INNEHÅLL:

SVENSK ARKITEKTUR I USA?
SVENSKA ARKITEKTER I USA
SVENSKA ARKITEKTER I KANSAS
DEN SVENSKE ARKITEKTEN I LAWRENCE
EN GÄSTSKRIBENTS FUNDERINGAR…
FÖRVIRRAT OM GOTTLAND?

Svensk arkitektur i USA?

Svensk arkitektur är inte särskild välkänd i USA, men man kan känna sig lite stolt som svensk när man läser om amerikanska timmerstugor. De första att bygga timmerstugor i USA kan nämligen ha varit svenskar. Men som så ofta: Börjar man skärskåda historien blir den mer komplicerad.

Klart är att de första engelska immigranterna på 1600-talet inte var särskilt intresserade av att lägga stock på stock. Detta trots att det fanns en massa träd i det nya landet som hade passat alldeles utmärkt för denna enkla teknik för husbygge. Men engelsmännen ville ha hus som såg ut som hus, det vill säga som de hus som de vara vana vid från sitt forna hemland. Därför byggde de med sågat virke, halm och lera, samt senare, särskilt de mer förmögna, i tegel. Inte med stock.

Däremot är det klarlagt att invånarna i svenska kolonin New Sweden, vid Delaware-flodens mynning, lät resa knuttimrade stugor på 1640-talet. Därmed inte sagt att det var från den svenska kolonin som bruket spred sig till resten av den nya världen. New Sweden var en liten och kortlivad historia, och efter den lilla svenska kolonin kom det flodvågar av immigranter från andra håll i Europa till Amerika under 1600- och 1700-talen, som också de bar med sig kunskaper om hur man reser timmerhus. Hit hör tyskar, skottar, irländare och ryssar. Och även om New Sweden kan ha bidragit till införandet av denna byggnadsteknik till Amerika, finns uppgifter som tyder på att en majoritet av invånarna i den svenska kolonin var finnar. Finsk sisu snarare än svensk finurlighet kan alltså ha fört timmerstugan till andra sidan Atlanten.

Vilken nation som nu än ska ha äran av att ha introducerad timmerstugan, kan det konstateras att den blev en praktisk och spridd byggnadsteknik i det nya landet. Knuttimringen medförde att man kunde resa husen utan att använda spik, som var dyr och tung att transportera. Pionjärer på väg västerut slapp gärna både att lägga pengar på spik, och att transportera dem på vagnar västerut. Det enda som behövdes för att resa en timmerstuga var en yxa samt någon som visste hur man svingade den.

Svenska arkitekter i USA

Att svenska arkitekter verkat i USA är solklart. Svenske Olof Hanson (1862-1933) exempelvis, var USA:s första döva arkitekt. Och Gottfried L. Norrman (f. 1846) var USA:s sannolikt mest deppade, svenska arkitekt: Han dog för egen kula 1909. Ingen av dem uppvisade några särskilt svenska drag i sin ritade gärning, och liksom de flesta utvandrade svenska arkitekter var de båda mångsysslare. Den förre prästvigd teolog. Den senare även ”sjöman, artist, skriftställare m.m.”, som det står att läsa i den redaktionen veterligen enda större studie som gjorts om svenska arkitekter i USA.

Göran Rygert uppskattar att svenskfödda arkitekter bidragit med mellan 30 000 – 60 000 projekt och byggnader till USA:s arkitekturarv. Detta sedan han studerat 140 av de uppskattningsvis 400 arkitekter som under perioden 1846-1930 bosatte sig i staterna. När man läst klart, undrar man om Stockholms stadshusarkitekt Ragnar Östberg verkligen misslyckades med att få jobb när han kom hit 1893, eller om han bara var ovillig att anpassa sig och därför inte fick några uppdrag.

