den ligger i Sierra Nevada-bergens västra del, Kalifornien.

Dödens dal lever upp till sitt namn?

Från Yosemite är det inte särskilt långt till Death Valley – Dödens dal. Föga förvånad blev redaktionen då den utmed den sceniska bilrutten Artists Drive (Konstnärens väg) till utkikspunkten Artists Palette (Konstnärens palett), fann en hel grupp konstnärer parkerad. Inkravlade i baksäten och framsäten svettades de med penslar mellan tänderna, vattenburkar i dörrhandtagen och akvarellblocken i högsta hugg. Antagligen med tillfälliga avbrott på tomgång för att svalka sig med bilarnas luftkonditionering, det var nämligen ca 30 grader varmt.

I dalen finns USA:s lägsta punkt, 86 meter under havsytan. Här blir oerhört hett. I juli är medeltemperaturen 116.2 Fahrenheit eller knappt 47 grader Celcius och den genomsnittliga nederbörden på ett år understiger 50 millimeter. Hettan, och att större delen av dalen ligger under havsytan, är vad Death Valley är mest känt för, trots att här även finns saltöken, sanddynor och vulkankratrar. Och turister. Till de mer oförglömliga mötena hörde två svarta paraplyer som närmade sig uppifrån klipporna under en av redaktionens loop-vandringar. Under paraplyerna, iklädda hattar och solglsaögon för att garanterat skydda sig mot den obarmhärtigt brännande solen, återfanns två ”asien-americans”. De hade redan ”hajkat i flera timmar”, hade ingen karta, ingen koll på hur långt de hade gått och visste inte vart de var på väg. Dock ville de till det som de trodde var sjön – den salta Devils Golf Course (Djävulens golfbana) – som snölikt glittrade på avsevärt avstånd. Efter samråd med redaktionen bestämde de sig för att lifta tillbaks till sin bil från närmsta parkeringsplats. Enligt redaktionens karta hade de unga herrarna vid platsen för sammanträffandet promenerat en drygt en kilometer.

Riktigt hur dalen fått sitt skrämmande namn är oklart. Indianer hade bebott dalen länge, då de vita pionjärerna kom i försök att gena på sin väg mot guldletande i Kaliforniens bättre berg. Enligt en skröna vände sig en av dessa om, då han kom till andra sidan, med orden: ”månde jag aldrig behöva återvända till dödens dal”. En annan skröna menar att beteckningen kommer sig av att en pionjärer dog under en överfärd 1849, då en grupp splittrats av osämja, delat upp sig och därför inte höll reda på varandra.

Intill Death Valley, på Nevadasidan, planeras för närvarande öppnandet av USA:s slutförvaringsplats för atomsopor 2010. Ett område på 1 500 tunnland ska rymma stora mängder kärnavfall som beräknas vara radioaktivt i minst 20 000 år. Nevada har så få invånare och så lite pengar att de inte kunnat lobba mot förslaget i Washington. Om det inte redan är Dödens dal så kan det ju alltid bli…

Botten upp – ett buteljhus

Ett par kilometer öster om Death Valley, i Rhyolite på Nevadasidan, upptäcktes guld 1904. Tre år senare var staden den största i Nevada med sina 6 000-8 000 invånare. I dag är den en spökstad med undantag för en liten grupp frivilliga entusiaster som bor där för att vakta de kvarvarande ruinerna från vidare vandalisering.

En av dessa övergivna byggnader är buteljhuset, The Bottle house, som byggdes av den australiensiske stenhuggaren Tom Kelly 1906. Det är ett av de mycket få flaskhus som ännu finns kvar i Nevada och övriga gruvtrakter med brist på timmer, där mängder av fattiga förra sekelskiftet byggde sina bostäder av tomglas från gruvkrogarna. Materialet kostade bara arbetet som krävdes för att samla ihop det. (Återvinning kan på så vis sägas ha varit mer känt i USA för hundra år sedan än vad det är i dag. Glasflaskor återvanns visserligen inte då heller, men de användes åtminstone till annat än att fylla soptipparna.)