I likhet med svenska invandrare i övrigt tycks svenska arkitekter nämligen ha varit experter på att snabbt utplåna sin eventuella särart , för att i stället låta sig uppslukas av Amerika med hull och hår. Således lade de sig snabbt vinn om att anpassa sig till den amerikanska stilen och om att ge kunderna det som de ville ha, gällde det så kontor, banker, sjukhus, hotell, skolor, industrier, klubbhus, kyrkor eller bostads- och villaprojekt, vilket var det vanligaste. Många av de tidiga invandrade arkitekternas beställare var förvisso svenskar. Men eftersom även dessa gjorde allt vad de kunde för att snabbt bli amerikaner, ville de ha hus i amerikansk stil. Således fick tvåluftsfönstren omedelbart stryka på foten till förmån för Sash-fönster (= amerikanska i höjdled skjutbara fönster = två på varandra, liggande rektanglar som lämpligen översätts Sax-fönster: man hamnar gärna med fingarna i kläm som i en björnsax när man försöker stänga dem. Särskilt då mekaniken börjar bli en aning ålderstigen). I dag finns sidohängda tvåluftsfönster knappt kvar ens i Lindsborg, där befolkningen är stolt över sitt svenska ursprung och där dessa fönster tidigare lär ha funnits i stor mängd.

Förste…

…namngivne svenske arkitekt var Peder Hjalmar Hammarskold (1817-1861) som utvandrade från Surahammar i Västmanland till New Orleans, Louisiana, redan 1844. Senare flyttade han till Charleston, South Carolina, där Fredrika Bremer hälsade på honom under sin amerikanska resa. Sannolikt hade han ingen arkitektutbildning. Dock kunde han antagligen en del om järn- och järnkonstruktioner från uppväxten på Surahammars bruk där pappan var patron men som Peder Hjalmar förvaltade till konkurs. (Se där, orsaken till utvandringen!) Således är det av ganska oklara skäl som han får uppdraget att rita ett nytt statshus för statshuvudstaden Columbia. Det gick också som det gick. 1854 anklagades han för byggfusk. Samma år dog frun, Emelie Holmberg, kändis i Sverige för bland andra melodien ”Till skogs en liten fågel flög”. 1856 fick han avslag på sin stämningsansökan, inlämnad i ett försök att återerövra sin förlorade heder. Två år senare flyttade han till Memphis, där han dog kort därpå.

Störst…

…bidrag till det amerikanska arkitekturarvet lämnade svenskarna efter sig i Chicago. Inte bara som arkitekter, utan även som byggjobbare och byggmästare. När svenskfödde John A. Nyden (1878-1932) i slutet av 1920-talet lät undersöka hur många svenska arkitekter som verkade i Illinois kom han fram till siffran 1/3000 invandrade svenskar, att jämföra med antalet 1/6000 invånare för befolkningen som helhet.

Nyden var från år 1926 State Architect för Illinois. 115 verk av hans hand finns fortfarande kvar, däribland Belmont-Sheffield Turst & Savings Bank i Chicago (1927-28) som finns upptagen i The National Register of Historic Places. När han dog, sades han ha ritat en tredjedel av all bebyggelse i den norra förstaden Evanston, där han bodde.

Nyden underströk ibland sitt svenska ursprung i arkitekturen, exempelvis i American-Swedish Historical Museum i Philadelphia, ursprungligen kallad John Morton Memorial Building. Uppdragsgivarna önskade att byggnaden skulle erinra om både svenska Eriksbergs slott och George Washingtons födelsehem Mount Vernon i Virginia. Den kan den kanske sägas göra också. Arkadbågarna i entrén hänvisar definitivt till Mount Vernon, vilket måhända ska ses som ett konkret uttryck för svensk uppskattning av de amerikanska revolutionsprinciperna.

Bygget av museet påbörjades 1926, men fördröjdes bland annat på grund av depressionen. Nyden avled innan det var färdigbyggt och fler arkitekter har därför varit inblandade i formgivningen. Exempelvis är Martin Hedmark ansvarig för art deco-inredningen i Ericson- och Chicagorummen. Museet invigdes först 1938, som passande nog var 300 års-jubileet av den svenska kolonien New Sweden.

Ännu större betydelse än Nyden hade Lars G. Hallberg (1844-1915), som i likhet med många andra svenska arkitekter sökte sig till Chicago omedelbart efter den stora branden 1871. Han tog examen vid Chalmers i Göteborg 1866, gick på Konstakademien i Stockholm 1868-69, fick jobb med återuppbyggnaden av Gävle stad efter den stora branden där, samt praktiserade som bäst i London då han bestämde sig för att resa. I Chicago startade han eget kontor och blev snabbt förmögen. Han blev en av pionjärerna att arbeta i armerad betong och engagerade sig också för att minska avloppsutsläppen i Lake Michigan via Chicago River. Kanske var han den förste svenske arkitekten att väljas in som medlem i Illinois AIA-avdelning– American Institute of Architects – vilket han blev 1884.

Hallberg däremot gjorde som de flesta andra – lät sig inspireras av sina amerikanska kollegor. De flesta assimilerades i Chicagoskolans tradition och hämtade intryck från Sullivan, Richardson och Frank Lloyd Wright. Eller valde att jobba i stilpluralistisk anda.

Bäst…

…lyckades kanske, sett så här i efterhand, ovan nämnde Martin G. Hedmark (1896-1980) – som inte anpassade sig. Hans First Swedish Baptist Church i New York (1928-31, i dag Trinity Church) är ett av få verk av svensk hand som omskrivs som arkitektur också i annat än lokala arkitekturguider i USA. Då ska man ha klart för sig, att det i dessa knappast skrivs någonting alls om svenskritade verk.

Materialet är rött tegel. Den högra delen av entréfasaden, den enda som syns mot gatan, utgörs av en kopia av Håsjöklockstapeln på Skansen, den vänstra av en kopia på klockstapeln i Hällestad. Mittpartiet är en märklig sammansmältning av svenskt hansaideal och amerikanskt downtown. Bakom den väldiga trappgaveln mot gatan, döljer sig ett rum av bara halva höjden. Precis som är fallet med ett oräkneligt antal butiker i downtowns runtom USA gör sig kyrkan mot gatan större och märkvärdigare än byggnaden egentligen är.

Hedmark bodde bara periodvis i USA, där han också ritade Gloria Dei Lutheran Church i Providence, Rhode Island, och Christian Evangelical Lutheran Church i Arlington, New Jersey, båda under 1920-talet. I Sverige har han bara ritat en kyrka, Boo utanför Stockholm. Uppdraget fick han strax efter avlagd arkitektexamen vid KTH i Stockholm. Under studietiden praktiserade han för övrigt hos Lars Israel Wahlman.

Mest…

…pengar på sin verksamhet i Amerika tjänade sannolikt Francis J. Plym (1869-1940). Han verkade som arkitekt bara i nio år och kan till nöds räknas till gruppen invandrade svenskar eftersom han bara var ett år gammal då hans föräldrar tog honom till Illinois. Men eftersom han blev förmögen på en idé han fick vid Kaw River, floden som flyter genom Lawrence ni vet, förtjänar han sin plats i detta sammanhang.

Plym hade under fyra år kontor med tillhörande verkstad vid Kaw, eller Kansas River, i Kansas City Missouri. Där kom han på idén med de plåtjalusier som dras ned framför amerikanska butiksfönster vid stängningsdags. Detta enkla system med ihåliga metallprofiler patenterades 1905. Två år senare flyttade han verksamheten till Michigan. Numera ligger företaget, som fortfarande heter Kawneer Company, i Georgia. 1995 omsatte verksamheten över en miljon dollar.

Roligast…

…är det möjligen att få reda på att göteborgaren Knute Westerlind (1889-1960), som främst verkade i Sioux City i Iowa, ritade USA:s första zeppelinhangar. Året var 1917, året efter det att den amerikanska flottan hade börjat utveckla denna nya typ av luftskepp. Den första modellen hette ”B-type airship” och det var för denna som Westerlind ritade sin hangar som, med Rygers ord, ”var uppförd av tunga fackverksbalkar av timmer, hopfogade med bultar, inklädda med korrugerad plåt” och med en dörröppning täckt av segelduk.