Tom Kellys hus är en trerummare med sadeltak och har rummen lagda som ett L runt en skuggig veranda. 20 000 ölflaskor gick åt i bygget. Grunden är markerad genom en låg sockel av mörkare buteljer innan de vagt grönfärgade klarglasbuteljerna tar vid. Buteljbottnarna ligger dekorativt synliga, i ytterliv. Adobe – lera blandad med gräs – har använts som murbruk. Den vackra hörnkonstruktionen, där flaskorna ligger korsvis, är brädklädd för att hindra erosion.
Fantastiskt!

På 1920-talet användes huset som miljö i västernfilmen ”Wanderer of the Wasteland”. Det har förfallit kraftigt sedan dess, i synnerhet sedan 1980-talet då det upphörde att vara permanentbostad. Att huset var bebott så pass länge är bara ett bevis för att fasadkonstruktionen med sin tjocklek och sina material tålde öknens kyla och hetta förbluffande bra. På många sätt bättre än de plankhus som ofta fick ersätta flaskhusen så fort tomtinnehavaren hade råd. Att bo i flaskhus var vid förra sekelskiftet ungefär lika statusfyllt som det i dag är att bo i ett mobile home (flyttbart hus).

Scotts slott

Huruvida Tom Kelly blev rik eller inte, förtäljer inte historien. Rik blev däremot Walter Scott – trots att han bara bluffade om att han ägde guldgruvor. Han lär ha fått sparken då han jobbade som skytteartist i Buffalo Bill Codys circus för att han underlät att dyka upp till en föreställning. För att fixa pengar sålde han inteckningar i guldgruvor i Death Valley som han inte ägde.

En av spekulanterna var den astmasjuke försäkringsmagnaten Bessie Johnson från Chicago, som dessutom hade ryggbesvär. Således ansåg Scott det vara riskfritt – någon längre tid torde den krasslige miljonären inte stå ut – att låta Johnson få komma på gruvinspektion till Death Valley. På plats insåg Johnson snabbt att han blivit blåst. Men han upptäckte också att astman försvann och att ryggen trivdes i hettan. Som historien går tillskrev han Walter Scott den äran.

Johnson bestämde sig för att i dalen låta bygga ett sommarviste för sig och sin fru Bessie. Frank Lloyd Wright lär ha anlitats och kommit med ett förslag som Johnson ansåg vara ”alldeles för modernt”. I stället vände sig Johnson till Charles Alexander Mac Neilledge som från 1927 och framåt fick sällskap av ungernfödde Marin de Dubovay.

Exteriören (Mac Neilledge) är…trist. Komplexet ser från utsidan ut som ett mish-mash med putsade byggnader av olika höjd, skuggiga arkader och ett krennelerat (klock-)torn. Huvudbyggnadens bodel är byggd som två rektanglar av smårum på vardera sidan av en salong som är öppen i full takhöjd. Inredningen (de Dubovay) är…överraskande. Hela hemmet ser ut som en fantasifull föreställning om hur övreståndsinredningar i Spanien en gång tedde sig. Det tipp topp moderna kylskåp exempelvis, som inköptes då bygget var klart, exponeras inte utan döljs av ett snickrat skåp. Brunnen, som traditionsenligt stått i kökets ena hörn, finns på rätt plats men fungerar här som tunna för hushållssopor. Märkligt nog ser det ändå inte särdeles illa ut. Och då var det ändå mycket att inreda: . Bottenvåningens förvaltarbostad, matsal, kök, salong (gården) och musikrum. Övervåningens två sovrum samt gästrum. De ytterligare gästrum som fyller ett helt annex… Med sina 39 gästrum fungerade Scotts Castle redan från början som värdshus med helpension.

Bygget påbörjades 1922 med försinkades av depressionsåren och stod inte klart förrän 1939. Då hade paret Johnson redan flyttat från Michigan till Kalifornien. Slottet i Death Valley besökte de bara en gång i månaden, eller tolv gånger om året.

Mellan besöken fungerade Walter ”Scottie” Scott som förvaltare. Under byggnadsåren hade han lyckats slå i Death Valleys samlade befolkning samt en och annan journalist att han själv lät bygga slottet med inkomster från sina guldgruvor. Så blev det Scotts Castle.

Nya gästskribenter

Till nästa nummer kan vi fresta med nya gästskribenter.

Allt gott.

Redaktionen