Nyfiknast…

…har redaktionen blivit på Gustav Albin Pehrson (1887-1968). Eller snarare på dennes Richland i södra delen av delstaten Washington. 1943 fick han 48 timmar på sig att svara på frågan om han ville bygga en hel stad. Frågeställare var DuPont Corporation, som kontrakterats att bygga USA:s centrum för plutoniumproduktion, med infrastruktur, bostäder för 16 000 personer, skolor och fabriker. Produktionsbehovet var påkallat av andra världskriget. Pehrson fick tre månader på sig att slutföra uppdraget och vidgade sitt kontor från tre till 350 anställda.

Tolv hustyper av olika storlek togs fram och prefabricerades, planerade så att ingen skulle känna sig försummad. Även de minsta husen fick badrum. ”Hög moral kan inte uppnås om man packar ihop skickliga och erfarna arbetare i bristfälliga bostäder. En god planering kan inte grundas på lön, ställning eller klasskillnad”, ansåg Pehrson som dock lär ha varit en temperamentsfull person som gärna gav sina anställda sparken av ingen anledning alls.

Han var utbildad både vid Uppsala universitet och KTH, och hade flyttat till Spokane i Washington 1905. Där jobbade han innan han startade eget på det svensk-amerikanska kontoret, Cutter & Malmgren, bland annat med Davenport Hotel. I Spokane är hans restaureringsarbete av Schade Brewery Building (1933) i dag bevarat, eftersom byggnaden registrerats i The National Register of Historic Places. Det hade 1903 ritats av en annan svensk arkitekt, Carl Jabelonsky. Som framgår: nyss invandrad kunde det vara en bra metod att först ta anställning på ett redan etablerat ”svenskt” kontor före steget ut som självständig på den amerikanska marknaden.

Svenska arkitekter i Kansas

De arkitekter som utvandrade från Sverige skilde sig från den mer typiske svenske utvandraren på två avgörande sätt: De följde vanligen inte med någon grupp utan reste själva. Och de stannade i städerna, när de övriga svenskarna tog sig vidare för att köpa en bit jord.

Storstäderna hade fler arbetstillfällen att erbjuda än landsbygden. Och till och med i Kansas fanns städer som var stora nog att locka arkitekter:

Hokan Hovander (1841-1915) ritade i Salina, Oscar W. Nordstrom (1883-1958) i McPherson, Reuben W. Fogel (1875- ?) i Topeka, och nämnde Lars G. Hallberg i Lindsborg. Men, eftersom de alla trots allt huvudsakligen verkade i Chicago och redaktionen inte tagit reda på vad de ritade lokalt, lämnar vi dem för närvarande därhän.

Henry C. Eckland (1868-?) däremot, är värd några rader, bland annat eftersom han ritat så mycket i just Lindsborg. Där ligger hans Methodist-Episcopal Church (1918) i korsningen Main St/Union och hans Evangelical Covenant (Mission) Church (1928) i korsningen Lincoln/Washington. Han specialiserade sig enligt en annons på ”Ecclesiastical & Educational Buildings” och ritade även Presser Hall, Bethany Colleges repetitionslokaler och konserthall, till vilken Prins Wilhelm av Sverige tog första spadtaget den 17 mars 1927. Då hade Eckland sedan två år eget kontor i Kansas City där han under ett och samma år, 1928, fick tre kyrkouppdrag uppförda: Emmanuel Lutheran Church, Salem Lutheran Home och Christ Lutheran Church. Sannolikt flyttade han till Kansas City när han 1925 fick jobbet att rita tillbyggnaden av Trinity Lutheran Hospital.

Den svenske arkitekten i Lawrence

Om man är villig att töja lite på verkligheten fanns faktiskt en svensk arkitekt även i Lawrence: Ernest Olaf ”Ernie” Brostrom (1888-1969). Denne självlärde arkitekt öppnade år 1912 kontor i Kansas City Missouri, där han verkade fram till pensioneringen 1964.

Ernie var en morsk ung man som, 22 år gammal, tog sig till Chicagoförstaden Oak Park för att söka jobb hos idolen Frank Lloyd Wright. Hade han lyckats (ingen var hemma) hade han sannolikt inte förblivit Chicagoskolans arkitektur trogen hela livet, trots att stilen började anses vara urmodig redan efter första världskrigets slut.

I dag finns ett drygt 60-tal av hans verk bevarade, främst i Kansas och Missouri. Ett 50-tal av dessa är kyrkor, vilka tidigt blev Brostroms specialitet.

Och en av dessa – Trinity Lutheran Church – ligger i korsningen 12:e/New Hampshire här i stan (redaktionen var faktiskt där på skandinavisk julmarknad under sin första vinter i USA). Detta förhållandevis klumpiga och oproportionerliga, mörkröda tegelshabrak med vita dörr- och fönsterskoningar kan inte räknas till Lawrence vackraste arkitektur. (I rättvisans namn ska sägas att den inte heller kvalar in bland den fulaste.)

Sannolikt hade Brostrom idén klar för sig före år 1919. Då publicerade han nämligen boken Churches (kyrkor), illustrerad med 35 av hans egna verk. Han hade även intresse för rationell småhusproduktion och startade 1927 ett bolag för småhusproduktion med armerad betong.

Enligt uppgift var Brostrom själv mest stolt över sina Jensen-Salsbery-laboratorier (1918) på 520 W. 21 st i Kansas City Missouri, som det ännu återstår för redaktionen att se. Det gäller även hans Newbern Apartments (1921), för vilka han blev känd och som i dag finns listade i Kansas Citys Register of Historic Buildings. Till en början flankerades entrén av flerfärgade påfåglar som lär vara borta i dag. De avlägsnades sedan en hårdkokt affärsman vägrat bo bakom en så fjompig signatur.

En gästskribents funderingar…

”Under vår resa genom Kansas besökte vi några svenskbesläktade städer. Ett besök på Nya Gotland – New Gottland – flyttade mig tillbaka till 1800-talet och gav mig en känsla av Kristina från Duvemåla. Denna lilla by, om man nu kan kalla två kyrkor och tre hus för en by, hade en ganska stor kyrkogård som vi besökte. På gravstenarna stod bara svenska efternamn. Det fick mig att fundera över hur det var att komma hit till Amerika som svensk på 1800-talet med minimalt bagage och sparsamt med jordbruksredskap. Vad var det som gjorde att just dessa svenskar valde att bosätta sig just på denna plats? Var det jorden som såg bra ut att bruka? Var det något som påminde om Gotland eller var det bara så att det var gotlänningar som bosatte sig där och kände att på denna plats skall vi skapa vårt eget lilla Gotland?

Under våra långa bilturer hade vi förmånen att se landskapet. Jag funderade över, hur det kom sig att man över huvud taget har bosatt sig på dessa platser. Många av städerna ligger ju mitt ute i öknen eller på prärien med sparsam tillgång till vattendrag och sjöar. Märkligt att det ”moderna Amerika” i verkligheten visade sig vara ett stort landskap med massa små städer mitt ute i ingenstans.”

Text: Mari From

Förvirrat om Gottland?

En viss förvirring råder om huruvida New Gottland, strax söder om Lindsborg är uppkallat efter den vackra ön i Östersjön med snarlikt namn. Lokalhistoriker i Lindsborg hävdar att namnet i stället kommer utav att immigranterna där fann ”nytt gott land”. Visserligen utvandrande hundratals gotlänningar på 1800-talet till Kansas. Många var baptister som kände sig förföljda på hemön. Ledaren för ett gäng hette faktiskt Rosvall. De flesta av de utvandrande gotlänningarna tycks ha slagit sig ner i New Gotland, Concordia, som ligger ett stycke norr om Lindsborg, i Cloud County. Denna ort, som redaktionen inte återfunnit på några moderna kartor, men där det fortfarande lär finnas en kyrkogård, uppkallades med säkerhet efter svenska Gotland. I ett brev till hemlandet, publicerat i Gotland Allehanda 1875, rapporterade nämligen bosättarna att allt var gott och att de uppkallat sin nya hemort efter ”the father island”. Trots idoga eftersökningar har man däremot inte lyckats spåra en enda gotlänning till New Gottland, söder om Lindsborg. Och faktiskt bara ynka tre till själva Lindsborg. Men det är kanske gott så?

Glad påsk,
Önskar

Redaktionen